Barnbrist problem för romerska överklassen

Våren 1982 gjordes ett sensationellt fynd av skelett i Herculaneum i Italien, en av Pompejis grannstäder. Totalt 139 individer som försökt fly undan giftgas

15 mars 2001 av Dominic Ingemark

Våren 1982 gjordes ett sensationellt fynd av skelett i Herculaneum i Italien, en av Pompejis grannstäder. Totalt 139 individer som försökt fly undan giftgas och askregn från Vesuvius utbrott hade inte lyckats hitta någon farkost i hamnen som de kunde rädda sig i.

Till skillnad från de flesta döda man funnit i Pompeji var kropparna från Herculaneum inte täckta av aska. Människorna hade sökt skydd under ett valv. Några avgjutningar kunde inte utföras, men man fick istället möjlighet att undersöka skeletten och göra en osteologisk analys.

Herculaneum var en välmående småstad belägen vid Neapelbukten i det bördiga landskapet Kampanien. Här levde bland annat många välbärgade romare och deras tjänstefolk under sommaren, då Rom ansågs vara för hett och dammigt att vistas i. När Vesuvius fick sitt utbrott den 24 augusti år 79 e Kr, var alla där för sommarsäsongen: aristokrater och slavar, gamla och unga.

De funna skeletten utgör därför ett tvärsnitt ur den dåtida befolkningen. De osteologiska undersökningarna av materialet gav mycket intressanta resultat. Ålderssammansättningen pekade mot en minskande befolkning; antalet barn och ungdomar var förhållandevis lågt.

Förklaringen till detta var det låga antalet barnafödslar. Genom undersökningar av kvinnornas bäckenben kunde man fastställa det relativa antal barn en kvinna hade fött. För kvinnor i åldern 15–38 år var det uppskattningsvis 1,7 barn per kvinna. För kvinnor över 40, vilka troligtvis inte skulle föda fler barn, uppskattades siffran till 1,8. Mycket pekar alltså på att befolkningen hade en lägre nativitet än vad vi har i Sverige i dag och nära dagens italienska nivåer. Med tanke på att spädbarnsdödligheten tycks ha varit hög under antiken, är dessa siffror synnerligen låga.

Historiska källor

För att få en förklaring till dessa uppgifter måste vi vända oss till källor av ett annat slag, nämligen de historiska. Nedtecknade romerska lagar, medicinska skrifter och inte minst den romerska litteraturen belyser såväl förekomsten av preventivmedel och aborter som problemet med ofrivillig barnlöshet.

I de romerska lagarna har vi ett av de allra tydligaste bevisen för att romarna hade problem med låga födslotal bland den fria befolkningen, i synnerhet hos samhällets översta skikt. Några lagar riktade direkt mot preventivmedel, aborter eller utsättning tycks visserligen inte ha existerat. Däremot siktade de så kallade äktenskapslagarna mot att försöka tvinga folk att gifta sig och få barn. Även om det inte existerade någon lag mot abort, var denna förbjuden om den skedde utan faderns vetskap. Aborten ansågs beröva mannen en arvinge som kunde föra familjen vidare. Det finns bevarade rättsfall där personer dömts för att ha givit en kvinna preventivmedel och abortframkallande preparat som lett till döden.

Augustus lagstiftning

År 18 f Kr lät kejsar Augustus införa Lex Iulia de maritandis ordinibus, vars syfte var att få överklassen att gifta sig och avla barn. Redan tio år tidigare hade han försökt införa en liknande lag, men misslyckats på grund av senatens styvnackade motstånd. Senatens motstånd var faktiskt så starkt, att en ny och mildare lag infördes år 9 e Kr. Den utformades på förslag av konsulerna M Papius Mutilus och Q Poppeaus Secundus, vilka ironiskt nog var ungkarlar. Den nya lagen uppkallades efter dessa båda och går under benämningen Lex Papia Poppea.

Straffen för ogifta och/eller barnlösa var mycket milda, men som ogift hade man bland annat svårare att få ämbeten. Emellertid strävade man samtidigt efter att uppmuntra dem som var gifta och hade barn. En kvinna som fött tre legitima barn belönades med rätten att själv få bestämma över sin egendom, gifta fick hedersplatser på teatern och så vidare. Syftet med Augustus så kallade lagar var naturligtvis inte endast att få upp födslotalen. Det fanns även bakomliggande moraliska, ideologiska och inte minst politiska skäl.

Att Augustus lagar aldrig fick barnafödandet att öka vet vi genom en rad historiska källor, bland annat Tacitus och Dio Cassius. Detta faktum stöds också av att kejsare som Hadrianus och Septimius Severus införde liknande lagar.

En annan viktig faktor när det gäller födslotalen är naturligtvis giftasåldern. Legalt sett kunde flickor giftas bort vid 12 års ålder och pojkar vid 14. I Augustus lagar fanns en maximiålder när man senast skulle vara gift och ha fått barn, vilken var 20 för kvinnor. De flesta kvinnor gifte sig i de sena tonåren. Hos överklassen var däremot giftermålsåldern för kvinnor betydligt lägre, och därmed var risken att dö i barnsäng betydligt större.

Medicinska texter

Det finns ett förhållandevis stort antal antika medicinska texter bevarade, många från romersk tid. En del av dessa behandlar bland annat preventivmedel, abortmetoder, teorier rörande befruktning samt barnafödande. Tidsmässigt sträcker sig dessa källor över hela kejsartiden, och referenser till preventivmedel och dylikt upphör ingalunda med den kristna tiden.

Vår främsta källa är Soranus Gynecologica. Ordet gynekologi hade vid denna tid en vidare innebörd än i dag, och avsåg kvinnomedicin i sin helhet. Soranus härstammade från Efesos i Grekland, och liksom många andra framstående läkare hade han studerat medicin i Alexandria. Han var verksam i Rom mellan åren 98 och 138 e Kr. En annan synnerligen viktig källa är Dioscorides De Materia Medica, i vilken mycket av de grekiska kunskaperna i medicin sammanfattas. Dioscorides var bland annat Neros hovläkare och verkade i Rom under 60-talet e Kr.

I den romerska litteraturen finns aborter och preventivmedel nämnda på flera ställen. Författare som Cicero, Ovidius och Juvenalis uttrycker sin avsky inför detta.

Preventivmedel finns också omnämnda av Plinius den äldre. Dock tycks han främst ha hämtat sina uppgifter från folktro och skrock, och denna information skiljer sig totalt från de medicinska författarnas: ”Det finns en tredje sort, som också bär namnet phalangium: en fjunig spindel med jättelikt huvud. Det sägs, att om man skär upp detta, skall man inuti finna två små maskar, och om dessa placeras i hjortskinn och före soluppgången fästs vid kvinnor skall de hindra dem från att bli gravida, enligt vad Caecilius uppger i sina kommentarer. De är verksamma under ett år.”

Aborter och preventivmedel, liksom även afrodisiaka, nämns så ofta i den romerska litteraturen att det knappast kan ha varit avhållsamhet som låg bakom den låga fertiliteten. Detta stöds också av bland annat väggmålningar.

Preventivmedel

Vad hade man då för preventivmedel, och fungerade de? Av de antika källorna framgår att det främst varit kvinnans sak att skydda sig mot graviditet, även om det också fanns några få preventivmedel för män. Giftdrycker är den form av preventivmedel som nämns flest gånger i de antika texterna, där det finns otaliga recept på sådana. Många gånger kunde dessa fungera både som preventivmedel och som abortframkallande preparat. De flesta var baserade på växtgifter, även om andra ämnen, som exempelvis bly, ibland ingick. Tidigare har antikforskningen ofta avfärdat dem och hävdat att de inte var verksamma. Emellertid har laboratorieförsök på råttor visat att medlen var synnerligen effektiva – bland annat kan de ändra hormonbalansen. De har alltså fungerat på ett sätt som påminner om p-pillrets!

Ett annat sätt att förhindra graviditet var att blockera livmodern mot sädesvätskan. Man använde sig av salvor, vagitorier – som fick livmoderhalsen att dra sig samman – eller pessar. Pessaret är av mycket gammalt ursprung. Det finns omnämnt redan i en 3 800 år gammal skrift från Egypten. Man kunde också försöka hindra sädesvätskan att nå livmodertappen genom att skaka på höfterna. Om vi får tro Lucretius var det främst de prostituerade som praktiserade denna metod.

Coitus interruptus, avbrutet samlag, finns inte nämnt i de antika texterna. Men om detta beror på att det var för självklart för att behöva nämnas eller om det inte praktiserades som metod är svårt att säga. Säkra perioder var däremot en metod som romarna försökte använda sig av. Dock hade den tidens medicinska experter missuppfattat när denna inföll, vilket avsevärt torde ha påverkat metodens effektivitet ...

Det fanns även en del preventivmedel för män. Det rörde sig bland annat om spermiedödande medel som ströks på mannens könsorgan. En del forskare menar också att det kan ha funnits kondomer redan under romersk tid, och att de skulle ha tillverkats av urinblåsan på en get.

Slutligen fanns det amuletter, som dock avfärdades av dåtidens medicinska expertis. Möjligen kan de lägre klasserna ha fått förlita sig på magin, då de andra medlen var för dyra.

Abortmetoder

Soranus menar att preventivmedel alltid är att föredra framför abort. Många av metoderna var förenade med livsfara och det finns exempel på hur kvinnor avlidit efter behandling. Ovidius var mycket upprörd över detta och skrev följande i sin Amores: ”Hon, som först tog itu med att slita ett foster ur kroppen, hade förtjänat att själv dö vid sitt blodiga dåd. Kämpar du kanske din riskfyllda kamp som på sopad arena, blott för att du ej skall få magen så rynkig och slapp?”

Giftdrycker var som angetts den vanligaste formen av preventivmedel och många gånger kunde dessa också fungera som abortframkallande medel. Det förekom också abortframkallande salvor och vagitorier. Även om kirurgiska ingrepp ansågs som farliga har man på en rad orter runt om i imperiet hittat kirurgiska instrument avsedda för aborter. Precis som i dag kunde ingreppen leda till permanent sterilitet. En annan, förmodligen mycket vanlig metod var att åka vagn på de skumpiga vägarna så häftigt att fostret tog skada och dog.

Utsättning

Utsättning av barn tycks ha varit mycket vanligt i det romerska samhället. Utsättning innebar långt ifrån alltid att barnen lämnades att dö – ofta såldes de som slavar. Det var först under kejsar Valentinianus (364–375 e Kr) som fadern blev förbjuden att sätta ut sina barn. Innan dess var det hans rättighet som familjeöverhuvud, pater familias, att göra detta.

Utsättning förekom i alla samhällsklasser, även hos de rika. I Gynecologica finns ett kapitel med titeln ”Hur man vet om ett barn är värt att föda upp”. Där skrivs helt osentimentalt att man bör sätta ut sjuka eller för tidigt födda barn. Det mesta tyder på att flickor sattes ut i betydligt större utsträckning än pojkar. Utsättning upprörde många av de tidigkristna författarna, och av deras texter att döma var bruket vanligt också under senantiken.

Hur många av barnen som övergavs på detta sätt är svårt att säga, men forskare har uppskattat andelen till mellan två och tio procent. När barnen lämnades var det vanligt att de blev slavar, och det finns exempel på hur barn senare köpts tillbaka av sina föräldrar.

Förutom avsiktlig barnbegränsning, verkar ofrivillig barnlöshet ha varit tämligen vanlig i det romerska samhället, särskilt bland eliten. Oförmågan att få barn kan ha haft många orsaker.

En viktig faktor var blyförgiftning. I osteologiska undersökningar av skelettmaterial från olika delar av imperiet har man kunnat konstatera höga blyhalter. I Herculaneum hade tre–fyra procent av individerna så höga värden att de troligtvis lidit av akut blyförgiftning. Redan måttliga blyhalter kan förorsaka spontanaborter och verkar starkt nedsättande på mäns fertilitet.

Man fick i sig bly på en mängd olika sätt, inte minst därför att det utnyttjades i vinproduktionen och ingick i en del kok- och förvaringskärl. Vidare användes bly i smink, medicin och målarfärg. Mindre mängder kom från vattenledningar, även om de flesta städer hade rör av terrakotta.

Slutligen har man visat att brytning av silver och bly, bland annat i Laurion (Grekland), orsakade luftföroreningar som spreds över hela världen. Bland annat har det påträffats i norrländska sjöar och i Grönlandsisen. Försök att uppskatta den mängd bly som romarna fick i sig visar att personer från överklassen var 20 gånger så hårt drabbade som en slav.

De romerska baden

En annan och kanske mer förvånande orsak till den låga fertiliteten var de romerska baden. De heta baden nedsatte fertiliteten hos män. Hög som låg hade tillgång till de offentliga baden, termerna. Dessa var en mycket viktig del av det sociala livet, och många gick dit dagligen. För kvinnornas del kan baden ha medfört att de fått underlivsinfektioner, vilka ibland kan leda till sterilitet.

En viss roll kan också spridandet av könssjukdomar ha spelat. Vi vet att gonorré förekom, bland annat genom graffiti från Pompeji. Där finns det varningar på en del av bordellerna, troligen ditklottrade av smittade kunder. Det pågår också en debatt om huruvida syfilis kan ha funnits i en endemisk variant redan före Columbus ”upptäckt” av Amerika, och först under 1500-talet har övergått till sin epidemiska variant. Det som möjligen skulle kunna tala för att syfilis funnits redan under romersk tid är undersökningar av skelett som har vissa speciella förändringar. Dessa resultat har dock ifrågasatts. Den gängse uppfattningen under de första stora epidemierna på 1500-talet var dock att sjukdomen kom från Amerika.

Konsekvenser

Vilka konsekvenser medförde den frivilliga och ofrivilliga barnlösheten? Vi vet att kvinnor från överklassen åtnjöt relativt stor frihet, ofta var ekonomiskt oberoende och i vissa fall mycket mäktiga. Hur stor del av detta som är ett resultat av att kvinnan kunde kontrollera sin egen sexualitet, genom preventivmedel och aborter, är svårt att säga. Även om den romerska matronan, husfrun, och fecunditas, fruktsamheten, levde kvar som ideal, bröt många med detta. Om en kvinna var infertil, var emellertid detta en tillräcklig skilsmässogrund.

Det finns en del som talar för att det fanns ett underskott av kvinnor på grund av att man vid utsättning främst lämnade bort flickebarn. Detta har också angivits som en orsak till att man värderade kvinnor högt. Men naturligtvis berodde kvinnans samhällsställning även på en mängd andra faktorer.

Från de klassiska författarna vet vi att ett stort antal av de ledande familjerna i Rom dog ut, och att den sociala mobiliteten i det romerska samhället var stor.

Bakgrunden till detta är något som diskuterats länge. En av vår tids ledande antikforskare, Keith Hopkins, menar att den främsta orsaken till den sociala mobiliteten var politisk förföljelse, där kejsare lät avrätta och mörda personer i senatsklassen. Man kan hålla med honom om att detta var ett viktigt skäl, men den främsta orsaken var nog den låga nativiteten hos framför allt överklassen. Denna hade sin grund i såväl frivillig barnbegränsning som ofrivillig barnlöshet.

De sociala, politiska och inte minst historiska konsekvenserna av det låga barnafödandet var enorma. Flera kejsare – däribland Nerva, Trajanus, Hadrianus och Commodus – dog barnlösa. En historisk ironi är att Augustus själv, sina morallagar och två äktenskap till trots, endast fick ett barn – en dotter. Kanske hade den romerska historien sett annorlunda ut om han lyckats leva upp till sina egna ideal och fått många barn, vilka kunde ha ärvt makten ...

Dominic Ingemark är doktorand vid Klassiska institutionen, Lunds universitet.

Kanske är du intresserad av...

Läs också