Bönder skapade Sveriges välstånd

Det hävdar historikern Pablo Wiking-Faria, till vardags försteantikvarie på Länsmuseet i Varberg, som har undersökt den agrara revolutionen under 1700- och

6 juli 2010 av Karin Hylander

Det hävdar historikern Pablo Wiking-Faria, till vardags försteantikvarie på Länsmuseet i Varberg, som har undersökt den agrara revolutionen under 1700- och 1800­-talet genom att gå igenom tusentals halländska bouppteckningar med uppgifter om redskap, grödor och åkerareal. På så vis har han kunnat se hur mycket jordbruket har utvecklats vart tjugonde år under den tid som i grunden omvandlade landet. Resultatet är avhandlingen ”Freden, friköpen och järnplogarna”, med vilken Pablo Wiking-Faria doktorerade tidigare i år.

Hans slutsats är att det inte var impulser utifrån och uppifrån som drev på utvecklingen. Det var de svenska bönderna själva som åstadkom förändringarna. Särskilt de bönder som kunde friköpa sin jord och bli självägande.

När Wiking-Faria jämför hur snabbt utvecklingen gick med hur befolkningen såg ut i olika delar av landskapet visar det sig att på område efter område var de självägande bönderna i norr snabbare än eller höll jämna steg med adeln och frälsebönderna i söder när det gällde nymodigheter i jordbruket. De hårt prövade frälsebönderna på Laholmsslätten hade till exempel inte någon möjlighet att hänga med i redskapsutvecklingen under 1700-talet.

Med ett rationellt och kreativt tänkande prövade sig de själv­ägande bönderna fram och hittade vägar till ett effektivare jordbruk. De gick från årder till järnplog, från ensäde till växelbruk, från sädesimport och ett liv på svältgränsen till export av havre och smör. De gick också från oxe till häst som dragdjur i lantbruket och deras kreatur blev större och starkare genom medveten avel och bättre fodergivor när möjlighet gavs. Nya marker odlades upp.

År 1720, vid undersökningens början, var över halva landskapet täckt av karga ljunghedar. Den bördiga slätten var ännu inte utdikad utan bestod mestadels av sumpmark. Folk och kreatur mer eller mindre svalt.

Hundra år senare kunde Hallands jordbruk föda länets befolkning och vid periodens slut såg landskapet helt annorlunda ut. År 1900 var så gott som alla halländska bönder själv­ägande.

I Sverige var den bondevänliga politiken efter 1720 en god hjälp på traven för bönderna. När ökad produktion inte möttes med höjda skatter gav det en skjuts åt utvecklingen.

Pablo Wiking-Farias undersökning gäller den agrara revolutionen i Halland men han menar att drivkrafterna var desamma i hela Västeuropa.

Det är inte bara Esaias Tegnér som får sig en släng av sleven i avhandlingen. Författaren gör också upp med de forskare som hävdat att det var adeln och dess hushållningssällskap som initierade nyheter och drev på utvecklingen. Wiking-Faria tecknar en bild av många godsägare som tämligen ointresserade av jordbruk, och av hushållningssällskap som gärna visade upp ”nya” innovationer – när en stor del av bondekåren redan hade börjat använda dem i sitt dagliga arbete.

– Det var alltså inte så att bönderna var traditionalister. De satt inte och väntade på att något skulle hända, att någon innovation skulle komma neddimpande eller någon godsägare skulle tala om för dem hur de skulle agera. Bönderna agerade självständigt och, om de hade resurser till det, kraftfullt, konstaterar Pablo Wiking-Faria.

FAKTA

Agrara revolutionen

Nyodling. Sankmarker och ljunghedar förvandlades till bördig jordbruksmark.

Storskiftet, enskiftet och laga skiftet genomfördes så att böndernas jord samlades.

Jordbruksredskapen utvecklades från årder till järnplog och från träpinneharv till järn- och krokpinneharv, vilket gav en bättre jordbearbetning.

Frälsebönderna fick friköpa sina gårdar.

Nya grödor introducerades, framförallt potatisen.

Växelbruk infördes.

Bönderna gick från självhushållning till att börja sälja på en marknad.

Sveriges befolkning växte från 1,8 miljoner invånare i mitten av 1700-talet till drygt 4 miljoner år 1900.

Karin Hylander

Kanske är du intresserad av...

Läs också