Selma Lagerlöf, porträtt från 1906.

© A. Blomberg, Stockholm.

Breven avslöjar Selma Lagerlöfs liv

Författaren Selma Lagerlöf hade två kvinnor vid sin sida under en stor del av livet. I breven till väninnorna, som också var hennes stora kärlekar, framträder hennes liv.

27 januari 2007 av Eva Helen Ulvros

I ett tidigt brev till väninnan Sophie Elkan skriver Selma Lagerlöf om sin litterära förmåga: ”Den är en enda, lång variation över ordet vilja. Det är verkligen som om ingenting vore mig medfött, utan som om jag skapat min begåvning själv genom att önska fram den. Ja, ärelystnaden är mig nog medfödd och rimmarförmågan, men så knappast något mer. Men om du visste hur dum jag varit och ännu är, så skulle du allt hållit det för tämligen otroligt att en sådan som jag var vid 20 år, kunde bli författarinna vid 30.”

Men i andra brev från samma tid visar Selma Lagerlöf större självförtroende. I hennes släkt hade det funnits versdiktare och berättare i flera hundra år, skrev Selma till Sophie 1894, och ”en gång skulle väl så familjen, efter så många bemödanden, alstra någon slags äkta begåvning. Jag vill antaga att det är jag, ty det är nödvändigt att tro på sig själv”, konstaterade hon.

Tro på den egna begåvningen

Redan tre år tidigare hade Selma skrivit till sin mamma att hon hade en ”förfärligt stark tro på snillet” i sin personlighet, på den stora litterära begåvningen. Det visade sig vara en sådan storslagen begåvning att den gav henne Svenska Akademiens stora guldmedalj 1904 och Nobelpriset 1909. Som om inte det räckte, blev Selma Lagerlöf också invald i Svenska Akademien 1914.

Det hela började den 20 november 1858, då Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf föddes på Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland. Hon var det näst yngsta barnet till löjtnant Erik Gustav och hans hustru Louise Lagerlöf, född Wallroth. De äldre syskonen hette Daniel, Johan och Anna. Tre år efter Selma föddes lillasyster Gerda.

Barnen undervisades hemma. Att gå i folkskola var inget för bättre mans barn. På Mårbacka, som på den här tiden snarare var en bondgård än en herrgård, läste man gärna högt på kvällarna, och Selmas intresse för litteratur fick god näring. I Selma Lagerlöfs verk återges många minnesvärda repliker och historierna förs fram på ett pedagogiskt berättande sätt, vilket kan vara ett resultat av barndomens högläsningsstunder.

Hon lärde sig också engelska och franska, bland annat genom att läsa sagor på de språken – en lyckosam pedagogik! Hon älskade att lyssna när hennes farmor berättade om livet förr, historier som senare letade sig in i Selma Lagerlöfs böcker.

På Mårbacka frodades också en lekkultur. Särskilt när fadern fyllde år den 17 augusti firades det festligt med skådespel, sång och hyllningsdikter, men också födelsedagar och namnsdagar uppmärksammades med upptåg. Julveckorna kantades av en lång rad kalas på de olika gårdarna i trakten.

Hemmadotter

Efter avslutad undervisning av två guvernanter tillbringade Selma flera år som hemmadotter i en tillvaro som alltmer kom att präglas av tristess. Vid fjorton års ålder hade hon tillbringat en tid i Stockholm, något som kom att sätta djupa spår hos henne. Vyerna vidgades. 

Ändamålet med vistelsen var behandling med sjukgymnastik mot hennes hälta. Selma hade fötts med en defekt i ena höftleden, och en period i barndomen hade hon varit förlamad.

Men nu gällde det att studera på egen hand. De flesta flickor fick ingen högre utbildning under 1800-talet, och även bland bättre bemedlades döttrar ansågs lagom bildning vara bäst. Kvinnor borde gifta sig och bilda familj och inte satsa på yrkesutbildning, menade man.

»En stor och tryckande tomhet” bredde ut sig i livet, beskrev Selma de enformiga dagarna utan fasta rutiner för hennes vetgiriga, kunskapstörstande sinne. Hennes håg stod till att läsa och skriva, inte till hushållsbestyr och sömnad, som var de flesta kvinnors lott. Men förändringens och uppbrottets tid kom.

Hösten 1881 for Selma Lagerlöf, 23 år gammal, till Stockholm och Högre Lärarinneseminariet – mot faderns vilja. Vägen ut i världen tog sin början.

På egna ben

Villkoren för kvinnor hade börjat förändras under Selmas uppväxt. Fler yrkesmöjligheter hade öppnats för dem, och lärarinneyrket var en bana som lockade många. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga, och på 1870-talet blev det möjligt för kvinnor att avlägga studentexamen och att studera vid universitet. 

En förklaring till reformerna var också att det fanns fler kvinnor än män i befolkningen, och alla kunde helt enkelt inte bilda familj. Många kvinnor var ogifta, och då blev det nödvändigt med fler försörjningsmöjligheter för dem.

Det är uppenbart att det var en befrielse för Selma Lagerlöf att komma bort från hemmet och pröva sina egna vingar. Hon lämnade den traditionella könsrollen och anslöt sig till den växande skaran av intellektuella kvinnor som allt mer höjde sina röster i det sena 1800-talets kulturella och politiska sammanhang.

Det Mårbacka Selma Lagerlöf lämnade bakom sig präglades av tilltagande förfall. Fadern var alkoholiserad och de ekonomiska bekymren accelererade. Värmland drabbades av brukskonkurser och felslagna investeringar inom järnhanteringen, och det gällde även Mårbacka. De gyllene åren var över. Mårbacka fick säljas, liksom möbler och lösöre. Barndomshemmet var skingrat.

Efter avslutad utbildning fick den nybakade lärarinnan tjänst vid Elementarskolan för flickor i Landskrona. Samtidigt som lektioner planerades och skrivningar rättades, skrev Selma på lediga stunder, precis som hemma på Mårbacka. Hennes alster formulerades mestadels i versens form, och hon fick en del av sina sonetter publicerade.

Gösta Berlings saga

Men det var år 1891 som Selma Lagerlöf blev ett bekant namn för en större publik. Då debuterade hon med romanen Gösta Berlings saga, efter att ha vunnit första pris med fem kapitel ur boken i tidningen Iduns pristävling. 

Boken hade blivit färdig efter ett års tjänstledighet från skolan, betald genom ett stipendium som ordnats av Fredrika-Bremer-förbundets grundare, Sophie Adlersparre. Hon stödde helhjärtat den unga begåvade författarinnan.

Gösta Berlings saga möttes av blandad kritik. Här landade en roman på bokhandelsdiskarna som tvärtemot tidsandans smak för saklighet och nykterhet ohämmat lät fantasin flöda. Excentriska kavaljerer, sköna kvinnor, glödande passion och vilda äventyr fyllde sidorna. 

Bärande teman i debutverket var otyglade känslor, skuld och botgöring, hämnd och förstörelse, teman som skulle följa Selma Lagerlöf genom författarkarriären.

Recensenterna häpnade. Vissa höjde Selma Lagerlöf till skyarna och såg i henne ett nyskapande geni, andra förstod inte alls hennes stil utan fann den bombastisk och exalterad. 

Till en god vän skrev Selma om mottagandet: ”Nu sedan jag varit framme och förvånat världen, blivit omskriven i alla Sveriges tidningar och erkänd än som snille, än som galning, tycker jag att jag kan andas fritt. Jag har visst aldrig varit mindre högfärdig än nu, men det är en stor befrielse, att man nu äntligen vet vem och vad jag är.” Den missförstådda, halta och tystlåtna värmlandsflickan hade visat sitt sanna jag.

Mötet med Sophie Elkan

Nyåret 1894 besökte Selma Lagerlöf åter Stockholm. Efter debuten hade hon vänt tillbaka till Landskrona och lärarinnekallet, men fortsatt att skriva. Hennes inkomster skulle försörja både henne själv, modern och faster Lovisa, som ofta bodde hos Selma. Fadern hade dött redan 1885.

Selma Lagerlöf hade tagit kontakt med Sophie Elkan efter att ha läst en av hennes noveller, som handlade om Sophies eget tragiska levnadsöde. Elkan var författarinna av judisk börd, beläst och världsvan, bosatt i Göteborg. Hon hade blivit änka efter att ha förlorat sin make och det enda barnet, en tvåårig dotter, i tuberkulos julen 1879. År 1889 hade hon debuterat med en novellsamling, och det var den som Selma Lagerlöf läst.

Mötet kom att bli livsavgörande för båda kvinnorna. Selma Lagerlöf blev intensivt förälskad i den vackra änkan med de mörka ögonen, och nu inleddes en relation som kom att vara till Sophie Elkans död 1921.

I början var Selma den mest förälskade, men senare kom vågskålen att väga över åt andra hållet. Deras förhållande komplicerades av att Sophie Elkan samtidigt uppehöll en svärmisk relation, mestadels per brev, med en gift man i Belgien, samt av det faktum att Selma önskade en mer fysisk relation med Sophie än vad denna var beredd på. 

”Du ska få vara så kär som du vill, endast hands off”, skrev Sophie en gång till Selma. Då hade Selma tidigare funderat över deras förhållande med orden: ”Jag ser i Köpenhamn så många förhållanden mellan kvinnor att jag måst försöka komma till klarhet med vad naturen vill med det — Och varför skulle man ej kunna älska vem som helst av människor lika högt?”

Livs- och resekamrater

Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor i intellektuella och konstnärliga kretsar bodde tillsammans, det var praktiskt både av ekonomiska och sociala skäl. Sexualiteten förknippades för kvinnornas del främst med äktenskapet, och begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet. Två kvinnor kunde visa varandra ömhet utan att det väckte anstöt.

Asexualitet var för kvinnor en dygd, och de ansågs därför av många överlägsna männen moraliskt. Men decennierna omkring sekelskiftet 1900 kom sexualiteten allt mer i fokus i debatten, och så småningom kom man att se med misstänksamhet på nära relationer mellan kvinnor. Hetero- och homosexualitet lanserades som begrepp, och olika kategorier definierades och förklarades för normala eller onormala. 

Den diskussionen kan följas också i Selmas och Sophies brev. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan skrev flera tusen brev till varandra och diskuterade ständigt de böcker de arbetade med, men också aktuella författare och politiska frågor. Korrespondensen måste ha varit oerhört givande för båda.

Även om Selma Lagerlöf var en bättre författare än Sophie Elkan, var Sophie en engagerad, intelligent och spirituell person, och hon tog dessutom med sig Selma Lagerlöf ut på långa resor i Europa och till Mellanöstern.

Både Antikrists mirakler från 1897 och Jerusalem från 1901–02 är frukter av deras resor tillsammans. Boken om Jerusalemsfararna gjorde Selma Lagerlöf internationellt ryktbar, den översattes till många språk och höjdes till skyarna av kritikerna.

Dubbelspel

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra passionerade kärlek. Hon hette Valborg Olander och var lärarinna, bosatt i Falun och politiskt engagerad för kvinnors rösträtt. Selma hade flyttat till Falun 1897, eftersom hon ville vara närmare sin syster Gerda och hennes familj.

Redan två år tidigare hade Selma lämnat sin lärarinnetjänst, så pass inkomstbringande hade författarskapet blivit. Novellsamlingen Osynliga länkar som utgavs 1894 hade inneburit ett mer definitivt genombrott än debutverket.

Valborg Olander kom, liksom Sophie Elkan, att följa Selma Lagerlöf genom livet. Det hela utvecklades till ett dubbelspel. I breven till Valborg försäkrade Selma att denna var hennes stora kärlek, och till Sophie skrev hon detsamma. 

Men i förhållandet med Valborg kunde Selma få utlopp för sina fysiska känslor. Hon längtade ofta efter Valborg. ”Det smyger något varmt och ljuvt över mig då jag läser dina kärleksbrev. Och varje natt tror jag, att du kommer smygande”, skrev Selma sommaren 1904.

Selma kallade Valborg för ”en riktig författarhustru”. Valborg fick representera tryggheten och det vardagliga arbetet som skulle skötas, och hon hjälpte Selma Lagerlöf hela livet med praktiska frågor. Valborg läste korrektur, ordnade bankaffärer och renskrev manuskript, men diskuterade också böckernas innehåll med Selma, precis som Sophie gjorde.

Starka kvinnor

Det finns gott om starka kvinnor i Selma Lagerlöfs författarskap. Majorskan på Ekeby är ett exempel, andra är Charlotte Löwensköld och Anna Svärd i triologin om släkten Löwensköld.

Även i verkliga livet intresserade sig Selma Lagerlöf mycket för kvinnors rättigheter. Hon deltog i en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm 1911, där hon höll högtidstalet. Dit strömmade en rad internationellt kända kvinnor. 

”Det är nog den väldigaste revolution som skakat världen på det hela taget”, kommenterade Selma Lagerlöf kvinnornas rösträttskrav. ”Skola kvinnorna bli besatta av samma olater, som komma över männen i det politiska livet eller skola de vara i stånd att höja både dem och sig själva? Skola de förbli hederliga?”, undrade hon.

När kvinnorna år 1919 äntligen erhållit den efterlängtade rösträtten, höll Selma Lagerlöf åter tal. Men i hennes offentliga framträdanden är hennes åsikter mindre radikala än vad hon visade i sin privata korrespondens. Där tog hon exempelvis starkt avstånd från den populära författarinnan Ellen Key och hennes uppfattning att enbart vissa yrken passade för kvinnor. Selma Lagerlöf hade en modernare kvinnosyn.

Nils Holgersson

Kring sekelskiftet 1900 flödade den nationella symboliken i Sverige. Carl Larsson förtrollade landet med idylliska skildringar från ett försvinnande Bondesverige och Hugo Alfvén tolkade det svenska landskapet i förföriska klanger. I början av det nya århundradet ombads Selma Lagerlöf att gestalta landets geografi i en läsebok för folkskolan.

Resultatet blev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven 1906. Den blev en oerhörd framgång, och kom att läsas av generationer skolbarn.

I sagans form fick barnen följa den olydige och själviske bondpojken Nils som förvandlats till en pyssling, och som ridande på en vildgås fick se nästan hela Sverige. Under färden mognade han till klokhet och ödmjukhet.

År 1909 stod Selma Lagerlöf på höjden av sin karriär. Iklädd silvergrå brokad mottog hon Nobelpriset i litteratur. Vid prisutdelningen framhölls speciellt hennes nationella och moderliga anslag. 

Fem år senare kom nästa bevis på att hon räknades som en av de främsta i landet: Selma Lagerlöf blev, som första kvinna, invald i Svenska Akademien. Då hade hon redan blivit inröstad i Samfundet De Nio, och satt också i Statens skönlitterära nämnd. Selma Lagerlöf hade alltid känt varmt för att hjälpa fram unga begåvningar.

Prispengarna från Nobelpriset hjälpte Selma Lagerlöf att förverkliga drömmen om att köpa tillbaka Mårbacka och dess ägor. På Mårbacka kom hon att leva ett liv som kombinerade författandet med rollen som storbonde. Selma Lagerlöf vakade själv som en majorska över gården och dess anställda, och var mån om att alla skulle ha ordentligt betalt och behandlas väl. 

På Mårbacka slutade hon också sina dagar den 16 mars 1940, 82 år gammal, i Sophie Elkans rum.

Publicerad i Populär Historia 12/2006.

Fakta: Lagerlöfs Mårbacka

Herrgården Mårbacka utanför Sunne användes under 1700-talet som prästboställe. Den nuvarande huvudbyggnaden med säteritak byggdes dock först 1921–23. Selma Lagerlöfs far Erik Gustaf Lagerlöf ärvde gården 1852, men Mårbacka såldes ur släkten 1885. Selma Lagerlöf återköpte den 1907–09. I dag är Mårbacka byggnadsminne och visas sedan 1942 för allmänheten.

Fakta: Selma Lagerlöfs böcker i urval

Gösta Berlings saga (1891)

Osynliga länkar (1894)

Jerusalem (del 1–2, 1901–02)

Herr Arnes penningar (1904)

Kristuslegender (1904)

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (del 1–2, 1906–07)

Liljecronas hem (1911)

Körkarlen (1912)

Kejsarn av Portugallien (1914)

Troll och människor (del 1–2, 1915–21)

Bannlyst (1918)

Löwensköldska ringen (1925)

Charlotte Löwensköld (1925)

Anna Svärd (1928)

Kanske är du intresserad av...

Läs också