Bondetåget 1914

För 100 år sedan samlades trettio tusen bönder vid Stockholms slott för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Gustaf V:s tal fick regeringen att avgå

20 januari 2014 av Karl-Olof Andersson

För 100 år sedan samlades trettio tusen bönder vid Stockholms slott för att uppvakta kungen i försvarsfrågan. Gustaf V:s tal fick regeringen att avgå och den spirande demokratin att gå i stå.

Text: Karl-Olof Andersson

Det var onsdagen den 19 november 1913. Godsägaren Uno Nyberg på Långtora gård mellan Enköping och Uppsala var ute och jagade tillsammans med direktören för tidningen Uppsala, John Möllersvärd. Om herrarna fällde något villebråd förtäljer inte historien, men i vart fall fällde värden ett yttrande som skulle komma att fälla en regering: "Vi lantbrukare borde slå oss tillsammans och resa upp till kungen och säga att han kan lita på oss."

Nybergs idé startade en politisk lavin och drygt två månader senare tågade 30 000 bönder från hela Sverige in på borggården till Kungliga slottet i Stockholm. Där tog kung Gustaf V emot med ett tal som fick långtgående konsekvenser. Officiellt handlade striden om Sveriges försvar, men bakom låg konservativa krafter som ville stärka kungens ställning och stoppa den pågående utvecklingen mot demokrati och parlamentarism.

Rösträttsreformen 1907 medförde att antalet röstberättigade vid val till riksdagens and-ra kammare fördubblades till drygt en miljon. Det ledde till framgång för vänstern – Socialdemokraterna och Liberalerna – i valet 1911. Liberalernas ledare Karl Staaff kunde bilda regering med stöd av Socialdemokraterna. I första kammaren, som valdes indirekt av landstingen, hade högern fortfarande majoritet tack vare den graderade rösträtten. Men majoriteten skulle komma att reduceras i nästföljande val när skalan krympts från 4 000 till 40 röster per person för de rikaste. Över hälften av statsbudgeten gick vid den här tiden till försvaret (i dag är det knappt sex procent).

I sitt valprogram till valet 1911 lovade Liberalerna en översyn av försvaret i syfte att reducera kostnaderna och skapa utrymme för sociala reformer. För att fullfölja löftet tillsatte regeringen fyra utredningar. I väntan på deras resultat stoppades byggandet av pansarbåtar, de så kallade F-båtarna, som den föregående högerregeringen ledd av Arvid Lindman beslutat om. Reaktionen mot beslutet blev våldsam. Högerpolitiker, den konservativa pressen, militären, kyrkliga företrädare och "nationellt sinnade" opinionsbildare rasade.

Idén att starta insamlingar till en pansarbåt föddes inom två olika kretsar, förmodligen oberoende av varandra. Den ena var en grupp direktörer och ingenjörer i Svenska teknologföreningen, som bildade Svenska pansarbåtsföreningen. Den andra var en grupp unga inom Svenska kyrkan som tog initiativ till "Nationalinsamlingen för pansarbåt".

Det är lätt att se Teknologföreningens motiv för sitt initiativ. Förutom att stärka Sveriges försvar kunde byggandet av pansarbåtar bli en skjuts framåt för svensk teknik och industri. Svårare att förstå för eftervärlden är det starka engagemang som växte fram i kyrkliga kretsar.

Initiativtagare till den kyrkliga nationalinsamlingen var den då 28-årige rektorn för Hampnäs folkhögskola (i dag Örnsköldsviks folkhögskola) Manfred Björkquist. Denne hade som student i Uppsala varit drivande kraft i den ungkyrkliga rörelsen, som bedrev "studentkorståg" för att göra Svenska kyrkan till en folkkyrka. Ungkyrkorörelsen förfäktade – med rötter både hos historieprofessorn Harald Hjärne och i den så kallade Uppsalateologin – uppfattningen att Gud hade en stor plan för mänskligheten, och att Sverige tilldelats en viktig uppgift i den: Att stå emot hotet från öster, från Ryssland. För detta ändamål krävdes både en folkkyrka och en pansarbåt.

I maj 1912 hade Svenska pansarbåtsföreningen samlat in 15 miljoner kronor och Björkquists nationalinsamling 363 524 kronor och 46 öre. Den senare överlämnade då i stället pengarna till en grundplåt för ett svenskt flygvapen.

Pansarbåtsinsamlingen blev inte bara en ekonomisk framgång utan också en kraftfull opinionsyttring. Statsminister Staaff tvingades ta emot gåvan, se glad ut och starta byggandet av F-båten Sverige. Det var en prestigeförlust för honom och en framgång för hans motståndare.

En viktig orsak till insamlingens genomslag var forskningsresanden Sven Hedins engagemang. Han var den tidens mest kände svensk, både inom och utom landet, och kom att spela en alltmer dominerande roll i den rörelse som ledde fram till Bondetåget.

Hedin gick in i försvarsdebatten på nyåret 1912 med stridsskriften Ett varningsord. Sedan följde talarturnéer och deltagande i debatter runtom i landet. Mest uppmärksamhet väckte ett tal som Hedin höll på kvällen den 9 september 1913 i officersmässen på Dalregementet i Falun. Den stora uppmärksamhet och häftiga debatt som talet ledde till berodde inte på innehållet – Hedins åsikter var väl kända sedan tidigare – utan på platsen för framträdandet. Regeringen tyckte att ett regemente inte var rätta stället för ett angrepp mot landets demokratiskt valda styresmän, och landförsvarsminister David Bergström begärde en utredning och förklaring.

I Bergströms skrivelse fanns formuleringen "på nådig befallning" – alltså i kungens namn. Sådana formuleringar var rutin på den tiden, men väckte ont blod bland militären och i den konservativa opinionen. Man förutsatte att kungen hade en annan uppfattning än regeringen i försvarsfrågan och tyckte att försvarsministern hade trätt majestätets rätt förnär. Chefen för Dalregementet överste Fredrik Björkman begärde att bli ställd inför krigsrätt. Det blev han också, och frikänd från anklagelsen att ha gjort fel när han upplät officersmässen för Hedins tal.

Med Hedins tal på Dalregementet och dess efterspel förändrades motivet för männen bakom det som skulle bli Bondetåget och borggårdskrisen. Kungens ställning trädde i förgrunden och försvaret reducerades till den murbräcka som skulle användas för att störta regeringen Staaff. Den häftiga opinion, som tog sig uttryck i pansarbåtsinsamlingarna och i efterspelet till Sven Hedins falutal, fick statsminister Staaff att tveka och backa. Den 21 december 1913 förklarade han i ett tal i Karlskrona att försvarsfrågan skulle lösas av riksdagen på nyåret 1914. Tvärtemot vad han lovat i valrörelsen 1911 sa han nu att försvaret skulle få ökade anslag, finansierade med högre skatter för de rika. För att undvika en svekdebatt föreslog han att beslutet i frågan om värnpliktstidens längd skulle skjutas upp till efter valet ett drygt halvår senare, så att väljarna fick ta ny ställning.

Detta relativt korta uppskov kan tyckas inte vara mycket att bråka om. Men för de konservativa opinions- och intrig­makarna gällde det nu att hålla liv i försvarsstriden för att uppnå det större målet: att störta Staaff och stärka kungamakten. Man slog fast att försvarsfrågan måste lösas omedelbart och i ett sammanhang. Dessutom var planeringen för Bondetåget redan igång när Staaff höll sitt tal och arrangörerna ville inte gå miste om sin storslagna manifestation.

Godsägare Nybergs förslag om ett bondetåg hade tagits upp av grosshandlare Jarl Frykberg i Uppsala, som spelat en ledande roll i Manfred Björkquists pansarbåtsinsamling och nu bedrev försvarspropaganda tillsammans med denne. De förde förslaget vidare till Sven Hedin som i sin tur kopplade in bland andra diktaren Verner von Heidenstam och löjtnanten i försvarsstaben Carl Bennedich.

En godsägare, en tidningsdirektör, en grosshandlare, en blivande biskop, en nationalskald och en officer – så såg personkedjan ut bakom den aktion som skulle beskrivas som det enkla bondefolkets uppslutning kring konungen i en för fosterlandet kritisk situation. Men det hela växte snabbt till en folkrörelse, om än av tillfällig karaktär.

På de sju veckor som gick från det formella beslutet om Bondetåget vid ett möte i Uppsala den 20 december 1913 till de 30 000 bönderna trampade in på borggården till Stockholms slott utvecklades en febril aktivitet i hela landet. Kommittéer bildades för att värva deltagare och organisera resan, möten arrangerades, tal hölls och pengar samlades in.

För hjärnorna bakom Bondetåget återstod problemet hur man skulle uppnå det politiska syftet: att framtvinga den förhatliga Staaff-regeringens avgång. Gustaf V var ingen stridens man och risken var stor att han skulle höja cylinderhatten för bönderna, men att allt sedan rann ut i sanden. Problemet löstes av den outtröttlige Hedin. Tillsammans med löjtnant Bennedich skrev han förslag till ett tal som kungen borde hålla på borggården. Det var så provokativt utformat att regeringen skulle tvingas avgå.

Nästa problem blev att förmå kungen att hålla talet och sedan inte backa när det drog ihop sig till regeringskris.

Det löste Hedin och kompani med hjälp av "kungahusets manligaste karl", som lundabiskopen Gottfrid Billing kallade henne: Gustaf V:s gemål, drottning Victoria. Hon var prinsessa av tyska Hessen, kusin till kejsaren Vilhem ll och beundrade hans auktoritära styre och militära upprustning. Nu lierade hon sig med Sven Hedin och pressade sin make till löftet att hålla talet som denne hade skrivit. Därmed var allt klart för dramats väl regisserade final.

Hela torsdagen den 5 och natten till fredagen den 6 februari strömmade bönderna till Stockholm. Järnvägen hade satt in 35 extratåg och inga förseningar över en halvtimme fick förekomma. På Stockholms Central väntade scouter för att föra de olika grupperna till sina förläggningar. Där fanns också medlemmar eller tjänstefolk i Stockholmsfamiljer som skulle ta emot deltagare i sina hem. Regeringen hade givit tillstånd att Stockholms militärförläggningar fick användas för inkvartering, "under förutsättning att politisk propaganda inte förekom". Bondetågets organisatörer utnyttjade tillståndet, fast hela arrangemanget var politiskt till sin natur. I salarna på Klara folkskola stod fina damer från stadens borgarfamiljer och stoppade halm i madrasser så stickor och strån yrde. Kadetterna på Karlbergs krigsskola och beväringarna på stadens regementen fick sova i tält när bönderna tog deras kaserner i besittning.

Även stadens bondfångare var i farten. Men bönderna var varnade för storstadens faror. I ett särskilt PM som delades ut till alla deltagare uppmanades de att se upp för "ficktjufar och iakttaga försiktighet mot påträngande obefogad vänlighet". På hemväg från fester och sammanträden skulle de "om möjligt hålla samman och undvika ensamma promenader, särskilt i Staden mellan broarna" (Gamla stan). De uppmanades också att "vid öfvergång av gator, på- och afstigningar af spårvagnar noga se upp för bil- och spårvagnstrafiken".

De olika landskapsgrupperna hade skilda samlingsplatser på Norrmalm och Östermalm, för att sedan stråla samman till ett stort tåg före slutetappen över Norrbro och fram till slottet. Logistiken leddes av vattenbyggnadsingenjören Victor Frestadius från Bondetågets kansli på Vasagatan och fungerade perfekt. Via butiker och hem längs marsch­vägarna hade han upprättat telefonkedjor med scouter, teknologer och officerskadetter som ilade runt, hejdade eller skyndade på skarorna.

Dagen var mulen med stark blåst. Bärarna av det stora standaret i Bondetågets tät fick streta bra för att ta sig över Norrbro, nå fram till slottet och komma i lä på borggården. Där möttes tåget av de eggande tonerna till Finska rytteriets marsch. På en tribun, draperad av ett blått tyg med gula kronor, väntade kungen omgiven av sina närmaste manliga släktingar. I ett av slottets många fönster skymtade drottning Victoria och vid hennes sida Sven Hedin.

Bönderna vällde in landskapsvis, varje landskap med egna fanor och standar. Den stora borggården fylldes. Det har sagts att många kom i folkdräkter men det stämmer inte. Alla bar mörka vinterkläder. Det fanns dock variationer. Särskild förtjusning, blandad med en viss munterhet, väckte den lilla gruppen från Lappträsk. Den kom marscherande i vadmal, pjäxor och ryggsäck. Alla hade rundkulliga hattar. Den höga cylinderhatten, som annars var mode vid högtidliga tillfällen på den här tiden, hade förbjudits av arrangörerna. Stormhatten, som den populärt kallades, skulle ge oönskade associationer till herrar och överklass, tänkte man.

På foton tagna uppifrån slottets övervåningar ser borggården ut som ett mörkt hav med hattarna som vågor, fanorna och standaren som segel vid en regatta. Två män ur Bondetågets led tog till orda med tal riktade till kungen. Den ene var godsägaren Uno Nyberg som hade väckt förslaget till Bondetåget. Den andra var grosshandlaren Jarl Frykberg som hade fört förslaget vidare och sett till att det blev verklighet. Nyberg talade för bönderna. Han sa att de kommit för att till kungen framföra sin åsikt att "försvarsfrågan i sin helhet borde behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang".

Frykberg företrädde dem som inte var bönder men stödde aktionen, och apostroferade Nyberg som "min broder, odalmannen". Till kungen vände han sig i högstämda ordalag: "Var förvissad att Sveriges folk nu som fordom vet att i farlig stund fylka sig kring konungen. Gud Allsmäktig hålle sin hand över Eder, Herre Konung ..."

Så följde kungens tal. För människor som inte hade fått plats inne på borggården utan trängdes utanför läste kronprins Gustaf Adolf och prins Carl upp det. Den hårdaste markeringen mot regeringen och kungens krav på att få bestämma över försvarspolitiken kom i slutet av talet, där han säger: "De saknas visserligen ej inom vårt land, som hysa den uppfattningen att frågan om övningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag icke [...] För lösandet av sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas."

Stämningen var exalterad. Runtom i människomassorna utbringades leven för kungen och för fosterlandet. En skämtare som hade ropat "Leve Ryssland!" fick räddas undan lynchning av två poliser.

Provocerande i kungens tal var inte bara angreppet på regeringen, reducerade till "de", utan också talet om "min armé" och "min flotta". Det vittnade om anspråk på personlig kungamakt istället för demokrati och parlamentarism.

Regeringen avgick inte omedelbart efter kungens utmanande tal. Och två dagar senare tågade 40 000 personer – 10 000 fler än i Bondetåget – till regeringskansliet och uttalade sitt stöd för regeringen i en demonstration arrangerad av socialdemokraterna.

Karl Staaff gick till kungen och krävde att regeringen fortsättningsvis och i förväg skulle få veta vad denne tänkte säga i kontroversiella politiska frågor. Kungen frågade då om han var den ende i riket som inte fritt fick uttala sin mening. "Ja, just det.", konstaterade Staaff. Kungen avvisade Staaffs krav. Den 9 februari offentliggjorde han innehållet i deras meningsutbyte och motiverade: "ty jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med mitt folk." Med andra ord tänkte Gustaf V även i fortsättningen lägga sig i politiken. Dagen därpå avgick regeringen.

Uppdraget att bilda ny regering gick till flera, både liberaler på högerkanten och konservativa, men alla tackade nej eller misslyckades. Till slut gick budet till den partipolitiskt obundne men konservative landshövdingen i Uppsala Hjalmar Hammarskjöld som tackade ja.

Bondetåget och kungens borggårdstal ledde till en fyraårig fördröjning av demokratiseringsprocessen. 1914 pressade konservativa krafter Gustaf V att stoppa utvecklingen mot demokrati. 1918 blev det tvärtom. Kungen såg hur monarkierna i Tyskland, Ryssland och Österrike sopades bort av omvälvningarna i första världskrigets slutskede. Rädd att samma sak skulle hända i Sverige vädjade han till förstakammarhögern, den största bromsklossen, att acceptera slopandet av den 40-gradiga skalan och införande av lika rösträtt för män. Och året därpå togs beslutet om allmän rösträtt även för kvinnor. 

Karl-Olof Andersson är frilansjournalist och författare.

Att läsa: Maktkampen 1902-1915, Karl Staaff som politisk ledare (1997) av Gösta Johansson. Från härskare till estradörer. Bernadotternas fall och demokratins seger (2012) av Jan Berggren.

I februari kommer en helt ny bok om Bondetåget och borggårdstalet ut: Med kungen som verktyg av Axel Odelberg (Norstedts) där Sven Hedin intar en framträdande roll.

Publicerad i Populär Historia 2/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också