Brödrafolkens gräl

Oscar II var inte omedveten om att unionen var instabil. Men när upplösningen väl var ett faktum kändes den från svenskt håll som brutal och förudmjukand

4 april 2006 av Björn Arne Steine

Oscar II var inte omedveten om att unionen var instabil. Men när upplösningen väl var ett faktum kändes den från svenskt håll som brutal och förudmjukande.

Det avgörande steget till unionsupplösning kom att tas i den norska regeringens korridorer och i stortinget vid Karl Johans gate i Kristiania (Oslo). Annars hade åren efter 1900 bjudit på ett milt unionsklimat, unionens ”indiansommar” som perioden kallats. Men efter en indiansommar kommer alltid höststormar och vinterkyla. En gemensam kommitté kom fram till att ett norskt konsulatväsen var möjligt, men vid förhandlingarna om hur det skulle gå till sprack samförståndet.

Den svenske statsministerns hållning betecknades av norrmännen som ”Boströms lyd­rikespunkter”. Våren 1905 beslutade stortinget på förslag av Norges regering att inrätta ett separat norskt konsulatväsen. Oscar II vägrade att godkänna beslutet, vilket ledde till att den norska regeringen begärde att få avgå. Kungen godtog inte statsrådens avsked eftersom han ”nu inte kunde bilda en ny regering”.

Svaret från stortinget blev lika chockartat som genialt, eller fräckt och illasinnat om man så vill. I ett uttalande den 7 juni förklarade man att då kungen inte kunde bilda en norsk regering (ordet ”nu” togs bort) hade unionen upphört att existera. Simsalabim, där gick unionen i graven! Utspelet gav en viss legal grund för den proklamerade norska självständigheten men både i Sverige och i omvärlden betraktades det som en kupp.

Oscar II var inte helt omedveten om att unionens upplösning närmade sig, men han hade hoppats att den skulle komma först efter hans död.

Också tillvägagångssättet vållade obehag. Stortingets erbjudande att den norska tronen kunde övertas av en prins av ätten Bernadotte, ”Bernadotteanbudet”, upplevdes snarast som en föro­lämpning: ”Förr skola de bära mig till Riddarholmskyrkan, än jag ger mitt samtycke till att en af min familj går till Norge”, sa han. Att acceptera anbudet vore liktydigt med att godta kungens avsättning, något varken majestätet eller politikerna kunde gå med på.

Från officiellt svenskt håll upplevdes därför stortingets agerande som brutalt och förödmjukande. Man ansåg att Norge inte hade rätt att på egen hand säga upp unionen. En uppsägelse av riksakten, det dokument från 1815 som reglerade förhållandet mellan länderna, kunde bara ske efter förhandlingar.

Det norska agerandet väckte uppståndelse också bland den svenska allmänheten. Dagen efter genomfördes vid kungafamiljens sommarslott Rosendal på Djurgården i Stockholm ett välorganiserat hyllningståg med tiotusen deltagare som sjöng ”Kungssången”, ”Vår Gud är oss en väldig borg” och andra fosterländska stycken. Leveropen för kung Oscar var otaliga. Kungen blev påtagligt rörd när han tillsammans med den övriga kungafamiljen mottog tåget. Spontana hyllningar utbröt också på stadens restauranger där hurraropen fick punschglasen att vibrera.

Otaliga hyllningstelegram sändes till Oscar II från före­ningar och enskilda. Ett exempel är från Uppsala den 11 juni: ”Sjuhundra söndagsskolebarn med anhöriga samlade till sommarfest sända sin älskade konung en hjärtevarm ödmjuk hyllning.” Ett annat kom från Askersund den 10 juni där 500 svenska medborgare samlats till möte ”för att uttala sin protest mot norska stortingets brottsliga tilltag”.

Aktionerna behöver dock inte tolkas som uttryck för en militant antinorsk inställning. Många kände sympati för kungen personligen i den svåra situation som uppstått, andra ville mer allmänt uttrycka sin önskan om att krisen skulle lösas på ett fredligt sätt.

Liberaler och andra som haft sympati för de norska självständighetskraven var besvikna på det ”kuppartade” sätt som norrmännen agerat. Borgerliga Aftonbladets löpsedel löd: ”Revolution i Norge”. Social-Demokraten skrev istället: ”Unionen upplöst – Norge fritt”. Inom arbetarrörelsen fanns en stark opi­nion för att utan villkor acceptera den norska självständigheten.

En av de få som direkt förordade krig var professorn i statsvetenskap C-A Reuterskiöld. Han ville att Sverige skulle formu­lera så hårda krav – Trondheim skulle till exempel avträdas – att ett norskt angrepp blev oundvikligt. I ett brev till redaktören för Göteborgs Aftonblad, Vilhelm Lundström, förklarade han sin strategi:

Att du inte kan se, att krig borde önskas, att krig är det enda som numera kan rycka upp och ena ett av fred försoffat folk! Jag vill krig, men det går inte – Gud bättre – det går inte, om inte Norge anfaller. Och mitt sista hopp är nu ett norskt anfall. Låt oss ändå göra vad vi kunna för att framkalla ett sådant!

Författaren Sven Lidman, som också tillhörde den ultrakonservativa strömningen, skildrade senare i romanen Thure-Gabriel Silfverståhl (1910) hur en desillusionerad löjtnant planerade att mörda Oscar II av bitterhet mot unionens upplösning, ett tema som väckte stor sensation. Ett annat tidstecken var filosofen Vitalis Norström som under 1905 skrev till sin politiske frände Adrian Molin: ”Det var något, som sprang läck den 7 juni. Och det var det svenska kungadömets auktoritet. Rättare: då trädde tydligt i dagen, hur sprucken den länge varit.”

Först med efterträdaren Gustaf V och det försvarsvänliga och antiparlamentariska bondetåget 1914 återknöts banden mellan de ultrakonservativa och kungamakten. Kung Oscar, liksom än tydligare kronprins Gustaf, var dock tidigt klar över att unionen inte kunde återställas med vapenmakt. Till detta bidrog också stormakternas motstånd mot militär oro i Norden. Kronprinsen hade under 1890-talet verkat för en hård linje mot Norge. Nu hade han efter sina diplomatiska resor utomlands ändrat uppfattning. Trots att det fanns militanta röster i riksdagen slog även den in på en förhandlingslinje. Liberalerna och de flesta konservativa ansåg att en fredlig lösning var nödvändig, men svenska intressen måste tillgodoses vid avvecklingen. Stortingets beslut betraktades som olagligt – frågan måste avgöras av ett nyvalt storting eller med en folkomröstning. Därefter kunde förhandlingar inledas.

En nyckel till förhandlingslinjens seger finns i den starkt konservative Ernst Tryggers inlägg. Han hyste inga vänskapliga känslor för norrmännen, men frågan gällde om man skulle riskera lugnet i Skandinavien i framtiden, eller söka nå fred och förtroende mellan länderna. Hans poäng var att ”Sveriges lifsintressen fordra, att vårt hopp om framtiden får till innehåll endräkt och förtroende mellan de båda folken.”

Sedan en norsk folkomröstning godkänt stortingets agerande med överväldigande majoritet (368 208 röstade för upplösningen, 184 emot) kunde förhandlingar inledas den 31 augusti 1905. Mötesplats blev Karlstad, mittemellan Stockholm och Kristiania och samtidigt lagom avskilt från huvudstädernas opinioner.

I den svenska delegationen ingick Christian Lundeberg, konservativ statsminister i den samlingsregering som inrättats den 2 augusti, utrikesminister Fredrik Wachtmeister, eckle­sia­s­tikminister Hjalmar Hammarskjöld och konsultativa statsrådet, liberalernas ledare Karl Staaff. Ledare för den norska sidan var Christian Michelsen, även han statsminister i en samlingsregering.

Förhandlingarna, som ägde rum i stadens frimurarloge, omfattade främst två frågor: renbetet över gränserna och de norska gränsfästningarna. I båda fallen rörde det sig om en blandning av reella ekonomiska eller försvarsstrategiska intressen och nationell prestige.

Renbetesfrågan löstes med att samerna i både Sverige och Norge fick behålla sina gamla rättigheter i det andra riket. Därmed räddades de svenska samernas ren­betesområden på den norska sidan.

Gränsfästningarna var en besvärligare nöt att knäcka. Förhand­lingarna avbröts en tid för att parterna skulle diskutera frågan på hemmaplan. De militära spänningar som då fanns hade kunnat leda till krigshandlingar. Till slut nåddes en överenskommelse. Örje, Urskog och de nya forten vid Fredriksten skulle raseras (den gamla fästningsbyggnaden bevarades). Kongsvinger skulle också behållas, men all utvidgning förbjöds. Dessutom inrättades en neutral zon som inte fick användas för militära syften. Eventuella tvister skulle lösas med internationell skiljedom.

Karlstadkonventionen den 23 september var en kompromiss som bägge sidor kunde acceptera, även om norska radikaler och svenska ultrakonservativa ansåg att den egna sidan gett efter för mycket. Någon militant opinion mot överenskommelsen, en form av ”dolkstötslegend”, var dock svår att skapa i Sverige. Mannen bakom förhandlingslinjen var ju den konservative ledaren i första kammaren, Christian Lundeberg.

Unionens fredliga upplösning kom att införlivas i den gemensamt svensk-norska självbilden av ett fredligt Norden som kan tjäna som exempel för andra länder i konflikt. För Norge är 1814, 1905 samt andra världskrigets 1940 och 1945 märkesår i den nationella historieuppfattningen. För Sverige är 1905 mindre centralt. I läroböckerna skildras historien i stället utifrån 1809 och demokratiseringens 1921. Man skulle till och med kunna säga att unionsfrågan fick sin verkliga betydelse först efter 1905. I sitt trontal den 21 juni 1905 förklarade Oscar II:

Huru betydelsefull för de skandinaviska folkens trygghet unionen än må vara, icke är den värd de offer, som skulle betingas af tvångsåtgärder ... och gifve Gud Sverige kraft och enighet att inom sina egna gränser återvinna hvad det genom en upplösning af unionen skulle förlora.

”Inom sina egna gränser...”, sade kungen. Vad han syftade på är en klassisk formulering av skalden Esaias Tegnér efter förlusten av Finland 1809. Genom en kraftsamling skulle Sverige återvinna sin styrka; ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.

Många författare och akademiker hade klagat över den kraft­löshet som unionsbrottet påvisade. Konservativa, liberaler och radikaler kunde efter 1905 enas om att det gällde att integrera arbetarklassen i systemet, att engagera ungdomen i ett natio­nellt bygge, att reformera byråkratin och att exploatera naturtillgångarna i Norrland. Även folkhemsbegreppet dök upp under denna tid. Med en viss överdrift kan man hävda att unionsupplösningen banade väg för den svenska modellens samförstånd.

Torbjörn Nilsson är docent i historia vid Södertörns högskola.

Kvinnorna tog till orda

Med unionskrisen 1905 förändrades förutsättningarna för svensk opinionsbildning. När Ellen Key, Emilia Broomé, Ann-Margret Holmgren och andra kvinnor tog till orda i pressen var det första gången representanter för den kvinnliga halvan av befolkningen hördes i den offentliga debatten.

Hur det gick till och vad det fick för resultat har inte varit känt förrän historikern Inger Hammar i höstas utkom med en bok om unionskrisen: För freden och rösträtten – kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar (Nordic Academic Press). Där studerar hon dels hur det förändrade debattklimatet påverkade utgången av unionskrisen, dels hur rösträttsfrågan och kvinno-rörelsen berördes av debatten.

Att kvinnor uttalade sig i politiska frågor var kontroversiellt. Eftersom de ansågs fredligare till sin natur än männen var det i sin ordning att de talade om fred och försoning – vilket var vad de flesta pläderade för i unionsfrågan – så länge inte diskussionen fördes på en politisk nivå. Att de dessutom hade olika lösningar på hur freden skulle uppnås gjorde inte saken mindre omstridd.

I pressen skapades nidbilder av de aktiva kvinnorna som kalla-des »kanonkvinnor» eller »fredsutopister» beroende på politisk hemvist och inställning i den norska frågan. Inger Hammars forskning visar dock att kvinnornas olika ståndpunkter aldrig ställde sig i vägen för en grundläggande önskan om fred vilken faktiskt påverkade utgången av konflikten.

– Trots att försvarskvinnorna ville rusta upp så har jag inte hittat ett enda belägg för att de manade till anfallskrig, säger Inger Hammar. Det fanns en oerhört stor rädsla för krig under 1905, vilket kan vara svårt att föreställa sig för oss som har facit i hand.

Att den begynnande kvinnorörelsen var splittrad rådde det dock inget tvivel om. Ett av argumenten för kvinnlig rösträtt var att världen skulle bli både fredligare och sedligare om kvinnor fick vara med och bestämma. Nu bråkade man internt och Inger Hammar håller inte för otroligt att det faktum att svenska kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921 kan ha påverkats av unionsdebatten.

Insikten om hur svårt det var att låta kön gå före politik var smärt-sam för svenskorna, smärtsammare än för norskorna, som i kampen för norsk självständighet svetsades samman. För Norge var unionsupplösningen framgångshistoria, för Sverige det sista kapitlet i en bleknande stormaktsberättelse.

Fick Norge som belöning

Den svensk-norska unionen skapades i skuggan av Napoleonkrigen, under dåvarande kronprinsen Karl Johan Bernadottes styre. Den skulle bestå i nästan hundra år.

Att Oscar II fick ändra sitt valspråk från ”Bröd­rafolkens väl” till ”Sveriges väl” kan ses som en symbol för unionens upplösning det händelserika året 1905. Men för att förs­tå de spänningar som ledde fram till brytning­en måste vi gå tillbaka till 1814 – ja, till och med ännu längre. Historien om unionens födelse, dess blomstring och så småningom död är en resa i en föränderlig tid. När förspelet till unionen inleds är Sverige ett fattigt jordbruksland i Europas utkanter. Vid tiden för unionsupplösningen 1905 har en rad avancerade storföretag skapats och det finns elektricitet och telefon. Året innan hade landets första biltävling anordnats mellan Stockholm och Uppsala.

Startskottet för unionen gick emellertid varken i Sverige eller i Norge. I stället kan historien sägas börja vid Bastiljen i Paris, fängelset som stormades den 14 juli 1789 och blev symbolen för den franska revolutionen. 1790-talets Europa präglades av franska försök att sprida de idéer som stormningen symboliserade: ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Med Napoleons maktövertagande 1799 tilltog den europeiska maktkampen. Krigen kastade om allianser och svepte med sig kungahus och gamla styrelseskick.

Den händelsekedja som inleddes 1789 kom att få långtgående följder för Norden. Men revolutionen rörde inte bara stormaktspolitiken. De privilegier som den franska adeln länge haft – skattebefriade egendomar, monopol på högre statliga tjänster – avskaffades raskt. Med ens fick söner från andra klasser – döttrarna var det inte tal om – möjlighet till karriär. Inom armén öppnades dörrarna också genom de krig som Frank­rike kom att föra och genom den nya moderna värnpliktsarmén.

En av dem som gjorde kometkarriär var en begåvad advo­katson från Pau, en småstad i en bortglömd landsdel åttio mil söder om Paris. Med krigen som språngbräda skulle denne Jean Baptiste Bernadotte bli en av Napoleons segerrika marskalkar och som svensk kronprins från 1810 stöpa om Norden.

Under tiden hade mycket hänt i Sverige. Gustav IV Adolf övergav 1805 neutraliteten till förmån för en antifransk allians, vilket fick vådliga följder när arvfienden Ryssland slöt fördrag med Napoleon 1807. Det dåligt skötta kriget 1808–09 mot Ryssland ledde till att Gustav Adolf avsattes i en oblodig statskupp i mars 1809. De nya makthavarna införde en författning som skulle förhindra ett nytt envälde och slöt fred med Ryssland. Priset blev högt; Finland, som ingått i riket sedan medeltiden, blev ryskt storfurstendöme. Sedan en tilltänkt tronföljare, den danske prinsen Christian August, hastigt avlidit erbjöds Bernadotte att ta över.

Som härskare i praktiken – Karl XIII var sjuklig – slog Karl Johan in på en ny utrikespolitisk kurs. Han slöt förbund med Ryssland, deltog i den segerrika koalitionen mot sin gamle stridskamrat Napoleon och anföll Danmark som var allierat med Frankrike. Genom Kielfreden 1814 fick han sin belöning. Norge, som tillhört Danmark, skulle förenas med Sverige. Vad Karl XII misslyckats med 1718 blev nu verklighet, tack vare den franska revolutionen och dess följdverkningar.

Bollandet med Norge över menighetens huvuden var typiskt för furstestaternas tid och för en tid då nationalismen ännu inte utvecklat sin fulla sprängkraft. Men nya tankar om folkens rättigheter hade börjat spridas. Danmarks tronföljare Kristian Fredrik, som 1813 tagit sig till Norge förklädd till matros, samlade i april 1814 en vald församling av ämbetsmän, militärer, bruks- eller godsägare, köpmän och bönder. Prinsens mål var att kringgå Kielfreden. Genom att spela på den spirande norska nationalkänslan skulle ett oberoende Norge skapas, eller danskvänligt om man så vill.

Som värd fungerade ägaren till Eidsvolls järnverk, träexportören Carsten Anker, nära vän till Kristian Fredrik. Delegaterna satt under sex veckor i förhandlingar, i den långsmala salen på andra våningen med sina gulklädda träbänkar utan ryggstöd.

Författningens grundprinciper lades fast. Norge skulle vara ett fritt, oavhängigt och odelbart rike. Kungen skulle inneha den verkställande makten, en folkvald nationalförsamling den lagstiftande (och skattebeviljande) samt oavhängiga domstolar den dömande. Religions- och tryckfrihet garanterades, men judar förbjöds att komma in i landet; en även för sin tid intolerant bestämmelse.

Majoriteten följde Kristian Fredrik och kallades ”självständighetspartiet” eller ”danska partiet”, medan minoriteten, ”unionspartiet” eller ”svenska partiet”, sökte en svenskvänlig lösning. Kristian Fredrik behövde mobilisera norrmännen till motstånd mot Sverige. Den grundlag som godkändes i Eidsvoll den 17 maj fick därför en för sin tid omfattande rösträtt. Norge fick Europas friaste författning, men kungen gavs ändå en bety­dande makt. Därefter valdes Kristian Fredrik till norsk konung.

Svaret från den försmådde svenske unionspartnern blev en politisk och sedan militär offensiv. Broschyrer och flygblad med Kielfredens bestämmelser och löf­ten om norskt självstyre spreds i gränsbygderna. Den norske ”regenten” framställdes som en frihetens fiende som var skuld till norrmännens nöd, i skarp kontrast till ”frihetshjälten” Karl Johan. Efter fruktlösa förhandlingar med norrmännen inledde Sveriges armé och flotta sina attacker i slutet av juli. Redan den 14 augusti slöts ett stillestånd, konventionen i Moss. Kristian Fredrik tvingades nedlägga den norska kronan och lämna landet.

Efter förhandlingar enades parterna om de förändringar av grundlagen som en union krävde. Den 4 november, unions­dagen, valdes slutligen Karl XIII (i Norge Karl II) till kung också i Norge.

Den förlorande parten Norge fick en hög grad av självstyre med en radikal författning, eget parlament, rege­ring, förvaltning och militär. Karl Johan som 1818 också blev formell regent försökte senare att föra länderna närmare varandra. Tanken var att skapa en norsk adel som skulle bli kungamaktens lojala stöttepelare.

Men både adelsfrågan och försöken att inskränka stortingets inflytande mötte alltför starkt norskt motstånd. Karl XIV Johan kunde inte heller hindra att 17 maj firades som norsk national­dag, trots att militär sattes in mot folksamlingar i Kristiania 1829. Kungen ansåg att unionsdagen den 4 november var ett lämpligare datum. Att 17 maj tilltalade de patriotiska norska känslorna mer var inte förvånande.

Så småningom gick ändå unionen in i ett harmoniskt skede. Huvudgatan i Kristiania uppkallades efter Karl Johan och nedanför slottet restes en ryttarstaty av den förre franske revolutionären. Mellanrikslagen som infördes 1825 innebar tullfri handel till sjöss och lägre tullar på land, vilket påtagligt gynnade den växande norska sjöfarten.

Tack vare unionen behövde inte Sverige riskera ett anfall i ryggen från arvfienden Danmark. Men medan större delen av Finland varit en del av riket, precis som Söder­manland eller Småland, bestod unionsbanden bara av den ge­-mensamme kungen och en ut­rikespolitik styrd från Stockholm.

Oftast under 1800-talet hamna­de unionsfrågan i Sverige i skuggan av inrikespolitiken. Ett undantag är striden om ståthållarskapet, den ämbetsman som utövade makten i Norge när kungen befann sig i Sverige. Den nytillträdde Karl XV tvangs 1859 ta tillbaka sitt löfte till norrmännen om att avskaffa det impopulära ämbetet. Till och med moderatliberalen och finansministern Johan August Gripenstedt visade musklerna gentemot kungens oförsiktiga löfte: ”Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska.” Kontroversen bottnade emellertid främst i regeringens strävan efter att stärka sitt inflytande över utrikespolitiken gentemot kungamakten.

En ny kris uppstod när Oscar II 1884 tvingades acceptera att det liberala partiet venstres ledare Johan Sverdrup bildade regering. Konservativa i Sverige rasade både mot den radikala nationalism som venstre stod för och mot kungens reträtt. För dessa grupper sammanföll den hårda linjen mot Norge med ett intensivt bekämpande av parlamentarism och demokrati på hemmaplan.

1890-talet blev konfliktfyllt. Stortingets beslut om ett eget norskt konsulatväsen var nära att föra till krig innan man 1895 slog till reträtt inför hotfullt svenskt maktspråk. En symbolisk vinst kunde Norge dock inregistrera då det förhatliga unionsmärket 1899 fick tas bort från den norska flaggan. ”Det rene flagg”, dagens norska flagga, kunde nu hissas.

Torbjörn Nilsson

Nationalism knäckte unionen

Den norska enigheten mot unionen uppstod under 1800-talets sista år. Länge var nationalismen i Norge i första hand inriktad på språkliga och kulturella frågor.

Netop nu har vi vor besøgelsestid, da det er ikke alene vor ret, men ogsaa vor pligt til at tage alle konsekvenser, handle mens modet er rankt og villierne sterke. Det er denne stærke nationale gjenfødelse, denne fulde og hele samstemmighed, denne glade offervillighed, som gir et folk mod og kraft til i et historisk øieblik at vove det store for at opnaa det, som ingen materielle goder kan erstatte.

Denna lidelsefulla harang avfyrades av Norges statsminister Christian Michelsen under det hemliga stortingsmötet den 6 juni 1905 – mötet som lade grunden till det historiska steget dagen därefter.

Michelsens uttalande sammanfattar situationen i Norge sommaren 1905: en så gott som helt enig nation som var förenad tvärs över partigränser i nationa­listiskt rus och handlingskraft.

Varifrån utgick denna våldsamma kraft, och vart sökte den sig därefter?

Den politiska nationalismen dök upp sent, och hängde samman med den inrikespolitiska och sociala utvecklingen i Norge. Det fanns inte någon opposition i Norge som på allvar ifrågasatte unionen förrän under dess sista två decennier. De första sjuttio unionsåren var i stort sett fredliga, och Norge genomgick en kraftig modernisering i skydd av unionen. Men omkring 1890 uppstod en bred nationalistisk rörelse som ifrågasatte kungens och Sveriges överhöghet.

Perioden 1814–84 kallas i den norska historieskrivningen för ”Ämbetsmannastaten”, eftersom Norge under denna period socialt och politiskt dominerades av en akademisk och danskinfluerad elit. Under 1800-talet uppstod allteftersom en norsk nationell identitet med utgångspunkt i den norska bondekulturen. Denna kulturella nationalism hade udden riktad mot Danmark, inte mot Sverige. Den var först och främst en språklig nationalism och handlade om att bygga upp ett nytt skriftspråk utifrån norska dialekter.

De två viktiga politiska partierna i Norge under 1880- och 1890-talet bildades bägge 1884 i samband med striden om parlamentarismen. De radikala, liberalerna och bonderörelsens folk slöt sig samman i Venstre, Norges första parti, medan konservativa Høyre utvecklades till ämbetsmännens bålverk mot demokrati och radikalism.

År 1884 infördes parlamentarismen. Oscar II blev tvungen – till de konservativas stora förfäran i både Sverige och Norge – att acceptera att stortinget tillvällde sig hela statsmakten på bekostnad av kungen och hans ämbetsmannaregering. Det enda undantaget var utrikespolitiken, som Norge hade gemen­sam med Sverige och som styrdes från Stockholm. Kampen om utrikespolitiken blev drivkraften i den allt starkare norska unionsradikalismen i slutet av seklet. Nationalismen blev nu intimt förknippad med kam­pen för demokrati och en friare ställning gentemot Sverige.

Venstre deltog i stortingsvalet 1891 med ett program som förespråka­­de ett eget norskt konsulatväsen. Kraven på en egen norsk utrikesminister som skulle vara parlamentariskt ansvarig inför stortinget framfördes gång på gång av ledande företrädare för Venstre under valkampen, men man följde inte upp frågan i stortinget senare.

Venstres kamp för ett eget norskt konsulatväsen kom att kallas för Norges knyttnevepolitikk (”knytnävspolitik”) och det blev allt tydligare att hela unionen stod på spel. Många som tidigare främst hade varit engagerade i den inre striden för en renare norsk kultur, såg nu de politiska och kultu­rella frågorna i ett större sammanhang. Ett exempel är organisationen Norigs Ungdomslags slagord: ”Ut ur unionen” – både den danska och den svenska.

Både inom Høyre och i Sverige menade man att en uppdelning av det unionella utrikesministeriet i två olika nationella ämbetsverk skulle bli första steget mot att unionen upplöstes. Høyre bekämpade därför kraven på ett eget konsulatväsen, och stämplades som ”onationellt”. 1880-talets strid om parla­mentarismen fick alltså sin fortsättning i 1890-talets unionskamp.

Efter sekelskiftet 1900 gick unionen in i en period som inte var lika präglad av konflikter. 1901 kom en utredning där det hävdades att det gick att skilja konsulatväsendet från utrikesministeriet – alltså att upprätta separata konsulatväsen – utan att hota vare sig den gemensamma utrikespolitiken eller unionen.

Förhandlingar inleddes och det hela såg ut att bära frukt. Då man inom Høyre nu var övertygad om att konsulatfrågan kunde lösas och unionen räddas, gick partiet 1903 till val med parollen att konsulatkonflikten skulle redas ut genom förhandlingar. Härigenom kunde det konservativa partiet lägga fram en handlingsplan för unionsfrågan och framstå som ett trovärdigt alternativ.

För första gången sedan 1888 förlorade Venstre ett stortingsval. Høyres Francis Hagerup ställde sig i spetsen för en förhandlingsorienterad samlingsregering i vilken också några namn från vänstern återfanns.

Många var lättade över att de senaste tio–femton årens allvarliga unionskonflikt nu verkade gå mot en lösning.

Det norska förslaget till konsulatlagar kom våren 1904. I november lade statsminister Erik Boström fram Sveriges förslag. Det innehöll bland annat sex punkter – ”lydrikespunkterna” – som var helt oacceptabla för Norge. Den norska regeringen reagerade starkt, och hävdade att Sverige hade brutit mot de förutsättningar som tidigare hade slagits fast. Förhandlingarna kunde inte räddas. I Norge var bitterheten stor över Boströms och Sveriges hållning. De gamla nationalisterna i Venstre fick vatten på sin kvarn, men viktigare var att många av unionsvännerna i Høyre nu bytte sida eftersom de kände sig svikna av Sverige.

Stortinget tillsatte en specialkommitté för att utvärdera de olika alternativen efter sammanbrottet i förhandlingarna, och det stod snart klart att denna kommitté skulle rekommendera att man införde ett eget konsulatväsen utan att ta hänsyn till kungen eller Sverige. Också många av Høyres representanter, i likhet med den konservativa pressen, stödde denna linje. Francis Hagerups regering, som fortfarande var beredd att förhandla, avgick. I början av mars bildade istället den moderate vänstermannen och skeppsredaren Christian Michelsen en ny samlingsregering utan annat program än norsk självständighet i konsulatfrågan.

Samtidigt pågick en aggressiv och militant agitation från Venstres sida, som manade till mod, offervilja och handlingskraft. Man menade att nationens ära och frihet krävde att Norge nu satte hårt mot hårt oavsett konsekvenserna. Under detta tryck steg stämningen och spänningen i Norge dramatiskt.

Den 27 maj vägrade så Oscar II att sanktionera konsulatlagen. Den norska regeringen svarade med att begära avsked, men kungen sade nej.

Detta avslag utnyttjades till det maximala, och lite till, då regeringen och stortinget den 7 juni lät förklara att kungen var avsatt och unionen upplöst. Det juridiskt tveksamma i detta beslut stod helt klart för många norska politiker. På det hemliga stortingsmötet den 6 juni menade till exempel den före detta statsministern – och juristen – Francis Hagerup att detta ”både av kungen, i Sverige och i Europa, kommer att betraktas som ett revolutionärt steg”. Det förhindrade inte att stortinget enhälligt ställde sig bakom det kuppartade beslutet av den 7 juni.

Statsminister Michelsen och hans regering hyllades som nationalhjältar av ett upphetsat och segerrusigt norskt folk. Bland annat för att tillfredsställa svenska krav beslöt man dock att hålla en folkomröstning för att visa att unionsupplösningen hade folkligt stöd.

Under veckorna före omröstningen den 13 augusti drevs en massiv kampanj för att åstadkomma ett så högt valdeltagande som möjligt och säkerställa ett eftertryckligt ”ja”. Kyrkan, politiska partier och organisationer, tidningar och tidskrifter av alla färger, deltog med stor energi. Få protesterade mot den omfattande propagandan och de som vågade sig på att anmäla avvikande åsikt fick det hett om öronen. En av dem, prästen Christopher Bruun, fick sin kyrka stängd och var tvungen att söka sig till Danmark för att få tryckt sin pamflett Til det norske Folk, där han förfäktade tankegångar som var kritiska mot beslutet den 7 juni.

Dagen då folkomröstningen hölls var en nationell festdag. Det hängde norska flaggor överallt. Inne i en del vallokaler återfanns till och med banderoller där det stod ”ja”. Resultatet gick helt regeringens väg. Över 85 procent deltog i valet, och resultatet av omröstningen skulle i dag ha fått också Nordkoreas Kim Jong Il att bli röd som en kräfta i ansiktet: 368 208 röstade ”ja”, bara 184 röstade ”nej”. Därutöver samlade Norges kvinnor, som inte hade rösträtt, in 250 000 underskrifter till stöd för unionsupplösningen.

Med stortingets enhälliga kupp, och det norska folkets massiva stöd i ryggen, hade den norska nationalismen nått sin höjdpunkt som samlande rörelse. Huvuddelen av den nationella vågen som manifesterade sig den 7 juni och den 13 augusti menade att det viktigaste målet var uppnått då Sverige och Norge lyckades komma överens om en fredlig avveckling av unionen. Freden säkerställdes genom Karlstadskonferensen där bägge sidor gjorde eftergifter. Svårast och mest omstritt var utan tvekan att Norge gick med på att riva sina militärt sett föga viktiga, men nybyggda, gränsbefästningar.

Det fanns emellertid de som envist motsatte sig varje eftergift, och till och med menade att en fortsatt union eller ett krig med Sverige vore att föredra framför ”förödmjukelsen” från Karlstad. För dessa nationalister var fosterlandets ära viktigare än vad det politiska förnuftet bjöd. En liten minoritet ville till och med ha krig, eftersom man ville väcka till liv de gamla norska egenskaperna från vikingatiden: kämpaglöd, ära och mandom. Denna kulturnationalistiska strömning saknade emellertid den samlande potential som den politiska självständighetskampen hade och blev tämligen omgående marginaliserad.

Den breda politiska uppslutningen bakom regeringen Michelsens linje 1905 markerar höjdpunkten i en tvärpolitisk nationalistisk våg i Norge, som samlade kraft under unionens sista femton år. Den hade sin upprinnelse i den inrikespolitiska striden för demokrati och parlamentarismen. Genom att vägra erkänna den gemensamma norska och svenska kungens överhöghet lyckades den politiska nationalismen under en period att ena den norska offentligheten.

Bjørn Arne Steine är historiker vid universitet i Oslo.

Översättning Ulf Gyllenhak

Brödbaket fick utgå

Unionsupplösningen 1905 gjorde att en berättelse om hur Sverige och Norge hörde ihop fick lyftas ut när Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson gick i tryck.

År 1958 disputerade jag på en avhandling kallad Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. I den funderade jag bland annat över varför istidens omvandling av landskapet inte nämndes i Nils Holgersson. Kanske Selma Lagerlöf inte kände till saken? Teorin var då inte lika etablerad som i dag.

Därför var det inte bara roligt utan också snopet, när jag året efter disputationen i Mårbackastiftelsens samlingar upptäckte ett litet manuskript rubricerat ”Läsebok. Brödlimpa”. För här är inlandsisen en av aktörerna. Så här börjar berättelsen:

”Det var en gång för längesedan så, att Vår Herre skulle baka bröd. – Han tog då en hel mängd finmalen gråsten och groft grus och lade i ett stort tråg, slog hett vatten på och rörde om, tills det blef lagom tjockt. Till sist slog han i jäst och strödde in i degen en handfull järn och koppar och zink samt ett par nypor silfver och guld […]. Därpå […] formade han till en lång limpa, bredare på midten och smal i båda ändarna, och lade den på en plåt att jäsa. […]

[Men brödet kom] att jäsa ihop med en annan limpa, som hade legat för nära på plåten. De hade grott samman så fast, att det inte var någon möjlighet att skilja dem utan att förstöra dem båda två. ’Det får väl vara som det är då’, sade Vår Herre. Men riktigt nöjd var han inte. Om de hade legat jämt bredvid hvarandra, hade det ju kunnat se ut som en enda stor och bred brödbulle, men nu låg den ena en smula ofvanför den andra, så att det blef en rätt besynnerlig fason på bröd.”

När bröden sedan gräddas springer de ”längs efter sammanväxningen […] upp i en hög ås. Och nu syntes det än mer, att de voro olika, ty den ena hade blifvit hög och smal och den andra bred och platt.” Vår Herre bjuder de levande varelserna att äta, men – föga överraskande – finner de brödet stenhårt. Vår Herre kallar då på havet för att mjuka upp det, och mellan sina händer skjuter han sedan samman de båda bullarna:

”Det knakade i den hårda berggrunden, och på midten, där de voro sammanvuxna, reste de sig upp mot hvarandra. Det var just hvad Vår Herre hade velat. Han ville ha en höjdrygg midtöfver, för att vattnet skulle kunna rinna af.”

Men det rinnande vattnet sköljer bort nästan allt och lämnar snart ”de båda bröden lika nakna och hårda och onjutbara, som de hade varit från början.” Det måste till en starkare makt.

”Och så kallade Vår Herre på isen. ’Kom och mjuka upp det här brödet, så att det blir smakligt för de lefvande varelserna’, sade Vår Herre. – Så kom isen och sköt sig sakta fram öfver de båda sammanväxta bröden […] – Då några och tusen år hade gått, kom Vår Herre och lyfte på istäcket för att se, hur det nu stod till. – Då fann han, att isen hade gått fram öfver den fasta hårda skorpan än som en rasp och än som en hyfvel och än som en stenbräcka […] så att hela marken var täckt af allt det, som den hade malt sönder.

’Det är bra’, sade Vår Herre, ’nu börjar här på att se bra ut.’ Därpå lyfte han bort hela istäcket.”

Och då kommer skogen och äter av brödet och efter den kommer alla de andra och till sist människan. ”Och på detta Vår Herres bröd lefva vi än i dag.”

Vid det här laget är det väl få som inte förstått att de båda bröden är Sverige och Norge. Det är logiskt nog att det i en läsebok för Sveriges skolor också skulle ingå något om unionsbrodern Norge. Och en fastare grund för de båda ländernas samhörighet än deras gemensamma geologiska historia är svår att tänka sig. Att gestalta denna historia som ett brödbak av Vår Herre är sedan ett pedagogiskt genidrag, som inte står något annat i Nils Holgersson efter.

Selma Lagerlöf började arbeta på läse­boken 1904, och den kom ut i två delar 1906 och 1907. Som synes ligger unions­upplösningen mittemellan, och man behöver inte tvivla på att berättelsen skrevs före denna. Unionen är ju själva förutsättningen för he­la hi­storien.

Men med unionens upplösning 1905 var spelet slaget över ända:

berättelsen ”Brödlim­­pa” dög inte längre. (Till historien hör att Selma Lagerlöf själv be­jakade unionsupplösningen.) Och så fick detta utmärkta uppslag ligga glömt i samlingarna.

Skadan är möjligen så mycket större som det inte kan uteslutas att Selma Lagerlöf tänkt ”Brödlimpa” som upptakt till hela boken. Här ges ju både den geografiska ramen och den geologiska historien för allt som det berättas om i fortsättningen.

Erland Lagerroth är litteraturhistoriker och författare.

PH_2_05

Kanske är du intresserad av...

Läs också