Den 19-årige gränsvakten Hans Conrad Schumann hoppade över gränsen vid Bernauer Strasse den 15 augusti 1961.

© Peter Liebing/Ullstein bild/IBL

Berlinmurens historia

Sommaren 1961 konstaterade förvånade berlinbor att en avspärrning i betong byggdes tvärs igenom deras stad. Berlinmuren blev kalla krigets mest påtagliga symbol.

20 mars 2009 av Folke Schimanski

Den 9 november 1989, klockan sex på kvällen, öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin. För första gången på 28 år kunde människor på östsidan lämna sin stängda stad utan risk för sina liv. Det var ett historiskt ögonblick som inte bara innebar en regims fall utan också slutet på en epok – det kalla krigets.

Muren började byggas i augusti 1961. Då hade under tolv års tid, sedan DDR bildades 1949, totalt 2,7 miljoner människor flytt från Östtyskland till väst. Enligt DDR-retoriken skulle barriären utgöra en ”antifascistisk skyddsvall” mot västs ”imperialism, dess spioncentraler och Nato”. 

I själva verket handlade det om att förhindra att produktiv arbetskraft lämnade landet och undergrävde dess redan dåliga ekonomi.

Många DDR-ungdomar var välutbildade och dem ville regimen inte släppa ifrån sig. Muren satte effektivt stopp för folkvandringen över den öppna sektorsgränsen mellan Öst- och Västberlin som ägt rum före dess existens.

Ökade motsättningar

Efter andra världskriget hade det härjade Berlin delats i en amerikansk, en brittisk, en fransk och en sovjetisk sektor. Tanken var att staden skulle förbli odelad, men motsättningarna mellan krigets segrarmakter ökade.

1949 bildades såväl den tyska förbundsrepubliken som DDR och båda gjorde anspråk på Berlin. Banden mellan sektorerna blev allt svagare och klipptes definitivt av sensommaren 1961. 

Den 13 augusti detta år inleddes byggandet av ”den säkrade gränsen”, som muren kallades. Familjer och släkter splittrades i ett enda slag. Hjärtslitande scener utspelades med anförvanter som vinkade och grät.

En kvinna i Västberlin i stadsdelen Wedding tar farväl av släktingar som blivit kvar på östsidan.

© Bettmann/Corbix/TT

Soldater tog sig över till väst

En och annan östberlinare försökte ta sig över den framväxande muren, ibland med framgång, ibland med katastrofal följd. Lättast var det för de militärer som hårdbevakade bygget: fotot av Conrad Schumann, som gjorde ett långt hopp över ett taggtrådshinder är klassiskt.

En annan soldat växlade några ord med västberlinare vid grinden till Invalidkyrkogården som låg alldeles invid gränsen. Efter någon tvekan kastade han sin cigarett och svingade sig över den låsta grinden till de hänförda västberlinarna – en otrolig scen.

Murbygget kom som en total överraskning för västsidan. Den 15 juni hade en västtysk journalist frågat statschefen Walter Ulbricht om DDR hade för avsikt att upprätta en statsgräns vid Brandenburger Tor. ”Ingen har för avsikt att bygga en mur”, försäkrade Ulbricht – å andra sidan var det faktiskt han som först använde ordet!

Hårda utresebestämmelser

Tunnelbanorna mellan Väst- och Östberlin spärrades av med undantag av slutstationen Friedrichstrasse i öst. De cirka 60 000 ”gränsgångare” som bodde i Östberlin men arbetade i Västberlin fick sluta sina jobb. Så småningom mildrades bestämmelserna en aning.

1964 fick västberlinare besöka östra delen av sin stad i begränsad omfattning. Rörelsefriheten ökade även för DDR-medborgare, under inflytande av Helsingforsfördraget som DDR undertecknade. 

Men faktum kvarstod: om inte alldeles speciella skäl förelåg kunde ingen vare sig besöka ett kapitalistiskt land eller flytta dit. Undantagsbestämmelserna var så omfattande att det var ytterligt svårt att lämna DDR. Dessutom kunde myndigheterna när som helst dra tillbaka ett utresetillstånd.

Man fick lämna landet om man var pensionär – man var ju inte längre produktiv – eller om man skulle besöka någon nära släkting under diverse familjehögtider. Man kunde faktiskt gifta sig med en medborgare i ett kapitalistiskt land och flytta till det landet – i Sverige bor ett antal personer som gjort det.

Östtyska gränsvakter bevakar en mursektion under uppbyggnad mellan Kreuzberg och Mitte i centrala Berlin. Murbygget kom som en total överraskning för västsidan.

Vakttorn, spanska ryttare, betonghinder 

Under de 28 år som Berlinmuren existerade ”förfinades” den kontinuerligt. Gränsen såg olika ut beroende på omgivning och terräng. 

Standardmodellen var två parallella gränsbarriärer på var sin sida om ett ingenmansland. Detta område på 30 till 500 meter bevakades från vakttorn. Kompletterande hinder var spanska ryttare, signalanordningar och en så kallad kolonn­väg där bevakningstruppernas fordon snabbt kunde ta sig fram.

På flera avsnitt fanns kanaler, åar eller sjöar mellan avspärrningarna, bevakade av patrullbåtar. På toppen av betongmurarna fanns ofta en rund avbalkning som skulle försvåra för flyende att häva sig upp. Under nattetid var ingenmanslandet, också kallad dödszonen, starkt belyst.

Sekretessen kring muren var ytterst hård. En tjänsteman vid DDR:s passkontroll som jag intervjuade efter murens fall sa att inte ens han fick gå till ”det berömda vita strecket”. Så kallades den yttersta markeringen mot väst. Bara särskilt utvalda personer fick göra det.

Isolerad by på östsidan

Muren hade märkliga följder som är mindre kända. Ville en östberlinare ta tåget till östtyska Potsdam måste hon eller han fortsättningsvis åka runt hela Berlin på södra sidan. Identitetskontroller gjordes.

Ett annat problem: Västberlin hade av historiska skäl en del enklaver, det vill säga smärre områden som låg utanför stadsgränsen. Mest omtalad var Steinstücken sydväst om Berlin. Efter muren blev de cirka 170 invånarna totalt isolerade, området trafikerades med amerikansk arméhelikopter och tre amerikanska soldater stationerades där.

1972 kom öst- och västmyndigheter överens om små gränsrevideringar. Den knappt 13 hektar stora byn kunde därefter nås på en 1,2 kilometer lång väg mellan två murar, vilket blev en exotisk turistupplevelse.

På västsidan pryddes den hatade muren av grafitti.

Uppfinningsrika flyktförsök

De som försökte fly – mestadels unga män – utvecklade stor uppfinningsrikedom. De grävde långa tunnlar till Västberlin, flög ballong eller gömde sig i hemmabyggda ubåtar. En variant var direkt våld – på Glienickebron (där agenter från väst och öst utväxlades) lyckades tre män bryta sig igenom avspärrningen med en lastbil.

En populär flyktväg var via just Steinstücken, varifrån flyktingarna blev hämtade av amerikansk helikopter. I väst förfärdigade man falska västtyska pass med foton på någon som liknade någon i DDR. Passet smugglades in i öst och ”look-aliken” tog över passet. 

Ett annat trick var att klä sig i en amerikansk uniform (de allierade militärer som stationerats i Västberlin fick passera gränsen utan visering).

Oftast uppdagades knepen och flyktförsöken misslyckades, ibland med tragisk utgång. Ungefär 200 personer (det finns säkert ett mörkertal) sköts till döds under flyktförsök. 

Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Ett särskilt tragiskt fall var 18-åringen Peter Fechter som 1962 lämnades att förblöda i dödszonen, utan att DDR-soldaterna hjälpte honom eller att Västberlins polis förmådde göra det. 

Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.

Grannländer öppnade gränsen

En stor del av dem som lyckades lämna DDR efter murens byggande utgjordes av den enorma flyktvågen via Ungern och Tjeckoslovakien under regimens sista månader. Den omvägen hade inte fungerat tidigare. Men i september 1989 uppstod det första hålet: tiotusentals östtyskar fick passera den ungersk-österrikiska gränsen utan hinder. Lämmeltåget av ”Trabbis”, den östtyska folkvagnen Trabant, hör till slutskedets minnesvärda pressbilder. Till slut blev folk så desperata och modiga att de ställde sig vid murgränsen och helt sonika begärde att få resa ut.

DDR-ledningen började förlora greppet om folket och en dag blev frihetsdrömmen verklighet. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.

Berlinmuren öppnas 1989.

Under dagarna efter att gränsen öppnats passerade tusentals människor fritt förbi muren. Bilden är från den 15 november 1989, när muren varit öppen i nästan en vecka.

© Régis Bossu/Sygma/Corbis/Scanpix

Fakta: Murens fall 1989

Politbyråmedlemmen Günter Schabowskis besked den 9 november 1989 att muren är öppen återges omedelbart av medier i väst. Mängder av östberlinare väller mot gräns­övergångarna och begär att få passera, men inga myndigheter har informerats om politbyråns beslut.

Klockan 22 har cirka 20 000 människor samlats. Klockan 23:14 släpps till slut DDR-medborgare med pass igenom Checkpoint Charlie, men på grund av anstormningen hinner inte passen kontrolleras. Klockan 23:30 öppnas gräns­övergången vid Bornholmer Strasse.

Dagen efter, på förmiddagen, kommer den stora rusningen. På kvällen beslutar Västberlins borgmästare Momper att de nya gästerna från Östberlin ska erhålla 100 D-mark i »välkomstpengar». Under den anslutande helgen öppnas allt fler gränsövergångar. Folk börjar nu också riva loss bitar ur betongmurarna.

Två dagar före jul, den 22 december, öppnas Branden­burger Tor, en viktig symbolhandling som firas av tiotusentals berlinare. Från julafton får västtyskar och västberlinare resa in i DDR utan visum. I juli 1990 avskaffas samtliga gränskontroller. Den 3 oktober samma år upphör DDR att existera. Tyskland enas och denna dag blir nationaldag.

Publicerad i Populär Historia 5/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också