Böndernas rike

När Nordens apostel Ansgar återvände till Birka år 852 fann han att den kristna församling han grundat vid sitt första besök drygt tjugo år tidigare var

16 mars 2001 av Thorgunn Snædal

När Nordens apostel Ansgar återvände till Birka år 852 fann han att den kristna församling han grundat vid sitt första besök drygt tjugo år tidigare var skingrad. Prästerna hade fördrivits. Han bad då kung Olof om lov att återuppta missionsarbetet. Enligt Rimbert, Ansgars efterträdare och biograf, svarade kungen: ”Jag vågar inte ge mitt bifall till ert uppdrag innan jag genom lottkastning sport våra gudar till råds och frågat efter folkets vilja i denna sak . . . Om gudarna ger sitt bifall och folket går med på din önskan kommer det att gå lyckligt med vad du begärt.”

Kungen samlade sina hövdingar och de kastade lott, ”och lotten utföll så att det var gudarnas vilja att den kristna gudsdyrkan där skulle grundas”, skriver Rimbert i sin krönika. Efter lite gruff gick hövdingarna med på att respektera lottens utfall och Ansgar fick fortsätta sin mission.

Den bild vi får av 800-talets Sverige är således att kungen regerade på folkets villkor; han kunde inte fatta viktiga beslut utan att rådfråga dess representanter.

Tvåhundra år senare (på 1070-talet) skildrar även Adam av Bremen de svenska böndernas självständighet. I avsnittet om sveariket och svearna skriver han bland annat: ”Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja, vad alla gemensamt har beslutat det måste han bekräfta . . . Hemma gläder de sig alltså åt att vara jämställda, men när de drar ut i strid visar de lydnad för kungen.”

Detta förhållande mellan kungen och bönderna i sveariket fascinerade också Snorre Sturlasson, som i Heimskringla (omkring 1230) ägnar rätt mycket utrymme åt Sverige. Han hade själv besökt Eskil lagman i Västergötland 1219. Om sveariket konstaterar han att ”. . .varje landskap har sitt eget lagting och sina egna lagar. Över varje landskaps lagar är en lagman och han bestämmer det mesta för bönderna, ty det skall vara lag som han säger . . . men om kungen eller jarl eller biskop reser i landet och har ting med bönderna är lagmannen böndernas talesman.”

Enligt Västgötalagen fick sveakungen inte komma in i landskapet utan att gå ed på att respektera dess lagar. En nyvald kung skulle rida eriksgatan till alla landskap och vid varje gräns utbyta gisslan med landskapets representanter som sedan skulle eskortera honom till tinget där han fick svära att inte bryta mot landskapets lagar. Först därefter blev han godkänd som kung. Den kung som inte respekterade detta blev inte långlivad i ämbetet. Omkring 1130 retade den nyvalde kungen Ragnvald Knaphövde västgötarna genom att rida till tingsplatsen Karleby utan att utbyta gisslan. För det tilltaget fick kungen betala med sitt liv.

Lagmannen förde alltså böndernas talan inför kungen och i Västgötalagen står det uttryckligen att lagmannen skulle vara ”en bondes son”. Landskapen värnade om sin självständighet i det längsta och försökte undvika att kungens ställföreträdare övertog ämbetet.

Detta förhållande mellan bönderna, lagmannen och kungen illustrerar Snorre i berättelsen om Torgny lagman på uppsalatinget. Torgny tillrättavisar Olov Skötkonung hårt för hans osämja med Olov Haraldsson i Norge och avslutar sitt tal med hotelser: ”Nu är det vår vilja, böndernas, att du sluter fred med den norske kungen . . . Om du fortsätter med din självsvåldighet kommer vi att angripa dig och dräpa dig, liksom våra förfäder som tog fem kungar på en gång och dränkte dem i ett träsk vid Mora ting sedan de blivit övermodiga liksom du.” Under tiden väsnas bönderna och skramlar med sina vapen. Kungen blir förskräckt, reser sig och säger: ”Allt skall bli som ni bönder säger, så har alla sveakungar gjort, låtit bönderna vara med och bestämma i allt de ville.”

Den bild som Rimbert, Adam av Bremen och Snorre ger av Sveriges bönder bekräftas av landets många egna skriftliga historiska källor före medeltiden – de omkring 2 500 runstenar som pryder, eller har prytt, Sverige. De allra flesta är resta under 1000-talet.

Runstenarna är rätt ojämnt spridda över de gamla svenska landskapen, från Småland i söder till Jämtland i norr. Uppland har flest stenar, omkring 1 300, Södermanland har 400, Småland ett hundratal och Jämtland bara en.

Men alla inskrifter, vare sig man betraktar dem landskapsvis eller som helhet, ger samma bild av ett stabilt och välmående samhälle med fasta traditioner. Runstensresarna var angelägna om att bevara minnet av sig själva och den egna ätten till eftervärlden och deras stora stolthet var just att de var fria bönder.

Endast 10–15 procent av runstenarna är resta efter män som deltagit i vikingafärder; många återvände förresten välbehållna och med rikedomar från sina utflykter i öster- eller västerled. Och våldsamheter nämns mycket sällan som dödsorsak för dem som dog på hemmaplan.

Att döma av runinskrifterna var sveariket under vikingatiden mindre hierarkiskt än Danmark och Norge. Det påminde till sin struktur mer om det samhälle som grundades på Island på 900-talet. I varje landskap eller härad kan man visserligen ofta urskilja ett par stormannasläkter, men den vanligaste titeln är bonde, tydligen en benämning med hög status.

Dessa bönder skötte sina gårdar, röjde vägar över myrar och sankmarker, anlade tingsplatser. De ägnade sig åt vikingatåg och diktade verser med samma versmått och liknande ord och vändningar som i eddadikterna och skaldekvädena.

Många stenar står ännu på de platser där de restes. Även gårdarna, vägarna och till och med tingsplatserna finns kvar. Runstenarna restes gärna hemma på ättebacken, vid vägar som stenresarna ibland själva hade anlagt eller på tingsplatserna. Stenarna hade en praktisk roll att fylla som förkunnare av arvsrätt, äganderätt till land och ägogränser. ”Här skall stånda stenen mellan byarna”, står det på den sten som ännu i dag markerar gränsen mellan Ågersta och Hummelsta i Löts socken i Uppland.

En släkts gårdar låg inte alltid intill varandra eller ens i samma socken. Den ståtliga Norahällen i Danderyds socken är huggen av Björn Finnvidsson efter brodern Olev: ”Han blev sviken på Finnheden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta.” Älgesta ligger i Husby-Ärlinghundra socken, omkring tre mil fågelvägen norr om Nora, där Björn Finnvidsson reste en sten efter sig själv, som nu står vid kyrkan.

Här har vi alltså en av de sällsynta referenserna till våldsam död i hemlandet. Att bli sviken innebär att bli försåtligt dräpt av någon man trodde sig kunna lita på. Finnheden är nuvarande Finnveden i sydvästra Småland.

Bondens stolthet över sin gård framhålls i många inskrifter. Så här kan det till exempel heta: ”Han var den bäste bonden i Kil”; ”De bodde i Runby och ägde där gård”; ”De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, dugande män”.

Till och med tingsplatserna tycks vara lokala bygdehövdingars angelägenhet. På Arkils tingstad i Bällsta vid Vallentunasjön står två runstenar resta av sönerna Ulvkel, Arnkel och Gye till minne av fadern, Ulv i Skålhamra. Inskrifterna säger vidare att sönerna också anlagt tingsplatsen till minne av fadern. Dessa stenar tillhör det tidiga 1000-talet; några decennier senare har Jarlabanke i Täby blivit hundarets (hundare = härad) mäktigaste hövding och anlägger nu en ny tingsplats i närheten av Vallentuna kyrka och där reser han en runsten till minne av sig själv: ”Jarlabanke lät resa denna sten medan han ännu levde och gjorde denna tingstad och ensam ägde han hela detta hundare.”

Jarlabanke bodde troligen på Hagby gård i Täby men valde att förlägga sin tingsplats till Vallentuna för att stärka sitt grepp om den del av hundaret som inte från början ingick i hans maktområde.

Denne mäktige man och hans släkt förbättrade kommunikationerna i hundaret genom att röja vägar genom skogarna och lägga broar över sankmarkerna västerut mot Sollentuna hundare och österut mot roslagsbygderna. På så vis stärkte de ytterligare sin ställning. Den berömda Jarlabankes bro i Täby är 150 meter lång och flankeras av två runstenar och många resta stenar.

Jarlabanke var mån om sin hinsides välfärd och reste minst sex brostenar, alla med nästan identisk inskrift, till minne av sig själv: ”Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och gjorde denna bro för sin själ, och ensam ägde han hela Täby.”

Mellan 60 och 70 procent av runstenarna har inskriptioner med ett tydligt kristet budskap, vilket visar att den nya religionen var utbredd redan vid 1000-talets början. En ståtlig runsten och ett påkostat brobygge bildade ett monument som skulle underlätta den dödes vandring genom skärselden.

Kvinnor nämns påfallande ofta bland de personer som byggde broar till minne av sina avlidna. Det kan möjligen tala för riktigheten i den gamla teorin att kvinnor snabbare än männen anammade den nya tron. Den kvinnliga närvaron talar också emot att brobyggandet och anläggandet av vägar ska sättas i samband med en framväxande centralmakt och att byggandet har skett på sveakungens initiativ. Det är i alla fall ställt utom varje rimligt tvivel att brobyggena bekostades av anläggarna.

Bara en enda av dessa tusentals stenresare underställer sig någon överhet. En inskrift på ett flyttblock vid Adelsö kungsgård, Alsnöhus, omtalar att det är kungens bryte (förvaltare) i Roden som ombesörjt ristningen på kungens befallning: ”Tyd du runorna. Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla letu rista. . . båda makarna efter sig en minnesvård . . . Håkon bjöd rista.” Troligen avses Håkon den röde som regerade i slutet av 1060-talet. Inskriften är inte en gängse minnesinskrift. Kungen har velat pryda gården med en vacker runristning men står inte själv som stenresare.

Finnvidssönerna i Uppland nämner stolta sin odalgård. En liknande referens till jordegendomar finns på en högrest sten i Bettna socken i Sörmland. Stenen restes av bröderna Torsten, Östen och Nattfare Vikingssöner till minne av deras tre bröder Finnvid, Olov och Torkel. Alla sex sägs ha varit landburniR mænn – det vill säga odalborna, födda till jordegendomar. Uttrycket har ibland tolkats som att bröderna eller deras far haft sina egendomar i förläning av kungen. Detta är dock osannolikt. Varför skulle de säga sig vara födda till lantegendomar som i själva verket var kungens?

Ett liknande uttryck, landmaðr, förekommer i inskriften på den vackra runstenen i Turinge kyrka i Södermanland, rest efter hövdingen Torsten och hans bror Anund: ”Bröderna var / bland män de bästa / i landet / och ute i lid . . . Han (Torsten) föll i örlig / österut i Gårdarike / lidets hövding / av landmän den bäste.”

Det har diskuterats om uttrycket landman är identiskt med begreppet länderman, en storman som har fått jordegendomar i förläning av kungen. Det är dock tveksamt om ordet hunnit få denna betydelse i Sverige på 1000-talet. I Norge tycks uttrycket lendr maðr på vikingatiden oftast ha haft en allmän betydelse av jordägare, odalbonde, och först på 1100-talet börjat användas enbart om män som fått sin jord i förläning av kungen (lendr maðr konungs). Turingestenens landmaðr har troligen samma allmänna betydelse som landborinn och betyder helt enkelt storgodsägare.

Det är också för djärvt att av inskriftens formulering dra slutsatsen att Torsten varit ute med en kunglig ledungstrupp när han föll. Ordet lið kan visserligen användas om ledungen men har oftast en mer allmän betydelse av ”trupp, krigarskara”. Även om det inte kan uteslutas att det är sveakungen som skickat ut ledungen för att kriga i Gårdarike, är det fullt ut lika troligt att Torsten på eget bevåg rest till Gårdarike med sina huskarlar för att skaffa sig och dem rikedomar.

På några stenar i Södermanland och framför allt i Västergötland förekommer appellativet þegn (tägn). I Södermanland används det framför allt i uttrycket þrottaR þegn, som något missvisande brukar översättas till ”kraftkarl” eller ”dugande man” och liknande. I Västergötland förekommer det i appellativ som þegn harða goðr eller miok goðr þegn, ”mycket god tägn”. Det används i liknande formuleringar i Småland och Östergötland men saknas helt i Uppland, där det dock används som personnamn.

Det har diskuterats om runinskrifternas þegn har liknande betydelse som fornengelskans þegen, ”a brave man, noble man, good warrior”. Ingenting tyder dock på att betydelsen ”krigare” ligger i ordet som det uppträder i de svenska runinskrifterna; det används sällan om män som deltagit i vikingafärder.

Ordet bör nog snarare förstås som ett allmänt hedrande epitet, med liknande betydelse som i de norska och isländska fornspråken, det vill säga ”odalman”, en person som tillhör en gammal och etablerad jordägande klass. Þegnar ok hölðar, svá eru búendur kallaðir (”tägnar och höldar, så benämns bönderna”) säger Snorre Sturlasson i sin Edda. Anknytningen till bondeklassen är tydlig: ”De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, þrottar þegnaR”, och þegn nytan bonda, ”tägn duglig bonde”, heter det till exempel på två stenar. Även om det inte kan uteslutas att þegn i fornsvenskan användes även i betydelsen ”en krigare i tjänst hos en hövding eller kung” finns det inga säkra spår av den betydelsen i runinskrifterna. Den ojämna spridningen av beläggen talar också emot ett sådant antagande. Däremot är det möjligt att den betydelsen återfinns i ortnamnens ÞegnabyaR, som är betydligt äldre än runinskrifterna.

Antagandet att ordet används i sin generella betydelse av ”fri man” i Västergötlands runinskrifter förstärks av det faktum att det enda medeltida belägget i Sverige finns just i Västgötalagens biskopslängd där biskop Rodvard sägs ha varit þæghna værstær, ”den värste bland tägnar”.

Ett ord som troligen ibland används i betydelsen ”ung krigare, medlem av en trupp” är drængR, dräng. Det förekommer i alla landskap, men är liksom þegn vanligast i Västergötland. I inskrifter som ”goda drängar, de dog österut i lid” och ”harða goðan dræng, blev död i västerled i viking” är det förmodligen den betydelsen som åsyftas. Det finns dock ingenting som direkt tyder på att dessa dræingiaR företrädesvis varit i sveakungens tjänst. Liksom þegn förekommer det sällan på utlandsfararstenar. Snarast dominerar i runinskrifterna ordets grundbetydelse av ”ung man, yngling”.

En titt på de danska runstenarna visar att den frimodige bonden inte alls är lika framträdande här som i svenska runinskrifter. De danska stenarna är betydligt färre än de svenska, endast omkring två hundra, men mycket starkare präglade av kungamakt och överhet.

Runstenarna i Danmark är något äldre än de svenska. Landets runstenstid infaller huvudsakligen mellan 950 och 1030 medan den svenska runstensperioden går från slutet av 900-talet till omkring år 1100.

Mäktigast av alla danska stenar är Jellingstenen, rest på 960-talet av Harald Gormsson till minne av föräldrarna Gorm och Tyra. Efter en sammandrabbning vid Hedeby omkring år 1000 reste kung Sven Tveskägg en runsten efter en av sina hirdmän: ”Kung Sven reste denna sten efter Skarde, sin hirdman (heimþegi), som hade farit västerut men nu blev död vid Hedeby.” Hirdmän eller andra följeslagare till stormän reste också stenar efter sina herrar. ”Assur reste denna sten efter Val-Toke sin herre”, heter det på en sten i Års på norra Jylland. Stenen förkunnar att den länge vill stå här; den ska bevara Val-Tokes namn. I Torna Hällestads kyrka i Skåne finns en sten som Eskil har rest efter sin hulde herre.

Att vara en trogen tjänare var en merit i Danmark. På den sten som Sasgerd Finulvsdotter på Jylland reste efter sin man Odenkar Åsbjörnsson framhåller hon att han var dyr og drottinfastr, ”framstående och trofast mot sin herre”. En sten i Ravnkilde, också på Jylland, är rest av Assur Koggesen, landhirþir efter drottning Asbod. En landhirþir var förvaltare eller tillsyningsman av lantegendomar, eventuellt en uppbördsman. Drottning var en gängse titel på en förnäm dam.

Titeln ”bonde” saknas helt i runinskrifterna från Jylland och de danska öarna och förekommer bara i några få inskrifter i Skåne och en på Bornholm. Runstenarna på Bornholm är mycket svenskinfluerade och det är frestande att dra slutsatsen att de skånska beläggen också beror på svenska influenser.

De omkring sextio vikingatida runstenarna i Norge är för få för att det ska gå att dra några säkra slutsatser om det samhälle som reste dem, men faktum är att flera av dem refererar till kung eller annan överhet. Vid kyrkan i Oddernes på Vest-Agder står en högrest sten vars inskrift meddelar att ”Eyvind, Olov den heliges gudson, gjorde denna kyrka på sin odalgård”. På ett stenkors i Stavanger finns en skadad inskrift som meddelar att Kalv präst reste denna sten efter Erling sin herre, då han kämpade mot Olov. Troligen avses även här Olov den helige och den Erling som nämns är sannolikt Erling Skjalgsson, känd ur kungasagorna. Han slogs med Olov år 1028.

Epitet som þegn, drængR och bonde lyser med sin frånvaro i de norska inskrifterna. Varken de danska eller norska runstenarna ger alltså samma intryck av att vara den självägande bondens stolta monument över sig själv och sin egen släkt som de svenska stenarna.

Runstenarnas myller av bönder och frånvaron av annan överhet än lokala hövdingar gör det naturligt att jämföra det svenska samhället under vikingatiden med den isländska fristaten, grundad 930.

En av anledningarna till att Island på allvar började koloniseras i slutet av 800-talet var Harald Hårfagers försök att förena Norge till ett rike och minska lokala hövdingars och småkungars inflytande. Nybyggarna på Island grundade ett samhälle vars lagstiftning förhindrade att den norske kungen eller någon isländsk hövding fick makt över hela landet. I över tre hundra år lyckades islänningarna motstå de norska kungarnas försök att införliva landet i det norska riket.

Det har ofta framhållits att orsaken till den isländska fristatens fall var bristen på central och exekutiv makt. Dessa nackdelar blev dock tydliga först under dess sista decennier när den norske kungen Håkon Håkonsson efter sekler av blodiga inbördesstrider hade lyckats kväsa de obstinata norska småkungarna och bondehövdingarna och därför kunde ägna sig åt att utsträcka sin makt till Island.

Exemplet Sverige visar att centralstyrning inte är oumbärlig för ett stabilt samhälle och de svenska kungarna tycks också ha gått mycket varsamt fram mot bönderna, även om kungarnas makt växte undan för undan tills Birger Jarl befäste kungamaktens ställning på1250-talet. De svenska bönderna besegrades inte som de norska, men sveariket utvecklades i samma riktning som de andra nordiska länderna. De svenska landskapslagarna gällde dock tills Magnus Erikssons landslag infördes omkring 1350.

Denna självständighet kan ha varit en bidragande orsak till att det av allt att döma inte skrevs historiska krönikor i samma utsträckning i Sverige som i Norge och även Danmark. Sverige hade ingen Saxo Grammaticus eller Snorre Sturlasson och ingen munk med historiskt intresse i likhet med norrmannen Theodricus Monachus. Erikskrönikan, den äldsta av de svenska medeltidskrönikorna, är skriven först på 1320-talet. Lagmans- och kungalängderna i Västgötalagen vittnar om ett historiskt intresse och säkert har det funnits historiskt material, krönikor och kungalängder som inte bevarats till eftervärlden. Ändå är det svårt att värja sig mot tanken att intresset för kungarnas krigståg och kämpadater varit ljummare i Sverige än i Danmark och Norge.

Kungen var självklart en viktig symbol för rikets uråldrighet och sammanhållning, men svenskarna fann ingen anledning att i kväden och krönikor lovprisa de kungar som de ansåg sig ha rätt att avsätta eller till och med avrätta. Kungen kunde ju bli övermodig och börja inbilla sig att kungar hade rätt att kräva lydnad och underdånighet av bönderna och därmed göra dem till sina undersåtar.

Engelbrektsupproret (1434), Dackefejden (1542–43) och Stora daldansen på 1700-talet kan alla ses som ett uttryck för den starka bondeklassens ovilja att tåla förtryck av kungamakten och en vilja att vara delaktiga i landets beslut. Detta märktes också utåt. En islänning som år 1772 reste genom Sverige skrev i sin dagbok om svenskarna att ”deras uppfostran och den omständigheten att var och en anser sig ha del i rikets styrelse gör att de är dristigare och på samma gång finare i sitt uppträdande och väsen än den förtryckta danska allmogen”.

Thorgunn Snædal är förste antikvarie och runexpert på Riksantikvarieämbetet.

Också läsa