Bilden av Marilyn Monroe

Till andra världskrigets mest oväntade följder hör utan tvekan Marilyn Monroe. Hade en militärfotograf som besökte en ammunitionsfabrik på reportageuppdr

22 december 2009 av Elisabeth Braw

Till andra världskrigets mest oväntade följder hör utan tvekan Marilyn Monroe. Hade en militärfotograf som besökte en ammunitionsfabrik på reportageuppdrag inte uppmanat en viss ung anställd vid namn Norma Jeane Doughtery att bli fotomodell hade efterkrigs-Hollywood blivit utan sin största ikon.

Doughtery, en vacker 19-åring som redan hade varit gift i tre år, nappade på fotografens förslag. Sanningen var att Norma Jeane hade drömt om en karriär i underhållningsvärlden ända sedan hennes fostermor börjat ta med sig henne på bio, låta henne sminka sig och sia att hon en gång skulle bli filmstjärna.

Det var ett stort steg för en fattig Los Angeles-flicka som inte kände sin pappa och hade en mentalsjuk mamma. Men inte så stort.

– Monroes timing var perfekt. 50-talet var 1900-talets mest konservativa årtionde. Det var som en upprepning av 1800-talet, och i USA härskade prydheten. Filmskådespelerskor var antingen jungfrutyper, eller femmes fatales som Ava Gardner, förklarar Sarah Churchwell, docent i amerikansk filmhistoria på University of East Anglia i Cambridge och författare till boken The Many Lives of Marilyn Monroe (2005).

– Monroe var både glamorös och alldaglig. Och hon fick sex att verka roligt. Ava Gardner var hårdkokt medan Monroe var både tillgänglig och sårbar.

Men 20-åringen som på militärfotografens uppmaning sökte jobb som fotomodell hade ännu inte utvecklat dessa kvaliteter. Hon var fortfarande brunetten Norma Jeane Doughtery, anställd på ammunitionsfabriken i Burbank, Kalifornien, och gift med sin tidigare granne James. När hon fick reda på att blondiner var mer eftertraktade än brunhåriga lät hon dock blondera sig.

I rask takt blev Norma Jeane en av agenturen Blue Book Modeling Agencys mest uppskattade pinuppmodeller – så populär att sjömän hade med bilder av henne på sina långa oceanresor. Det var så Norma Jeanes man upptäckte att hans fru hade lämnat fabriken och blivit pinuppa: en av hans kollegor i flottan hade en bild av henne på väggen. Andra män långt hemifrån dyrkade också den blonda skönheten.

– Anledningen till att Marilyn Monroe blev så otroligt populär var soldaterna. Hon var på pinuppbilder överallt. Flickfotograferna älskade henne, säger Lois Banner, professor i historia på University of Southern California i Los Angeles och expert på amerikansk genus- och sexualitetshistoria.

Men fru Doughtery hade större ambitioner än att pryda mäns väggar. I stället för att lyda sin man, som krävde att hon skulle sluta med poserandet, tog Norma Jean ut skilsmässa och gav sig på skådespeleri, ett område där hon helt saknade erfarenhet.

Senare förklarade hon i en intervju: ”Mina illusioner hade inget att göra med att vara en skicklig skådespelerska. Jag visste hur kass jag var. Jag kunde känna min brist på talang. Men o vad jag ville lära mig, förändras, förbättras!” Den unga fabriksarbeterskan som hade tillbringat sin barndom hos en lång rad fosterfamiljer hade faktiskt talang. Efter att Ben Lyon, studiochef för 20th Century Fox, hade sett Baker – som Norma Jeane hette efter skilsmässan från Doughtery – provspela erbjöd han henne kontrakt.

Kontraktet varade inte länge, men Lyon var mycket betydelsefull för legenden Marilyn Monroe; det var han som tillsammans med sin fru kom på hennes namn. Först hade Lyon tänkt sig ”Carole Lind”, en kombination av Carole Lombard och Jenny Lind. Men när det inte lät bra föreslog Baker Jean Monroe. Monroe var hennes mammas flicknamn.

Men eftersom det redan fanns så många filmstjärnor med förnamnet Jean – bland andra Monroes idol Jean Harlow – föreslog Lyons fru kombinationen Marilyn Monroe. Namnet var slagkraftigt, men trots småroller i filmerna Scudda Hoo! Scudda Hay! och Dangerous Years förnyades inte Monroes kontrakt. Hon fick återvända till fotomodellslivet, närmare bestämt som nakenmodell.

1948 tog kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien och Hells Angels grundades i Kalifornien. Det var året när Israel grundades och USA lanserade Marshall-planen för att bistå Europa efter kriget. Och det var året när Columbia Pictures gav 22-åriga Marilyn Monroe ett kort kontrakt som ledde till en roll i en numera nästan okänd musikal vid namn Ladies of the Chorus. ”En av filmens ljuspunkter är Miss Monroes sång. Hon är söt, och med sin tilltalande röst och stil är hon ett framtidslöfte”, kommenterade The Motion Picture Herald.

Långt mer betydande än Monroes rollinsats var dock att Columbias chef, Harry Cohen, nu bestämde att den unga skådespelerskan skulle bli platinablond i stället för rödblond och att hennes överbett måste rättas till. Det var en hänförande 23-årig blondin som därpå fick en liten roll i bröderna Marx film Love Happy, vilket snart ledde till en biroll i All About Eve, mest känd för Bette Davis mästerliga huvudrollstolkning.

– I sina tidiga filmer var Monroe inte särskilt bra, men hon ville verkligen bli en bra skådespelerska och arbetade hårt för att bli det. På det sättet var hon mycket amerikansk; hon trodde på att man kan göra något av egen kraft. Hon är känd för att ha varit svår att jobba med, men hon var en stor talang, säger Sarah Churchwell.

När tidskriften Life tre år senare publicerade en stor intervju med Monroe beskrevs hon som ”The Talk of Hollywood”. Intervjun gällde de nakenbilder hon hade poserat för när hon var arbetslös. Bilderna hade återupptäckts – och nu hade Monroe blivit så viktig i Hollywood att hon kunde försvara sig i en ledande veckotidning som Life. (Förklaringen löd: ”Jag var fattig och behövde pengar till hyran.”)

– Monroe var arbetsnarkoman och hade stor talang när det gällde att få vänner, särskilt inom journalistkåren i Hollywood. Hon var beredd att göra vad som helst för att ta sig fram, menar Louis Banner.

Hur relationen med baseballstjärnan Joe DiMaggio uppstod är inte helt klart, men vid denna tid började de ses tillsammans, vilket inte oväntat höjde Monroes kändisstatus. Paret gifte sig 1954.

Så kom genombrottet. Monroe hade medverkat i ett antal komedier och även seriösa filmer som Don’t Bother to Knock, men det var thrillern Niagara, en av 1953 års största succéer, som gjorde henne riktigt berömd.

– Folk reagerade starkt mot Monroes öppet sexuella rolltolkning i Niagara, men protesterna kom ingen vart. Hon hade enorm tur som slog igenom just när sociala attityder höll på att förändras, säger Banner.

Det var ett genombrott med besked. Snart följde succéer som Gentlemen Prefer Blondes (Herrar föredrar blondiner), How to Marry a Millionaire (Hur man får en miljonär), Some Like It Hot (I hetaste laget) och The Seven Year Itch (Flickan ovanpå). Sistnämnda film innehåller den berömda scen där Monroe, iklädd vit klänning, står ovanpå ett gatugaller vars fläkt får kjolen att flyga.

Inledningsvis var det inte oväntat framförallt män som uppskattade den sexiga blondinen, noterar Churchwell, men mot slutet av sitt liv hade Monroe också blivit en förebild för kvinnor. Hon hade själv skapat sin karriär och sin förmögenhet – en self-made woman i en tid när kvinnor sällan gjorde karriär och nästan aldrig hade någon egenhändigt hoptjänad förmögenhet.

Det var en intelligent kvinna som – efter ett kort äktenskap med DiMaggio – gifte sig med pjäsförfattaren Arthur Miller. Enligt Banner var Monroe närmast en tidig hippie. Hon var också en kvinna med psykiska besvär. Monroe hade inte bara en psykiskt sjuk mamma – Gladys Baker tillbringade nästan hela sitt vuxna liv på mentalsjukhus och dog under 1980-talet på en sådan anstalt – mormor Delia Monroe var också tidvis mentalsjuk. Denna dubbla identitet – fosterbarnet från den mentalsjuka familjen och världens mest kända filmstjärna – ansågs vara förklaringen till Monroes ständigt återkommande depressioner.

– Hon kunde inte heller reda ut sin identitet som kvinna och vad det betydde att ha relationer med män. Det är intressant att hon dog ett år innan Betty Friedans feministiska klassiker The Feminist Mystique kom ut, noterar Banner.

Monroes äktenskap med Arthur Miller upplöstes i januari 1961. I samma skede skrev Monroe, som nu var beroende av både alkohol och droger, frivilligt in sig på mentalsjukhuset Payne Whitney Psychiatric Clinic. Hon vantrivdes dock till den grad att hon bad Joe DiMaggio om hjälp att komma ut igen – och fortsatte genast att arbeta.

På president John F Kennedys födelsedagsfirande i Madison Square Garden den 19 maj 1962 sjöng Monroe ”Happy Birthday, Mr President”. Det skulle bli hennes sista stora framträdande, och hon gjorde det iförd en åtsittande klänning som skulle ha varit otänkbar tio år tidigare. Monroe sjöng inte bara för USA:s president utan också för en man som hon ryktades ha en affär med. 1977 förklarade Judith Exner, en av John F Kennedys älskarinnor, i sin självbiografi att presidenten hade haft en affär med Monroe.

Anthony Summers, som har skrivit biografier om både FBI-chefen J Edgar Hoover och Monroe, hävdar att Monroe älskade presidenten men att han i rikets intresse fick avbryta deras affär, varpå Monroe och presidentens yngre bror – tillika landets justitieminister – Robert inledde ett förhållande. I sin Marilyn-biografi The Secret Life of Marilyn Monroe, publicerad 2009, rapporterar J Randy Taraborrelli i sin tur att FBI hade bevis för en affär mellan Monroe och Robert Kennedy. FBI-dokumenten är i dag tillgängliga för allmänheten.

Den 5 augusti 1962 påträffade Monroes hembiträde henne livlös i sängen. Filmstjärnans bortgång blev omedelbart föremål för konspirationsteorier. Obducenten förklarade att dödsorsaken var en överdos av sömnpiller, ”möjligen självmord”, men New York Mirror rapporterade snart att en ”känd gift man” hade mördat filmstjärnan. Andra, inklusive Norman Mailer i sin Monroe-biografi från 1973, pekar ut FBI och CIA och föreslår att högerelement inom organisationerna mördade Monroe för att genera presidenten och justitieministern. FBI:s Monroe-filer dokumenterar hennes vänstersympatier. Ytterligare andra ”experter” hävdar att Monroe i stället mördades på uppdrag av bröderna Kennedy, eftersom hon sades ha fört dagbok om sina affärer med dem och tänkte publicera den. 2007 presenterade Kalifornien-psykologen Jack V Hattem i sin bok Marilyn Monroe – Murder By Consent teorin att Robert F Kennedy hade övertalat skådespelerskan att begå självmord.

Enligt FBI-dokumenten och andra Monroe-biografier hade filmstjärnan dock tidigare hotat att ta livet av sig.

– Hon försökte ta livet av sig så många gånger! Hon hade en mycket stor dödsönskan. Men det är ironiskt att hon dog när hon gjorde, för enligt hennes psykoterapeut mådde hon just då bättre, säger Banner.

Marilyn Monroe hade börjat ta sig an mer komplicerade roller, bland annat i Arthur Millers The Misfits, skriven för Monroe. De missanpassade, en mångfacetterad beskrivning av vänskapen mellan en cowboy och en frånskild kvinna, blev legendens sista film. (Den blev också Clark Gables sista film, han dog kort efter inspelningen och enligt hans änka förorsakades dödsfallet av det utdragna väntandet på Monroe under filmandet i Nevadas hetta.)

Men det är inte den frånskilda kvinnan i De missanpassade utan den enfaldiga blondinen som världen minns.

– Det är tragiskt att Monroe nu åter ses som en dum blondin. Det var en stereotyp som hon ansträngde sig mycket att bli av med. I början tog hon till den eftersom den var mycket användbar, förklarar Churchwell.

Monroe må ha varit målmedveten, men i sin ambition att bli känd som seriös skådespelerska kom Some Like It Hot-stjärnan sålunda till korta. Som Monroe själv observerade: ”Det är bättre om hela världen känner till en, låt vara som sexstjärna, än att inte vara känd alls.”

Men än mer än komediskådespelerskan Monroe är det Monroe, den förtrollande kvinnan på bilderna, världen i dag känner till.

– Nästan alla 50-talets kända fotografer avbildade henne, så dessa fotografier har blivit nästan lika viktiga som hennes filmer. Fotografernas arvingar fortsätter att lansera dessa bilder, och det skrivs biografi efter biografi som håller allmänhetens intresse vid liv, påpekar Lois Banner.

Ett halvsekel efter sin död väljs Monroe i olika opinionsmätningar fortfarande till världens vackraste filmstjärna. I sin rankning av 1900-talets bästa skådespelerskor satte American Film Institute Monroe på sjätte plats. (Katharine Hepburn kom etta, Ingrid Bergman fyra och Greta Garbo femma.) Odödlig, efterhärmad – hur stort inflytande hade Monroe som skådespelerska?

– Det är svårt att säga att hon var en inflytelserik skådespelerska, för hon togs inte på allvar, säger Churchwell. Men hon var den sista stora skådespelerskan som utvecklade en sann stjärnpersonlighet. Det är otroligt att folk fortfarande imiterar henne, nästan femtio år efter hennes död.

Imitationen är ofta helt bokstavlig. 2008 publicerade tidskriften New York en porträttserie av skådespelerskan Lindsay Lohan – men Lohan föreställde Monroe. Sex veckor före Monroes död tog fotografen Bert Stern en lång serie bilder av henne för Vogue. Bilderna, inklusive nakenbilder av Monroe i olika sensuella poser, blev sedermera kända som ”The Last Sitting”. Stern återskapade nu The Last Sitting med Lohan. Än en gång var det Monroe, bildikonen, som slog ut Monroe, skådespelerskan.

Lois Banner, som för närvarande skriver en bok – med planerad publicering 2010 – om glamour och sexualitet i USA och Europa med fokus på Marilyn Monroe har fått exklusiv tillgång till Monroes arkiv. Hon är kluven till filmgudinnans prestationer:

– Monroe var sin generations största komediskådespelerska och mest fotogeniska kvinna. Och hon hade affärer med varje viktig man i sin generation.

Enligt en biografi om Richard Burton från 2008 hade han under sitt första äktenskap en mångårig relation med Monroe. Burton gifte sig senare med Elizabeth Taylor.

Men en man förblev Monroe trogen in i döden: Joe DiMaggio. Även efter att paret hade skilt sig brydde han sig om hur hon hade det. Året efter att han fått henne utskriven från mentalsjukhuset bad DiMaggio henne gifta sig med honom en andra gång. Han fick nej. Men i tjugo år lades det tre gånger i veckan sex röda rosor på hennes grav. De var från DiMaggio.

Fakta: En stjärnas liv

1 juni 1926 Norma Jeane Mortenson föds på Los Angeles County Hospital. Modern, Gladys Baker, var vid denna tid gift med Edward Mortenson, men de bodde inte ihop, och inom kort ändras flickans efternamn till Baker. Vem som var hennes far är inte klarlagt. På grund av Gladys mentalsjukdom hamnar Norma Jeane snart i fosterhem.

1942 Norma Jeane gifter sig med James Doughtery, grannsonen till hennes dåvarande fosterfamilj. Äktenskapet arrangeras så att Norma Jeane slapp flytta till barnhem när hennes fosterfamilj inte längre kunde ta hand om henne.

1945 Norma Jeane Doughtery upptäcks på en ammunitionsfabrik av en arméfotograf och blir pinupmodell.

1948 Norma Jeane skriver kontrakt med Columbia Pictures.

1949 Får en biroll i en Bröderna Marx-film.

1952 Blir omslagsflicka i Life Magazine och kallas »The Talk of Hollywood». Börjar dejta basebollstjärnan Joe DiMaggio.

1953 Norma Jeane får sitt genombrott med huvudrollen i Herrar föredrar blondiner. Kollegan Jane Russell säger att Monroe är »mycket blyg och mycket trevlig och mycket intelligentare än folk tror».

1954 Gifter sig med baseballstjärnan Joe diMaggio.

1955 Flickan ovanpå har premiär. Norma Jeane inleder en romans med författaren Arthur Miller. De gifter sig året därpå.

1958 I hetaste laget har premiär. Monroe får en Golden Globe för sin rolltolkning, men regissören Billy Wilder är missnöjd med stjärnans sena ankomster och ovilja att lära sig repliker.

1961 Premiär för De missanpassade, som skrevs av Miller för Monroe. Paret skiljer sig. Hon är nu beroende av både sömnmedel och alkohol.

1962 Monroe sjunger »Happy Birthday» på president John F Kennedys födelsedagsfirande i Madison Square Garden. Hon avskedas av filmbolaget 20th Century Fox efter att ha uteblivit från en rad inspelningstillfällen. Fotografen Bert Stern tar nakenbilder på Marilyn för Vogue. Bildserien blev senare känd som The Last Sitting.

5 augusti 1962 Marilyn Monroe avlider i sitt hem i Brentwood, Los Angeles.

Elisabeth Braw är frilansjournalist.

Att läsa: Marilyn Monroe – My Story (2006) av Marilyn Monroe och Ben Hecht. Marilyn Monroe – The Complete Last Sitting (2006) av Bert Stern. The Secret Life of Marilyn Monroe (2009) av J Randy Taraborelli. Marilyn Monroe – The FBI Files (2007).

Kanske är du intresserad av...

Läs också