Bellmans liv som festfixare och underhållare

Bellman kämpade för nykterhet och påvisade alkoholens skador. Det var nykterhetsrörelsen på 1920­-talet som presenterade denna tes när den ville revidera

25 mars 2009 av John Chrispinsson

Bellman kämpade för nykterhet och påvisade alkoholens skador. Det var nykterhetsrörelsen på 1920­-talet som presenterade denna tes när den ville revidera bilden av en spritosande Bellman. Alla hans texter om vinguden Bachus och fyllerister i rännstenen varnade i själva verket, enligt rörelsen, för fattigdom, tuberkulos och impotens: ”Ger man Bachus för mycket får Venus för lite.” Nykterhetsmannen Einar Ljungberg noterade också Bellmans ord: ”Drick ej mer än du tål, tänk på dina göromål.” Han drog slutsatsen att Bellman var nykter när han diktade eller uppträdde, vilket han gjorde nästan varje dag.

Försöket att postumt ansluta Bellman till nykterhetsrörelsen visar att man kan skapa vilken Bellmanbild man vill. Ty trots alla hans egna texter och tusentals skrifter om honom så vet vi ganska lite om hans inre tankar. ”Han döljer sig bakom en mask”, menar litteraturprofessorn Lars Lönnroth.

Det är lättare att teckna en yttre bild. Carl Michael Bellman, kallad Kalle av sin moder, var en medelklasspojke med en exceptionellt skarp iakttagelseförmåga och med ett stort behov av att synas. Han misskötte konsekvent sina trista arbeten, satsade istället allt på lönsamma extraknäck som festarrangör och dog sliten och uppgiven. Däremellan var han ett av Sveriges stora konstnärliga genier, ett snille.

Farfarsfar var skräddare från de tyska provinserna i stormakten Sverige, farfar blev professor i Uppsala och fadern var hög statstjänsteman. Moderns släkt kom från Bergslagen med minst en riksdagsman, och morfar var kyrkoherde. Släktens dop och bröllop bevittnades av gedigen borgerlighet och en och annan greve. Bellman växte upp på en stor malmgård nära Maria kyrka på Södermalm i Stockholm, familjen bodde i en elvarummare på nära trehundra kvadratmeter tack vare en rik farmorsmor, Catharina Daurer. Bellman var äldst i en stor syskonskara. Enligt Bellman var modern gravid tjugoen gånger men bara sju syskon nådde vuxen ålder. Hans barndom dominerades av goda kvinnor: modern, systrarna och hans ”dagmamma” Anna Berg.

Barndomsvärlden var intellektuell, flerspråkig och klass­överskridande. Hans privatlärare hade undervisat den högadliga familjen Gyllenstierna i Skåne och av denne fick han bildning och språk medan det musikaliska ansågs ärvt från farfar. Han kunde sin Bibel och sin svenska historia, han hyllade ofta och gärna Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII.

I Maria bodde utfattiga tyska manufaktur­arbetare såväl som stenrika ambassadörer. Bellmans lekkamrat var en holländsk pojke i van der Nootska palatset, uppfinnaren Christopher Polhem bodde granne, Carl von Linné och Emanuel Swedenborg hade bott i närheten. Han såg det milda stearinljusfladdret i palatsen liksom han kände lukten från sillpackare, mjölkkärringar och latrintunnor. Säkert hörde han varje dag en tysk-svensk rotvälska blandad med franska uttryck, precis som han skriver i ”Stolta stad”.

I tonåren skrevs han in på Uppsala universitet för att studera bokhålleri men det blev en kort sejour som lämnade få spår. När han intervjuades för att få en praktikplats på Riksbanken var hans svar minst sagt svajiga, protokollet finns bevarat. Han antogs ändå, troligen tack vare sin borgerliga bakgrund. Här umgicks han med ett hårt festande grabbgäng som kallades ”liderliga sällar och infama svin” av tidens allseende skribent Carl Christopher Gjörwell. Gänget påminner lite grann om vår tids Stureplansbrats.

Den unge Bellman lånade pengar till sitt festande. Han blev snart pank och fordringsägarna, ”björnarna”, jagade honom. Bellman gjorde som många andra, han flydde landet i något som motsvarar vår tids skuldsanering. Han var 23 år när han for till Halden i Norge. När han återvände några veckor senare sade han upp sig från Riksbanken – annars hade han fått sparken. Han gick i konkurs och drogs inför tingsrätten i Fittja där han utmålades som lättingen som fördärvat sina kamrater i en lånekarusell. Gäldenärerna anklagade honom inför Svea hovrätt för kriminella transaktioner men processen avstannade. Under denna tid ruinerades också Bellmans föräldrar. De tvingades lämna huset på Södermalm för Årsta där de snart dog.

Tack vare sina kontakter inom Stockholms borgerskap fick Bellman tjänster hos staten på Manufakturkontoret, Generaltulldirektionen och Nummerlotteriet. Han var sällan på sina arbetsplatser utan satsade all kraft på frilans­verksamheten som underhållare och festfixare för de rika. Från denna tid finns många vittnesmål – Bellman hade blivit en offentlig person.

Utsagorna beskriver en fenomenal entertainer som improviserade ordlekar, organiserade upptåg, imiterade djur, in­strument, människor och till och med kyrkklockor. De som befann sig i angränsande rum trodde sig höra en folksamling av roddarmadamer, fiskare och försäljare när Bellman spelade ut hela sitt register.

Inför föreställningarna synes han ha laddat upp genom att gå in i sig själv, trumma på olika föremål nästan som för att komma i trans innan han trollband sin pub­lik. Vi kan gissa att uppträdandena måste ha varit mycket krävande. Att se est­radören Bellman var enligt de flesta en stor upplevelse, en multishow där han blandade det grova med det sublima, skratt med gråt, ”verbalt lättsinne blandat med dödligt allvar”. Det är fräckt men det finns aldrig ondska i Bellmans texter, även de mest eländiga karaktärer skildras kärleksfullt.

Bland publiken syntes rikets elit: kungafamiljen, släkter som Bonde, Bielke, Wrangel och Oxenstierna. En del av högadeln snörpte visserligen på munnen, Axel von Fersen d ä kallade Bellman ”gyckelmakare”, Fredrik Sparre tyckte han var ”plump”, andra liknade honom vid ”en kung för fyllehundar”. Men de flesta var överförtjusta – Johan Gabriel Oxenstierna vaknade på natten av att han skrattade åt ”geniet”. Kärnan i Bellmans jublande publik var dock alltid Stockholms borgerskap, den klass han själv kom från och som oftast betalade hans gage.

Bellman var politiskt kontroversiell. Han levde i upplysningens och franska revolutionens tid och tog tydlig ställning i kampen mellan den uppåtsträvande borgerlig­heten och den nedsjunkande aristokratin. Han tog visserligen avstånd från Robespierres terrorvälde, men stödde mycket aktivt borgerskapets politiska ambitioner. Han var också positiv till Gustav III:s kupper i augusti 1772 och vid riksdagen 1789, som båda beskar adelns makt.

Bellman agerade kunglig propagandist och riktade ofta pilarna mot adeln. Under kriget mot Ryssland 1788–90 och under riksdagen 1789 anklagade han adeln för förräderi mot nationen. Han skrev kämpavisor och marscher som handlade mycket om blod och om att slåss för sin kung. Huvudfienden var Ryssland, men även danskar och norrmän borde skrämmas till underkastelse, ansåg den krigshetsande Bellman.

Hans umgänge var landets skapande elit. Tidens häftiga personligheter hörde till vänskapskretsen: tonsättaren Joseph Martin Kraus, skulptören Johan Tobias Sergel, arkitekterna Erik Palmstedt, Jean Eric Rehn, Louis Masreliez, Louis Jean Desprez och Carl Fredrik Adelcrantz, målarna Pehr Hilleström och Carl Gustaf Pilo, poeten Carl Gustaf Leopold, abbé Vogler (som skrev julpsalmen Hosianna) och ”Årstafrun” Märta Helena Reenstierna. Han träffade troligen kemisten Carl Vilhelm Scheele, diktarna Anna Maria Lenngren och Johan Henric Kellgren och radikalen Anders Chydenius.

Möjligen såg han Emanuel Swedenborg och Carl von Linné. Kort sagt, han träffade de flesta av 1700-talets giganter. Även här var han uppskattad av de flesta: ”Odödlig”, sade Leopold; ”ett märkligt snille, vår tids underverk”, menade Thomas Thorild. Till och med den store Johan Henric Kellgren, som först sårat Bellman med en suverän elakhet, övergick till att hylla honom. Målaren Elias Martin mäler ut sig, han fann Bellman vämjelig som med ”klibbigt gap” dreglade över kvinnor: ”din ovärdige grymtare, din sugga!”, skrev han.

År 1778 gifte sig den 38-årige Bellman med den betydligt yngre Lovisa Fredrika Grönlund, 22 år. De skulle komma att få fyra pojkar: Gustav, Elis, Karl och Adolf. Namnen avslöjar Bellmans sociala ambitioner, Gustav kom från kungen, Elis från kungens minister och Bellmans gode vän Schröderheim, och Karl och Adolf från de två hertigarna, kungens bröder. Den ganska bestämda hustrun skötte hushållet perfekt, enligt flera bedömare, och Bellman tjänade troligen ganska mycket pengar trots att det skedde en stor pirat­kopiering av hans arbeten.

Problemet var att han även hade stora utgifter. År 1794 hade han en skuld på tretusen riksdaler – vilket motsvarade statsministerns årslön. En del pengar hade han skänkt bort, till sina syskon, till vänner som poeten Bengt Lidners änka och inte minst till fattiga barn. Bellman samlade ibland in pengar till utsatta barn. Men det mesta av pengarna försvann nog i socialt umgänge.

Pengar och politik samverkade till Bellmans död. Våren 1794 häktades han för en liten och gammal skuld, och i det ohälsosamma rummet hos högvakten på slottet blev han sjuk. Samtidigt pågick en kampanj mot de gamla gustavianerna som Bellman kan ha varit offer för.

Han köptes ut ur häktet av sina rika borgarvänner, men då var han nedbruten och enligt sig själv döende. Hans sista beskrivna föreställning ägde rum hösten 1794. Bellman var enligt vittnesmålen besynnerligt klädd i svartgrönrandig frack och gula strumpor, alldeles för starkt pudrad (vilket ansågs omodernt), han föreföll nästan apatisk och började sjunga en sorglig visa om kriget som fick folk att gråta. Sällskapet fyllde honom med sprit och efter ett tag tutade han igång, lät som ett valthorn och en klarinett, och publiken skrattade ”mer än de orkade”. Det är en mycket sorglig bild av en döende narr.

Så hur var det med spriten? Om vi ska tro honom själv var han full första gången när han var nitton år och somnade i moderns knä. Om det är sant så var det en sen alkoholdebut med tidens mått mätt.

Redan samma sommar åkte han båt med borgmästare Renhorn som bjöd på en punsch som ”skulle gjort djävulen vimmelkantig”. Bellman vaknade med citroner och smörgåsar på sina kläder och till sin stora överraskning såg han då Strängnäs domkyrka. Under sina sista år var han förmodligen alkoholiserad; enligt många vittnen behövde han sprit för att kunna uppträda.

I februari 1795 dog Bellman av tuberkulos, alkoholism och kanske lite bitterhet och livsleda. Han hade sett de stora elefanterna dansa, konverserat rikets politiska makthavare, snillena, de stormrika köpmännen och de högdragna aristokraterna. Han hade fått erkännande av Svenska Akademien, Fredmans epistlar och Fredmans sånger var äntligen utgivna. Han hade levt sitt liv.

Han begravdes på Klara kyrkogård men graven förstördes troligen på 1850-talet. Hustrun blev över nittio år och hördes gnälla över Bellman, men hon var också mån om hans anseende. Sonen Gustav dog i Napoleonkrigen, Elis dog som liten, Karl försvann i England och Adolf drunknade.

Bellman är översatt till många språk och somliga litteraturvetare anser att han skulle ha varit en världskändis om han hade skrivit på ett större språk än svenska. Han är lika stor som Picasso i konsten, menade till exempel författaren Paul Britten Austin, som översatt Bellman till engelska och skrivit en biografi över den svenske 1700-talsskalden.

Men var och en kan alltså skapa sin egen bild av Bellman, nykter eller inte – sanningen finner vi aldrig. I häktet några månader före sin död gjorde han ett halvhjärtat utkast till memoar: ”Jag vill ingen varelse ont, älskar fruntimmer och små barn, äter lite och gott.” Bellman föredrog att behålla sin mask.

Könskrig, klasskamp och krigshets

År 1758, för drygt 250 år sedan, spöade ett gäng Stockholmskvinnor upp en väninnas make som de ansåg var »otidig». Arga insändare i pressen talade om »ett grymt kvinnovälde», andra raljerade över hur kvinnorna »dresserat» männen att sköta arbete och hushåll så att de själva kunde dricka kaffe i lugn och ro.

Debatten intensifierades när pamfletten Tankar om flickors ostadighet publicerades samma år. På elegant vers skrev en anonym författare hur rika flickor bara intresserade sig för »slask och fnas, bjäfs och fjäs», det vill säga parfymer, frisyrer, smycken, kläder och skvaller. Inlägget bemöttes av ett dussintal upprörda tryckta skrifter. En del debattörer menade att män var minst lika fåfänga med sina dolda korsetter, andra ansåg att samhället ställde högre krav på flickor, medan pojkar tilläts »rasa ut». Ytterligare andra hävdade att kvinnors kaffe ändå var bättre än männens sprit. Polemiken urartade och den anonyme skribenten, en artonårig Carl Michael Bellman, kallades »nedrig narr, kacklande höna och blindbock som borde slaktas».

Två år senare gav sig Bellman in i klasskampen – han publicerade en politisk satir som angrep pommerska kriget och regeringens utrikespolitik. Han kritiserade också den ekonomiska politiken och förespråkade lägre tullar och skatter. Bellman kämpade för den nya uppåtsträvande borgarklassen och mot den gamla adeln.

Bellman hade en gediget borgerlig bakgrund: farfar var professor och fadern var ämbetsman. Hans vänner och sponsorer var borgerliga, bland dem den rike bryggaren Abraham Westman. Om man var emot aristokratin så gav tidens logik att man var för kungen, Gustav III.

Bellman var därför en hängiven rojalist; varje år efter statskuppen 1772 höll han tal i den rojalistiska Augustiorden. Temat var alltid hur kungen gynnade borgerliga näringar och räddade landet från att söndras av aristokraternas mutor och intriger. Nästan allt Bellman skrev var en kritik av adeln, som i sin tur kallade honom för »drinkare» och »låg och usel».

Bellman fick kungens uppdrag att vid riksdagen 1778 få bondeståndet till rojalistlägret, vilket inte var en särskilt svår uppgift. I sina många tal och skrifter drog Bellman ofta paralleller mellan Gustav III, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och till och med Karl XII.

Han var en brinnande nationalist och agerade ofta som krigshetsare. Han pekade ut Ryssland som det stora hotet och skrev marscher om att svenskarna måste färga sina värjor med blod, tända luntorna och »gå på desperat».

Under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–90 fortsatte Bellman att skriva »kämpevisor» om att alla måste stå bakom kungen »när pukan slår larm». Han ville anfalla Norge och skrämma de »sluga» danskarna. All denna krigspropaganda var inte bara patriotisk yra, den var politisk. En stor grupp adelsmän hade gått i en form av strejk som protest mot kungens ryska krigsäventyr. Bellman bullrade mot dessa »pultroner» (fegisar) och manade att man i »medborgerlig anda» skulle stoppa förräderiet. Han var en mycket aktiv opinionsbildare som piskade upp hatet mot aristokrater, vilka nästan lynchades i Stockholm under dessa år.

I mars 1792 mördades Gustav III i en adlig konspiration. Bellman skrev dagen efter kungens död att han knappt kunde andas av sorg och ilska. I ett tal krävde han »hämnd och rättvisa», och här någonstans började hans politiska åsikter bli farliga. Den nya regeringen ansåg att den döde kungens anhängare, gustavianerna, var hotfulla extremister som ville utlösa inbördeskrig.

Bellmans tryckta tal beslagtogs och han övervakades av hemliga polisen när han gick på möten hos Westmans politiska klubbar. Våren 1794 häktades Bellman och spärrades in i osunda lokaler på slottet. Det var en tio år gammal och försumbar skuld som spökade. Trots flera vädjanden dröjde frigivandet och när vännerna äntligen fick ut honom var han grådaskig och dödsmärkt, och avled inom några månader.

En bidragande orsak till den ogina behandlingen kan ha varit Bellmans åsikter. Svensk politik dominerades under detta år av att »statsminister» Gustaf Adolf Reuterholm anklagade gustavianen Gustav Maurits Armfelt för att ha planerat en statskupp med hjälp av Ryssland. En stor rättsprocess pågick just denna vår. Bellman, som kände Armfelt väl, lät trycka en gammal hyllningstext till Gustav III som han hade skrivit sjutton år tidigare. Då var den en harmlös och devot hyllning, men när den trycktes 1794 blev den politisk dynamit och kunde mycket väl läsas som att Bellman stödde en statskupp.

John Chrispinsson är journalist och författare, aktuell med Den gråtande diktatorn, en biografi över G A Reuterholm, mannen som styrde Sverige åren efter mordet på Gustav III.

Att läsa Det finns en stor mängd litteratur om och kring Bellman. Här några titlar som är lättillgängliga och allmänna: Ljuva karneval! (2005) av Lars Lönnroth. På Bellmans tid (2002) av Marita Jonsson.Carl Michael Bellman, en biografi (2008) av Leif Landén. Fukta din aska (2003), roman av Ernst Brunner. Bellman i verkligheten (2000) av Torkel Stålmarck. Lovisa Bellman född Grönlund (1995) och Myt och sanning om Carl Michael Bellman (1994) av Marianne Nyström. Carl Michael Bellman, hans liv, hans miljö, hans verk (1979 nyutgåva) av Paul Britten Austin. Carl Michael Bellman (2002, nyutgåva) av Lars Huldén.

Kanske är du intresserad av...

Läs också