Bronsstatyn av Julius Caesar står vid det torg – Caesars forum – han lät anlägga i anslutning till Forum Romanum i centrala Rom.

© Stuart Franklin/Magnum Photos/IBL Bildbyrå

Caesar – Kungen av Rom

Redan under sin livstid blev Caesar synonym med det romerska imperiet. Med Alexander den store som förebild krossade han fiender och politiska motståndare, samtidigt som han vann folkets stöd och soldaternas beundran. I takt med att makten ökade visade Caesar allt mindre respekt för republiken och senaten. Det blev hans fall.

24 september 2017 av Allan Klynne

Tidigt på morgonen den 15 mars 44 f Kr började senatorerna anlända till curian vid Pompejus teater på Marsfältet i Rom. Atmosfären i salen var spänd.

Om tre dagar skulle Julius Caesar, romarrikets diktator på livstid, ge sig iväg på ett fälttåg mot Parthien, romarrikets granne i öster. Kanske skulle han lyckas föra sina trupper ända bort till Indien, precis som Alexander den store gjort trehundra år tidigare. Av allt att döma skulle diktatorn sedan återvända som hela den kända världens obest­ridde envåldshärskare. 

För många av medlemmarna i Roms aristokrati var detta ett olidligt scenario. Med stigande oro hade de bevittnat hur den romerska republiken inom loppet av några få år förvandlats till något som påminde om en monarki, med Caesar som kung. Det var ett statsskick som inte funnits i staden på 450 år. Nu ryktades det att Caesar planerade att flytta rikets huvudstad till Troja, eller till Alexandria i Egypten.

Sextio sammansvurna

För att stoppa utvecklingen gällde det att slå till innan Caesar lämnade Rom – bland senatens 900 medlemmar fanns 60 sammansvurna med dolkar gömda under togorna. Om man bara lyckades döda diktatorn, borde republiken återuppstå i sin forna glans, trodde man. 

Men varför dröjde Caesar? Hade han blivit varnad? Järtecken hade inte saknats: dagen innan hade en kungsfågel flugit in i curian med en lagerkvist i näbben, varpå den hackats ihjäl av förföljande fåglar. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

En av de invigda skickades iväg för att övertala diktatorn att infinna sig till dagens möte. Framåt elvatiden hördes äntligen röster vid dörren. Caesar klev in, hälsade församlingen och tog plats på sin stol. Förhandlingarna kunde börja.

Inre stridigheter

Gajus Julius Caesar (100–44 f Kr) föddes och verkade i en tid då romarnas ställning som Medelhavets herrar börjat vackla på grund av inre stridigheter. Den en gång så välfungerande republiken, där folkförsamlingarna röstat fram kompetenta män till tidsbegränsade poster i samväldets tjänst, var inte anpassad för att administrera ett rike som sträckte sig från Spanien till Mellanöstern. 

Samtida byst föreställande Julius Caesar.

Politiken hade splittrats i två falanger: mot de konservativa optimaterna (de bästa), stod popularerna (de folkliga), vars anhängare hade olika syn på hur samväldet borde skötas. Hur skulle man exempelvis tolka det gamla honnörsordet libertas (frihet) – var det frihet för folket eller frihet för senaten?

Personlig vinningslystnad

Någon riktig statsbärande ideologi för ett mångkulturellt imperium fanns inte heller; de olika aktörerna drevs istället av personlig vinningslystnad utifrån en hederskodex, där begrepp som dignitas (värdighet), auctoritas (anseende auktoritet) och virtus (tapperhet) utgjorde grundbultarna.

Män med ambitioner hade insett att armén erbjöd ett effektivt påtryckningsmedel i politiken, varför det romerska samhället hamnat i ett permanent tillstånd av väpnade konfrontationer. 

Caesars uppväxt präglades av blodiga partistrider, där mutor och kravaller blivit stående inslag. Under 90- och 80-talen f Kr rasade kampen mellan den konservative Sulla och den ”folklige” Marius, där den förre till slut gick segrande ur striden.

Legionerna nyckeln till framgång

Av allt att döma tog Caesar intryck av detta och förstod att legionerna var nyckeln till framgång. Den romerska staten, res publica (den allmänna saken) liknade mest ett skepp på drift utan vare sig kapten eller roder. Omständigheterna tycktes verka för att någon skulle träda fram och ta kommandot över utvecklingen. 

Med facit i hand framstår Caesars liv och gärning som en målmedveten strävan efter att omdana det romerska samhället till en monarki av absolutistiskt slag. Det är i mycket en efterkonstruktion. Karriären för den man, som av många betraktats som den främste romaren av alla, var ingalunda given på förhand.

Caesar hörde till den urgamla, men politiskt obetydliga, juliska ätten. Som familjens ende son, faderlös redan vid femton års ålder, verkade han inte vara en framtidens man. Enligt den antike biografen Suetonius var Caesar reslig till växten, med blek hy och mörka ögon. Sin klena fysik försökte han i barndomen härda på olika sätt, bland annat genom att rida med händerna bakom ryggen.

Tvingades i landsflykt

När han som 18-åring gifte sig med dottern till en av Marius anhängare kom han att räknas till de ”folkliga”. Trots påtryckningar vägrade han att skilja sig och tvingades i landsflykt for att undkomma Sullas hämnd. Caesar var av hårdare virke än han såg ut.

Ett porträtt av Alexander den store fick Caesar att brista i gråt. Mosaiken med den makedonske härföraren finns på arkeologiska museet i Neapel.

© Museo Archeologico Nazionale

Det finns flera anekdoter som berättar om den unge Caesars våghalsighet. När han på en studieresa till Rhodos – han skulle förkovra sig i retorik – blev tillfångatagen av sjörövare, ska han ha hånat piraterna genom att påpeka att lösensumman de begärt för honom var alldeles för låg. Dessutom lät han klargöra att när han väl blivit fri, så skulle han komma tillbaka och korsfästa dem allihop. 

Caesar höll sitt ord, men som tecken på sin ”mildhet” lät han först skära halsen av sjörövarna, innan de spikades upp på korsen.

Alexander den store

Tillbaka i Rom gjorde Caesar sig känd som något av en snobb genom sin klädsel och sin överdrivna kroppsvård; ovännerna hånade hans vana att raka sig över hela kroppen. Vad kunde man vänta sig av en sådan ”mjukis”? 

Men när Caesar som 30-åring befann sig på sin första utlandstjänst i Spanien inträffade något som förändrade hans inställning till livet. När han en dag stod framför ett porträtt av Alexander den store, brast han i gråt vid tanken på att han själv inte åstadkommit någonting, i en ålder då den makedoniske kungen redan erövrat hela världen. 

Efter den incidenten tog Caesar tag i sin karriär. Men för det krävdes pengar. Mycket pengar.

År 65 f Kr hade Caesar blivit vald till edil, ett ämbete som innefattade den praktiska skötseln av Rom. Caesar bjöd på gladiatorspel, gratismåltider och lät sätta upp monument till Marius minne, vilket gjorde att han vann folkets gunst. 

Samtidigt skuldsatte han sig upp över öronen. Summan uppgick till 1300 talenter, eller drygt 30 ton silver, och Roms rikaste man, Marcus Licinius Crassus, gick i borgen.

Pontifex maximus

De sista åren av 60-talet blev hektiska. År 63 f Kr blev Caesar vald till pontifex maximus, Roms överstepräst, mycket tack vare generösa mutor. Samma år höll han på att dras med i den ruinerade Catilinas sammansvärjning mot senaten, där flera av de inblandade straffades med döden, men lyckades klara sig ur knipan.

Vid det här laget hade han byggt upp ett nätverk av väljare och knutit personlig vänskap inte bara med Crassus, utan också med Pompejus, romarnas framgångsrikaste fältherre.

Första triumviratet

För att kringgå alla motstridiga viljor i senaten bildade Caesar, Crassus och Pompejus år 60 f Kr det så kallade första triumviratet. Tillsammans hade de tillräckligt med inflytande för att styra politiken dit de själva ville. 

Caesar blev vald till en av konsulerna för år 59, det högsta ämbetet i staten. Utan att ta hänsyn till sin kollega genomdrev Caesar en rad kontroversiella beslut, bland annat jordlagar som gynnade den fattiga delen av befolkningen. Snart hette det, att det var ”Julius och Caesar” som bestämde i staten.

Han uppförde sig nästan som en kung. Sin dotter Julia gifte han bort med Pompejus. Senaten var inte road. När ämbetstiden gick mot sitt slut hotade rättsprocesser. Risken fanns att Caesar skulle drivas i landsflykt, likt andra obekväma politiker före honom.

Med hjälp av vännerna i triumviratet lyckades Caesar då se till att han fick ett femårigt kommando som ståthållare över provinserna Gallia Cisalpina (nuvarande Norditalien söder om Alperna) och Illyrien (ungefär forna Jugoslavien). 

När ståthållaren över Gallia Transalpina (nuvarande Provence) oväntat dog, tog Caesar över ansvaret också för den provinsen. Det var ett självsvåldigt agerande, som i princip var olagligt.

Erövringskrig

Det var nu, vid 42 års ålder, som Caesars liv tog en ny riktning. Under åtta år kom han att bedriva ett erövringskrig som för all framtid påverkade Europas karta. Det var ingen spexig tillställning i stil med vad vi kan läsa om i seriealbumen om Asterix och hans tappra galler. Det var tvärtom en av de värsta utrotningskampanjerna i mänsklighetens historia. 

Bakgrunden till Caesars intervention var att ett folk i nuvarande Schweiz, helvetierna, beslutat sig för att utvandra till den franska Atlantkusten i jakt på bättre land. En sådan folkvandring kunde i förlängningen påverka Roms maktställning, eftersom flera keltiska stammar i Sydfrankrike var allierade med Rom.

Caesar ryckte ut med sina legioner och krossade helvetierna. Men det var som att röra om i en myrstack. Nu ville gallerna ha hjälp mot germanska krigare som gått över Rhen, men också mot sina egna grannar av olika stamförbund.

Den keltiske hövdingen Vercingetorix kapitulerar för Julius Caesar är 52 f Kr. 

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Gick in i Britannien

Snart nog hade Caesar fastnat i en eskalerande vålds­spiral bland de folk som han från början haft för avsikt att ”beskydda”. Operationerna förde honom allt längre norrut. 

Åren 55 och 54 f Kr landsatte han romerska trupper i Britannien. Kriget hade nu blivit till ett projekt som ökade Caesars aucto­ritas (anseende auktoritet) till en nivå långt över kollegornas i triumviratet.

När kelterna märkte att romarna uppenbarligen kommit för att stanna samlade hövdingen Vercingetorix sina landsmän till ett sista uppror. Efter en förtvivlad strid runt staden Alesia år 52 f Kr stod romarna som slutliga segrare. Hela Gallien var pacificerat.

Mot romarnas disciplinerade legioner och skickliga ingenjörstrupper hade de keltiska klansamhällena i längden ingen chans, trots sitt numerära övertag. 

Om vi ska tro de antika siffrorna, reducerades helvetierna från 368.000 till 110.000, bland germanerna stupade över 80.000 i ett enda fälttåg, och av 60.000 nervier i nuvarande Belgien återstod blott 500 individer när striderna var över.

Caesar kuvade 300 stammar, intog 800 städer och bemäktigade sig en miljon fångar att sälja som slavar. Kriget hade löst hans ekonomiska problem från ungdomens valkampanjer.

Caesar skrev själv historien

Vår huvudsakliga kunskap om händelserna kommer från Caesars egen skildring, Commentarii de bello gallico (Kriget i Gallien), som omfattar sju böcker. Exakt när verket skrevs är omtvistat; mycket talar för att det gavs ut i separata volymer efter varje års kampanj. Caesar var med andra ord sin egen krigskorrespondent, och tog därmed makten över nyhets­flödet.

Hemma i Rom kunde folket läsa om framgångarna, där Caesar kort och sakligt redogjorde för sina bedrifter i tredje person. Samtidigt byggde han upp romarrikets mest väldrillade och lojala armé. Disciplinen var stenhård, men några moraliska aspekter på legionärernas privatliv hade Caesar inte. Han brukade stolt säga att soldaterna ”mycket väl kunde bekämpa fienden även om de doftade parfym”

Moderna sammanfattningar av kriget brukar lyda i stil med att Caesar var en ”skicklig fältherre” som i en rad ”briljanta kampanjer” underkuvade Gallien. Sanningen att säga är det bitvis plågsamt att läsa om de etniska rensningar och grymma vedergällningsaktioner som drabbade lokalbefolkningen. 

I dag skulle Caesar kanske ha uppfattats som en krigsförbrytare och ställts inför en internationell tribunal, anklagad för brott mot mänskligheten.

Slutet för triumviratet

Faktum är att det var ett hot som hängde över honom redan i samtiden. Senaten hade flera gånger försökt kalla hem honom från Gallien, och många såg fram emot att ställa honom inför rätta för de oförrätter han begått som konsul. 

Vad värre var: Caesars dotter Julia hade dött i barnsäng år 54 (även barnet dog), vilket hade upplöst banden med Pompejus. Året därpå stupade Crassus under ett misslyckat fälttåg i Parthien. Triumviratet hade upphört att existera.

Vid det här laget hade Pompejus blivit frontfigur för optimaterna, som till varje pris ville stoppa den folklige Caesar. Åren 51 och 50 f Kr trappades konflikten upp till en olidlig terrorbalans mellan de forna kollegorna. 

Senaten krävde att Caesar skulle upplösa sin här; själv propsade han på ömsesidig demobilisering. Det vågade senaten inte gå med på. Tiden för kommandot i Gallien hade löpt ut och därmed hade man hamnat i en konstitutionell kris. 

I januari 49 fattade senaten sitt yttersta beslut, ett senatus consultum ultimum, som försatte republiken i undantagstillstånd.

Blev statsfiende

I och med detta var Caesar i praktiken en statsfiende, en hostis, trots insatserna i Gallien, vilket slog mot hans stolthet. Han hade egentligen inget annat val än att angripa. När han den 10 januari gick över floden Rubicon, som utgjorde gränsfloden mot det egentliga Italien, blev det början till det inbördeskrig som romarna länge hade fruktat.

Under de följande fem åren genomförde Caesar en rad militära expeditioner som slutligen befäste hans rykte som romarnas främste fältherre genom tiderna. Med sin karaktäristiska snabbhet, sin känsla för att slå till vid rätt tidpunkt och sitt personliga mod i underläge, ledde han sina legioner kors och tvärs över Medelhavet från den ena segern till den andra.

Besegrade motståndarna

Efter att först ha säkrat Italien och sedan besegrat republikens styrkor i Spanien, fortsatte han till Grekland där Pompejus styrkor krossades i grund. 

Därpå fortsatte Caesar till Alexandria i Egypten, och kom så att hjälpa landets unga drottning Kleopatra i ett komplicerat inbördeskrig, innan han marscherade vidare till Mindre Asien, Italien och slutligen Afrika, för att besegra senatpartiets sista motståndsarmé. 

Julius Caesar möter Kleopatra i filmen från 1963. Elizabeth Taylor och Rex Harrison spelar regenterna.

© Bettmann/Corbis/Scanpix

På hösten 46 kunde Caesar fira en fyrfaldig triumf över Gallien, Egypten, Asien och Afrika. Folket i Rom bespisades vid 22.000 dukade bord, och kunde för första gången begapa både en giraff och en flodhäst; spektaklet inkluderade även dödandet av 400 lejon och flera dagars gladiatorspel. Caesar var nu romarrikets obestridde envåldshärskare.

Framgångarna berodde på en kombination av Caesars extrema stresstålighet (han dikterade fyra brev på en gång och sov medan han förflyttades i bärstol), hans mili­tära skicklighet och politiska klokhet. 

I motsats till sina föregångare hämnades inte Caesar på meningsmotståndarna; istället benådade han dem genom att visa sin clementia (mildhet). Fienderna hamnade i tacksamhetsskuld till den karismatiske ledaren, som fick allt fler politiska hedersbetygelser av den underdåniga senaten.

Vred tiden rätt

Dessutom satte Casear igång byggprojekt som gjorde Rom till en huvudstad värdig ett imperium: där var ett nytt forum, en ny basilika för rättegångar, en ny curia för senaten – allt med den juliska ättens namn i anslutning. Vidare planerade han en ny teater av grekisk typ, ett enormt bibliotek och en djuphavshamn vid Tiberns mynning. 

Framförallt genomförde han en kalenderreform som vred tiden rätt igen. Romarnas månkalender hade råkat ur fas till den grad att man låg tre månader före det egentliga solåret. Från och med den 1 januari 45 gällde den julianska kalendern med 365 dagar och skottår vart fjärde år. Månaden quintilis bytte namn till juli. Det var som om Caesars namn blivit synonymt med Rom och själva tideräkningen.

Reformerna och projekten hade gått fort. Alldeles för fort, enligt somliga. Caesar gillade att tänja på gränserna i flera bemärkelser. 

En föregiven homosexuell relation i ungdomen och ett livligt intresse för kvinnor hade gjort honom känd som ”alla kvinnors man och alla mäns kvinna”. Han förförde en lång rad av sina kollegers fruar, och hade under sin vistelse i Gallien spenderat enorma summor på prostituerade. 

Den för eftervärlden mest kända relationen inledde han med Kleopatra, men tanken att de tillsammans skulle ha planerat att bli hela världens härskarpar är till stora delar en myt. Det är typiskt för de antika historieskrivarna, att den annars så okända kvinnan från Egypten underförstått hetsade Caesar till de megalomaniska visionerna om att bli romarnas kung.

Förakt för senaten

Men där fanns verkligen ett självtillräckligt drag som stack de republikanska romarna i ögonen. Caesar visade ett överdrivet intresse för lyx. Han samlade på ädelstenar, möbler och konst, och klädde sig allt mer utmanande på ett sätt som påminde om Roms gamla kungar. Han började visa förakt för senaten och författningen och uppträdde arrogant.

Diktatorstiteln – som gav innehavaren kungliga maktbefogenheter under en extrem krissituation – hade han först tilldelats med tidsbegränsning, sedan på obestämd tid och slutligen på livstid. Detta sista, tillsammans med ett improviserat kröningsförsök på Forum Romanum den 15 februari 44 f Kr, blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Sammansvärjning mot Caesar

En sammansvärjning bildades, där Pompejus amiral Cassius tog ledningen. Till slut enades man om att slå till helt öppet, under senatsförhandlingarna den 15 mars.

Caesar missbedömde stämningarna i Rom, eller orkade inte ta dem på allvar. Han var slutkörd efter att ha legat i fält nästan fjorton år i sträck, och plågades allt oftare av epileptiska anfall. Någon livvakt hade han inte – det fick bära eller brista. 

MER HISTORIA VARJE VECKA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

När attentatsmännen trängde sig fram och högg efter honom, försökte han till en början försvara sig med sitt skrivstift under ropet ”Men detta är ju våld!”, innan han drog togan över huvudet och sjönk ned framför Pompejus staty. Resten av senaten skingrades i panik – ingen lyssnade till de sammansvurnas rop om ”Tyrannen är död! Länge leve republiken!”.

Mordet ett slag i luften

Mordet på Caesar brukar klassas som ett tyrannicidium.

Termen går tillbaka på det grekiska ordet för envåldshärskare, tyrann. Filosofer som Platon och Aristoteles hade diskuterat det rätta i att slå till mot moraliskt undermåliga envåldshärskare om de missbrukade sin makt, och det var i denna tradition attentatsmännen agerade. 

Cassius hade övertalat Brutus, sonen till Caesars älskarinna Servilia, att medverka, just därför att han var ättling till den man som störtat Roms siste kung 509 f Kr. Här fanns inga hyrda lönnmördare, utan alla ställde upp för ”sakens” skull. Men attentatet kom att bli ett slag i luften.

Mordet på Caesar i en 1800-talsskildring.

© Bridgemann/IBL Bildbyrå

Nytt inbördeskrig

Caesars medkonsul, Marcus Antonius, öppnade Caesars testamente och utlovade allmän amnesti. Om diktatorns beslut revs upp skulle alltför många gå miste om sina utlovade ämbeten och sina karriärer. 

När folket fem dagar senare förevisades Caesars kropp med spåren efter 23 dolkstick, utbröt kravaller. Tyrannmördarna flydde för sina liv, och snart kastades romarriket in i ett nytt inbördeskrig.

Den avgörande frågan var vem som kunde räknas som Caesars legitime arvtagare. Ceasarion, som han hade fått med Kleopatra, var en av kandidaterna. 

När allt var över femton år senare hade Caesars adoptivson Octavianus, dotterson till hans syster, klivit fram som världens räddare, bättre känd som Augustus, romarrikets förste kejsare. Ceasarion var då mördad på uppdrag av Octavianus.

Visionär eller anpassling?

Vilka som egentligen var Caesars drivkrafter och motiv är i dag omöjligt att avgöra. Var han en visionär eller en anpassling, siktade han på att reformera det romerska riket i grund, eller var det bara personliga ambitioner – att slåss för sin dignitas och för att kunna betala sina skulder – som låg bakom? 

Ville han verkligen bli kung, eller tänkte han ge makten vidare efter kriget mot Parthien? Kanske var inte republiken dödsdömd när allt kommer omkring. Om inte Octavianus så skickligt lyckats samla all makt i sin hand utan att utropa sig till diktator, kanske republiken kunde ha fortlevt i reformerad form.

Kontroversiell figur

Helt klart är att Caesar förblev en kontroversiell figur i många romares ögon, åtminstone inom aristokratin. Han hade ryckt undan förutsättningarna för senatens livsstil med inbördes konkurrens om ära och inflytande. 

I kejsardömet blev det politiska livet i mycket till en tom teater, där senaten tvunget måste hålla sig väl med Caesar (kejsaren), ofta genom att förtala och ange varandra.

Följden blev en lång rad skådeprocesser och blodiga utrensningar, som präglat bilden av de första kejsarna som galna och grymma tyranner. Och som den långa raden av attentat genom historien har visat: resultatet av politiskt våld blir aldrig som man tänkt sig.

LÄS MER: BILDEN AV JULIUS CAESAR

Publicerad i Populär Historia 7/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också