Brottsplatsfotografering

Detaljrika bilder från brottsplatser är i dag en självklar del av polisens utredningar. Men så har det inte alltid varit. Den systematiska användn

27 december 2013 av Thorsten Sandberg

Detaljrika bilder från brottsplatser är i dag en självklar del av polisens utredningar. Men så har det inte alltid varit. Den systematiska användningen av polisfotografering startade i Sverige på 1920-talet. Tekniken hämtades från Tyskland.

Text: Thorsten Sandberg

För att kunna hantera en allt större arbetsbörda på polismyndigheten i Stockholm tillsatte stadens styrande 1915 den så kallade Poliskommittén. Under de följande åren levererades ett antal rapporter om såväl förbättrad organisation som effektivare metoder i polisarbetet på fältet. Kommitténs arbete pågick fram till 1925, då riksdagen beslutade om en ny polislag i Sverige. Arbetet fick ringar på vattnet, och påverkade områden som inte direkt beskrevs i rapporterna. Ett sådant var den fotografiska dokumentationen av brottsplatser, brottsoffer och kriminella.

Redan 1871 hade Stockholmspolisen anställt en professionell fotograf, men det är oklart om denne besökte brottsplatser ute på stan. Fotografen höll troligen till i en ateljé i Polishuset, dit polismännen förde gripna, brottsrelaterade föremål och bevismaterial för dokumentation. Några fotografier från brottsutredningarnas olika stadier finns inte bevarade från denna tid.

Den tidigaste noteringen om fotografering man har hittat i Stockholmspolisens arkiv är från 1904. Fotona saknas dock. I det ärende som registrerats som ”Nr 1” i polisens liggare över fotograferingar beskrivs hur flera män brutit sig in i en resebyrå på andra våningen i fastigheten Drottninggatan 14. Där hade de försökt forcera golvet för att komma in i lokalen på bottenplanet, en juvelerarbutik. Man kan tänka sig att det funnits fotografier av inbrottsverktyg och sönderhuggna golvbrädor.

Eftersom fototekniken spreds redan under mitten av 1800-talet är det sannolikt att brottsplatser på flera håll i världen dokumenterades redan under detta århundrade. Bärbar fotoutrustning – låt vara stor och otymplig jämfört med senare apparatur – fanns tillgänglig på marknaden. Pressens redan på den tiden stora intresse för kriminaljournalistik fungerade också som en påtryckare på polismyndigheters beslut att ta till sig fototekniken. Men varje nymodighet tar tid att etablera i en större organisation.

Pionjären inom det polisiära fotoområdet, den franske an-tropologen Alphonse Bertillon (1853–1914), fick brottas med en motsträvig omvärld. Utifrån sin erfarenhet som polis – han var chef för identifieringsbyrån vid polisprefekturen i Paris – utvecklande han en noggrann metod för att identifiera brottslingar. Bertillon hade tröttnat på de många osäkra lösningar som användes för identifiering och säkerställande av signalement.

Men vägen fram till en etablerad metodik – där en speciell stol med speglar för att samtidigt kunna ta fotoporträtt från två håll användes – var kantad av motgångar. Merparten av metodutvecklingen fick Bertillon finna sig i att sköta på obetald fritid. Den svenska polisens utveckling av fototeknik kom dock inte att i första hand bygga på franska erfarenheter. Kunnande, rutiner och teknik hämtades istället framförallt ifrån Tyskland.

Under 1920-talet, sam-tidigt som Poliskommittén arbetade med sina förslag för polisväsendets förändring, genomförde Stockholmspoliser en rad studieresor till såväl Berlin som München och Dresden.

I Stockholms stadsarkiv finns reseberättelserna bevarade. Den historiker som under senare tid studerat dessa mest ingående är arkivarien fil dr Mats Hayen. Han leder Stadsarkivets projekt att samla in alla de brottsplatsfotografier som ligger som bilagor till tiotusentals domar i Stockholms rådhusrätt från 1900-talets första decennier.

Två av reserapporterna har författats av Gustaf Sjöstrand, tidigare detektivkonstapel och från 1922 fotograf vid Kriminalavdelningen i Polishuset på Kungsholmen, där Stockholmspolisens högkvarter fortfarande är beläget. De handlar om tyska – och i viss mån österrikiska – polisens metoder och utrustning inom fotografiområdet.

Den första av Sjöstrands rapporter författades 1925 och skildrar hans besök hösten 1924 i Berlin, Dresden och München, med en avstickare till Wien. I Dresden, där polismyndigheten ansågs ha extra hög kompetens, guidades Sjöstrand runt i fotoavdelningen av föreståndaren kriminalinspektor Max Kuneth. Till sin reserapport försågs Sjöstrand av denne med ett fotografi som visar den välutrustade fotoateljén.

”Här finns kameror av olika slag och storlekar, avsedda för olika ändamål. Detsamma var förhållandena med stativen. Objektiv av olika fabrikat och av olika brännvidder samt ljusstyrkor demonstrerades för mig”, skriver Sjöstrand.

Redogörelsen innehåller en uppsjö av tekniska detaljer – från valet av glasplåtar för fotografering med bäst återgivning av brottslingar till hur man arkiverade bilder och personfakta för snabb åtkomst i spaningsarbetet. Sorteringen i kartoteket utgick från brottskategorier som inbrott och stöld, sedan gärningsmännens ålder och därefter längd. Poliserna i Dresden hade hittat ett logiskt system som väckte Sjöstrands intresse.

Under avstickaren till Wien uppsökte han kriminalpolisen, där chefen doktor Reimer välvilligt visade och förklarade allt den svenske gästen ville se och veta. Reimer inledde med att demonst-rera en kamera med objektiv från välkända företaget Zeiss, och avsedd för metrisk fotografering, alltså med i glasplåten infällda måttangivelser. Sjöstrand skriver i rapporten att ”som känt är, erhålles vid fotografering å brottsplatser väl en i allt fullt återgivande bild av platsen och föremålen, men någon vetskap om föremålens verkliga storlek får man dock icke. Man vet att ju längre bort ett föremål är beläget, ju mera förminskas det. Även kan man i många fall, i synnerhet vid rumsfotografering, anbringa måttband vid särskilt viktiga föremål och sedan göra jämförelser, men måttband kan dock ej anbringas å alla föremål. Dessa olägenheter skulle genom den så kallade metriska fotograferingen vara avlägsnade.”

När man använde en kamera för metrisk fotografering krävdes mycket stor noggrannhet i förberedelserna.

”Således måste alltid noga antecknas objektivets höjd över marken eller golvet, beroende på vilken kameran är placerad, och brännvidden, det vill säga avståndet mellan objektivlinsen och den belysta plåten. Den av doktor Reimer förevisade apparaten med stativ var så konstruerad, att den alltid hade samma objektivhöjd 1,50 meter, omkring en medelstor persons längd. Särskilda plåtar med reduktionsskalor användes. Med tillhjälp av dessa reduktionsskalor kunde bestämmas de å fotografierna återgivna bildernas naturliga storlek”.

Berlin stod under tre höstveckor 1926 värd för en internationell polismässa som lockade en rad utställare, såväl polismyndigheter som företag, till den tyska huvudstaden. Majoriteten av paviljongerna bemannades med personal från polismyndigheter i de stora tyska städerna, men bland utställarna fanns också representanter för polisen i Schweiz, Österrike och Ungern. Egyptiska polisen var också på plats med en utställning av fingeravtryck.

Gustaf Sjöstrand besökte mäs-san och betade systematiskt av paviljongerna i de tre stora utställningshallarna, samlade intryck och antecknade. En stor del av utrymmet i lokalerna hade bokats av tyska privatföretag som presenterade toppmodern utrustning. Bland dem fanns Leica, som förevisade en behändig småbildskamera med negativformat 24 x 36 mm och i storlek som dagens kompakta digitalkameror.

Extra stor uppmärksamhet fick ”Der grosse Spurensicherungskoffert”, en väska full med hjälpmed­el som var avsedd att medföras vid undersökningar av brottsplatser, i synnerhet större inbrott och mord. Väskan innehöll närmare nittio olika ”verktyg” för brottsplatsundersökning. Här fanns bland annat alabastergips för säkrande av fotspår och andra avtryck, olika analysvätskor, pincetter, kompass och utrustning för att hitta och dokumentera fingeravtryck.

På hemvägen från Berlin stannade Sjöstrand till i Köpenhamn för att dels få en inblick i vilka rutiner och tekniker den danska polisen använde sig av för att säkra fingeravtryck på brottsplatser, dels studera hur fotodokumentationen gick till. Fotoenheten vid Polismyndigheten i Köpenhamn var väl bemannad med en föreståndare och två fotografer. ”Atelieren var stor och rymlig och uppsättningar av olika kameror, objektiv och stativ funnes för olika ändamål för fotografering både inom och utom atelieren”, skrev Sjöstrand.

Hans två reserapporter överlämnades direkt till Stockholms polismästare. Man får se dessa rapporter som en del i kompetensuppbyggnaden inom Stockholmspolisen, och en fingervisning om vilken teknisk utrustning myndigheten behövde förvärva på sikt för att mer effektivt kunna lösa sina brottsbekämpande uppgifter. Men det är inte sannolikt att de behändiga Leica-kamerorna omedelbart införlivades i fotoutrustningen. I sin rapport från 1926 skriver Gustaf Sjöstrand att ”det framhölls hur billigt foto­grafering med en dylik kamera var, men då bilderna voro små, att de alltid fordrade förstoring, torde utgiften här ej mycket understiga den vanliga”.

Thorsten Sandberg är journalist.

brottsplatsfotografering
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också