Barbarer eller kulturfolk

Solen steg upp över slätten. Ett dammoln rördes upp från kullarna bredvid staden. Tusentals människor befann sig på marsch ner för sluttningarna. På nat

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Solen steg upp över slätten. Ett dammoln rördes upp från kullarna bredvid staden. Tusentals människor befann sig på marsch ner för sluttningarna. På natten hade man från stadens murkrön kunnat se härens lägereldar. Hundratals glödande punkter spridda över bergsryggens profil mot den nattliga världsrymden.

Då morgonen kom fylldes luften med ljud. Den brokiga skaran välkommnades varmt av stadens invånare. Beridna krigare i förgyllda hjälmar bärande silvertauscherade svärd vid sidan och kämpar till fots med bronsbeslagna sköldar samlades nedanför murarna. Ornamenten på stridsmännens utrustning glänste och fick lyster, vildsvin med raggen rest, flygande örnar, asätande korpar, väsande ormar redo att bita, hjortguden Cerunnos hornhuvud, gyllene cirklar och geometriska mönster målade i blodrött. Runt en del av männens halsar hängde de magiska gyllene halsringarna. Knopparna vid ringens ändar hade praktfulla filigranarbeten med detaljer knappt skönjbara för blotta ögat.

Rop och skratt blandades, stämningen var närmast uppsluppen. Vercingetorix understöd hade anlänt. Aeduer, Segusivaker, Ambivareter, Brannoviker, Karduker, Gabaler, Vellavier, Sequaner, Senoner, Bituriger Turoner, Parisier, Veliokasser och en mängd andra keltiska folk i Gallien bidrog till hären. Om några timmar, vid middagstid, skulle slakten börja. Blod, smuts och spyor skulle skölja över prakten, kampsångerna övergå i rossling. Det var vid Alesia år 52 f Kr.

Romarna betraktade kelterna på avstånd. De flesta hade solen i nacken. Några legionärer förbättrade delar av belägringslinjerna. Två belägringslinjer hade slagits runt stora delar av staden, en inre och en yttre. Man väntade på ett utfall.

Caesar hade som vanligt inför stora strider iklätt sig sin ståtligaste dräkt. Soldaterna kunde inte undvika att följa honom med blicken där de satt hukade över sina kokkärl fyllda med vetegröt. Framför romarnas vallar fanns mängder av försåt, djupa gravar med lodräta väggar, fallgropar, spetsade pålar och järnspiksförsedda stavar vilka då de beträddes slog upp och genomborrade sitt offer. Kastmaskiner stod laddade och klara.

Kelternas ledare Vercingetorix lät sina lurblåsare på Alesias murar blåsa till attack upprepade gånger. Striderna varade dag och natt i närmare två dygn. Romarnas belägringslinje var nära att brytas igenom ett flertal gånger. Anfall riktades mot både de inre och yttre vallarna. Till sist förmådde inte de keltiska krigarna att genomföra ytterligare attacker; Vercingetorix kapitulerade och lade ner vapnen.

Många av dem som för ett par dagar sedan varit mäktiga kämpar fördes nu i väg som slavar och varje romersk legionär lär ha fått en personlig slav. Vercingetorix kom att föras kedjad i Caesars triumftåg genom Rom. Ett fåtal år efteråt halshöggs han i Mamertinska fängelset. Den ruggiga platsen finns ännu idag till beskådan i kyrkan San Giuseppe dei Falegnami.

Arvfiender för Rom

Vilka var då dessa kelter, som vid sidan av karthagerna utgjorde Roms främsta arvfiender under republikens tid? Det finns tämligen många beskrivningar av dem i samtida historiska källor. En av de viktigaste utgörs naturligtvis av Notarii de Bello Gallico, anteckningar om galliska kriget av Julius Caesar. Många generationers latinstudenter har väl inte kunnat undgå att känna sympati för Vercingetorix, då de svettande tragglat sig igenom Caesars latinska sentenser.

Historikern bör lägga en rad kritiska synpunkter på De Bello Gallico. Caesars avsikt med sin skrift var att för intelligentian och senaten i Rom redogöra för sina förehavanden i Gallien. Pöbeln nöjde sig med triumftåget. Skriften har alltså en klar politisk tendens.

Caesars anteckningar

Den kritiske Caesar gjorde naturligtvis också anteckningar av etnologisk karaktär i sin bok om gallerna men korrektheten i dessa är ofta mycket svår att bedöma. I synnerhet de germaner som Caesar varit i kontakt med synes ha fyllt honom med skepparhistorier.

Den som berättade för Caesar om älgar bör ha haft svårt att hålla sig för skratt. I sin bok berättar Caesar att älgarnas ben saknar leder och att de därför inte kan resa sig då de faller. Älgarna sades på grund av detta sova lutade mot träd. Älgjägarna höll djuren under observation och sågade igenom deras sovträd så att de knappt stod upprätt. Om aftonen då den intet ont anande älgen lutade sig mot trädet, föll detta omkull. Saken var därmed älgbiff för jägaren. De historier man i våra dagar kan höra berättas i jaktstugor runt om i landet förefaller ha en mycket lång tradition.

Övriga skrivna historiska källor är oftast behäftade med samma svagheter som Caesars. De säger många gånger betydligt mer om det samhälle de är skrivna i, än något om de folk de beskriver.

Kelterna själva har inte lämnat efter sig några skrivna historiska verk om sitt samhälle. Man har återfunnit keltiska inskriptioner, men inte några längre historiska texter. Vår främsta källa utgörs därför av det arkeologiska materialet. Naturligtvis kan dessa föremål för många förefalla stumma och anonyma, som skal utan människor. Historiens materiella kvarlämningar ger oss dock möjlighet att studera delar av samhället vilka inte finns beskrivna i texter. För samtiden osynliga djupgående förändringar kan spåras. Förändringar som kanske är av större betydelse än till synes stora dagspolitiska händelser. Avgjordes verkligen Galliens öde vid Alesia?

För att få ett perspektiv på detta måste man gå tillbaka tusen år före Vercingetorix och Caesars sammandrabbning. Vad vi kallar keltisk kultur börjar framträda i bronsålderns senare fas omkring 1 000 f Kr. Kärnlandet förefaller ha legat i ett område som motsvaras av dagens Böhmen, Österrike, Sydtyskland, Schweiz och Östfrankrike. Kulturen har av arkeologerna fått namnet Hallstattkultur, efter en av de mest berömda fyndorterna. I Hallstattkulturens sista fas mellan 700 och 500 f Kr uppträder emellertid vissa intressanta skiftningar i fyndmaterialet. Kontakterna med medelhavsvärlden ökar. Förmodligen är det under denna tid som begreppet kelter börjar utvecklas.

Inget homogent folkslag

“Kelter” är dock ett mycket diffust begrepp. Kelter är inte namnet på ett homogent etniskt folkslag vilket bodde i en bestämd geografisk zon. Snarare betäcknar orden kelter och keltiskt ett överregionalt kulturkomplex. Inom ett stort geografiskt område använde man liknande symboler och tecken. Föremålsutformning och sedvänjor visade upp betydande likheter.

De territorier som haft gemensamma formspråk har ofta också haft talade språk som påminner om varandra. Ortsnamn och inskriptioner talar för detta. Inom detta överregionala komplex finns samtidigt viktiga variationer. Kelterna betraktade sig inte som ett folk, en nation. Om man kan tala om folk, så var dessa knutna till en lokal region, var och en med sin särart.

Medelhavsvärldens folk kunde inte skönja dessa nyanser. För dem var dessa nordliga folk en hop barbarer rätt och slätt. Man förenklar gärna det främmande i stereotyper. Vi gör samma sak idag, då vi talar om tyskar, fransmän eller amerikaner och afrikaner. De olika keltiska folkslagen hade säkert lika onyanserade bilder av sina grannar.

Den sociala skiktningen ökade till vissa delar under bronsåldern. Arbetsdelningen blev mer diversifierad i det keltiska området. Tydligt märks detta vid Hallstatt i Österrike, denna fyndplats som blivit namngivande åt hela kulturen. Vid Hallstatt har man funnit spår av en intensiv saltbrytning och i närheten har man påträffat rika furstegravar. Saltbrytningen organiserades av dessa hövdingar. Var gruvarbetarna i Hallstatt slavar eller var det säsongsarbete utfört av bergsbönder? Båda alternativen är möjliga och behöver inte utesluta varandra.

Man har funnit deras redskap, hornhackor, stenklubbor, facklor och läderryggsäckar. Under järnåldern ersattes några av dessa redskap med järnverktyg, vilka var effektivare och möjliggjorde en intensivare produktion. Saltet från Tyrolen distribuerades över stora delar av Centraleuropa och vidare ända ner till Medelhavet.

Spår från döden

Hövdingarna och deras anförvanter spårar vi huvudsakligen inte genom deras liv, utan genom deras död. Bronsrustningar, svärd, yxor, dräktspännen, kultvagnar har kvarlämnats i deras gravar. Krigaren hade en hög status, gravgåvorna utgörs många gånger av vapen.

Stora delar av Hallstattkulturens metafysiska föreställningar är förborgade för oss. Vi vet bara att de hade en förkärlek för ankor. Ankan är ett av de vanligaste ornamenten på bronsföremål från Hallstattkulturen. Ankorna uppträder även i Norden bl a på bronssköldar.

Spåren av hövdingarnas vardagsliv är sparsamma. De bodde inte i ståtliga stenpalats som härskarna vid Medelhavet. Samhället påminde snarare om de samfund vilka dominerade i Sahelområdet och Västafrika för lite mer än hundra år sedan. Huvudstäderna i dessa aristokratiska hövdingadömen skilde sig ofta inte mycket från större byar. Kungapalatsen utgjordes av något större sammanbundna byggnadskomplex försedda med specifik utsmyckning. I det keltiska området utmärktes några av centralorterna med vallar, pallisader och murar. Dessa befästa centralorter lades vanligen på strategiska höjder utifrån vilka man kunde kontrollera det omgivande landskapet.

Kelternas hövdingadömen, eller små kungadömen, låg ofta i inbördes fejder. Målet med de ständiga konflikterna var inte att utplåna fienden, utan att ta fångar vilka kunde göras till slavar. Det keltiska hövdingasamhället hade kanske inte självt något större behov av arbetskraft i form av slavar. Men krigen tillgodosåg däremot en efterfrågan på arbetskraft från medelhavsstaterna. Det grekiska samhället behövde slavar. Kelterhövdingarna i sin tur behövde vin, siden och finsmidesvaror för att visa sin rang och status. Förmågan att frambringa dessa lyxvaror ökade den prestige med vilken de legitimerade sin auktoritet.

Påminner om Afrika

Omständigheterna påminner ånyo om förhållandena på Afrikas västkust under slavhandelns blomstring under 1600-, 1700- och 1800-talen. Främst portugiser, holländare, fransmän och britter upprättade handelsfaktorier vid Afrikas kuster. Slavar köptes i inlandet i utbyte mot lyxvaror från Europa. Krigen mellan de afrikanska staterna understöddes med vapenhandel och militär rådgivning.

Grekerna hade sina kolonier och handelshamnar på Rivieran i Sydfrankrike. Störst av dessa var Massilia, föregångaren till våra dagars Marseille. Härifrån kunde man via Rhone nå Centraleuropa och dess huvudfloder Donau och Rhen. I detta område skedde ett utbyte mellan två samhällen vilka var organiserade på helt olika sätt.

Långsamt och gradvis förändrades emellertid kelternas värld. Greker har med all sannolikhet tagit aktiv del i stridigheterna mellan de olika hövdingarna i Hallstattkulturen. Ett exempel är Heuneburg i Sydtyskland, där det låg en av de befästa platser som varit centralort i ett keltiskt hövdingadöme. Härifrån kunde man kontrollera ett avsnitt av Donau. Heuneburgs murar visar starka likheter med befästningar av en typ som annars bara fanns i medelhavsstaterna. Sannolikt har grekiska militäringenjörer hjälpt till vid anläggningen av dessa.

Hallstatt övergår i La Tene

Till sist störtade Hallstatthövdingarnas välden samman. Detta skedde mellan 500–400 f Kr. Den typ av centralorter som man finner vid Heuneburg försvann. Ornamentik och design förändrades liksom gravskick och övriga ritualer. Det nya formspråket bar koderna för en ny ideologi. Arkeologerna kallar denna kultur för La Tene efter en typisk fyndplats i Schweiz. La Tene-kulturen var trots allt även den keltisk. Flera traditioner fortsatte i La Tene men samhällsstrukturen skiljer sig från Hallstattperiodens.

Historiska källor

Under La Tene framträder kelterna i historiska källor. Perioden mellan 400 f Kr och Kristi födelse var en påfallande orolig tid. Det keltiska kulturkomplexet förefaller att ha expanderat över stora delar av Europa, från de brittiska öarna, till Balkan, Iberiska halvön och ända bort till Anatolien. Germanerna i norr kom även att påverkas av La Tene-kulturen. Perioden mellan 500 f Kr till år noll kallas i skandinavisk arkeologi för keltisk järnålder.

Gundestrupskitteln, ett av de ypperligaste föremålen från denna tid, hittades i Danmark, utanför egentligt keltiskt område. Från Centraleuropa utgick säkert kulturella impulser, men samhällsorganisationerna i de nya s k keltiska områdena förvandlades säkert lika mycket inifrån som utifrån.

Den keltiska kulturens spridning var inte följden av en folkvandring såsom vi vanligen föreställer oss den. La Tene-kulturen tycks ha dominerats av två samhällsgrupper; krigarna och druiderna. Caesar gjorde också denna iakttagelse i sina anteckningar om galliska kriget. Kelternas värld under denna epok visar likheter med det medeltida Europas, vars mest inflytelserika grupper var riddarna och prästerna.

De keltiska krigarnas formspråk spred sig och påverkade troligen också samhällskikt inom andra kulturer som tidigare varit icke-keltiska. Kelternas kultur kom att spridas inom vissa sociala grupper. En process liknande den, då de skandinaviska språken under Hansatiden starkt influerades av plattyskan. Keltiskt språk kan ha haft ett liknande inflytande på de tungomål som talades i andra geografiska områden.

Perioden var mycket krigisk. Etruskerna kämpade med keltiska stammar som sedan århundraden varit bosatta i Norditalien och 387 f Kr förstördes Rom av keltiska stammar. Hundra år senare härjade kelter i Nordgrekland och gick över Bosporen till Anatolien. Galaterna, till vilka Paulus skrev brev, härstammade från dessa kelter. De krigiska enheternas växande storlek krävde ökad organisation och detta bidrog till de sociala strukturernas förändring. Det var druiderna som höll samman denna organisation, druiderna hjälpte till att forma den keltiska mentaliteten. Religionen var komplicerad och vi känner inte till många detaljer om den. På Gundestrupskitteln finns dock några av de viktigaste keltiska gudarna avbildade, bl a hjortguden Cerunnos. En annan bild från Gundestrupskitteln visar människooffer. Oftast offrades krigsfångar men även druider fick släppa livet till. För några år sedan gjorde man t ex ett intressant fynd av ett mosslik i Lindow, England. Lindowmannen visade sig ha varit en druid som offrats till gudarna.

Städer växte fram

Omkring några av La Tene-kulturens tempel och helgedomar växte städer fram. Av romarna kallades de för Oppidum. Städerna fyllde en oumbärlig funktion för samhällets försörjning; här samlades överskottet av jordbruksproduktionen in. Oppidum var en viktig plats för förvaltning, produktion, handel och varudistribution. Många oppida kännetecknas av mycket målmedveten planering. Några hade rektangulärt gatunät och vissa kvarter med specialiserad verksamhet, t ex läderproduktion och keramikframställning. Produktionen av föremål och varor visar på en tendens till serietillverkning. Större grupper av människor kunde försörjas utan att direkt delta i arbetet med att skaffa föda. Specialisterna blev fler. Keramikproduktionen rationaliserades med införandet av drejskivan. Glas tillverkades. Smidet intensifierades.

Keramikverkstäderna, smederna och glasmästarna var inte egna företagare utan stod i tjänst hos hövdingar. Arbetskraften var inte fri men en del produkter avsattes på en marknad. Efter hand började en penningekonomi att utvecklas. Varje oppida präglade sina egna mynt vilka gjordes med grekiska och romerska förebilder och förvaltningen kontrollerade valutamarknaden.

Blev till stödjepunkter

När Caesar förde sina krig mot kelterna var dessa oppida hans viktigaste stödjepunkter. Kriget mot Vercingetorix var ett krig som fördes kring städer. Romarna erövrade inte ett land med en primitiv och underlägsen kultur. De keltiska områdena hade i stället samhällsstrukturer vilka i många drag påminde om romarrikets. Kelterna var på så sätt färdiga att erövras och alla kelter var helt säkert inte motståndare till romarna. Många keltiska folk ställde sig faktiskt lojala i imperiets tjänst. Fördelarna var många. Imperiet garanterade fred och ett tämligen säkert skydd från överfall. Flera stora oppida hade förstörts i krig med andra kelter eller av germaner. Rom gav fred och samhällets ekonomi kunde expandera. Infrastrukturen byggdes ut i form av vägar.

Kelter blev romare

Caesar besegrade egentligen inte Vercingetorix. Staden han förskansat sig i övervann honom. Hövdingen Vercingetorix besegrade sig själv. Hövdingarna och krigarna skapade förutsättningarna för det samhälle som var mer anpassat till Rom än krigiska storhövdingar. Det romerska riket växte. Omkring Kristi födelse var så gott som hela det keltiska området under romersk kontroll. Folken på andra sidan Rhen och norr därom kallade romarna för germaner. Här slutade den romerska expansionen mot norr. Vid Rhen möttes åter två skilda världsuppfattningar, två olika samhällssystem.

Kelterna anpassade sig bra i imperiet. Några av dem kom under kejsartiden att äga tillträde till senaten. På ett par generationer blev kelterna till goda romare, förvisso romare med specifik egenart. Keltiska traditioner levde dock kvar i det keltiska kulturområdets yttersta periferi. På Irland kunde småkungarnas kultur leva vidare in i medeltiden. På Irland, i Wales och Bretagne har språk levt kvar som kan kallas keltiska. Denna keltiska identitet är mycket stark än idag och kommer med all säkerhet att fortleva in i den nya europeiska gemenskapen.

Kelterna har under senare år uppmärksammats alltmer. Nyligen skedde detta i Venedig då den magnifika utställningen “Kelterna – det första Europa” visades. Föremål från muséer över hela Europa samlades till evenemanget, som gick i EG:s tecken. Men man kan verkligen ifrågasätta om kelterna skulle kunna betecknas som de första européerna. Inte minst den kristna tron var ju grunden till en framväxande europeisk medvetenhet. Ändå kan man inte undgå att finna några liknande drag mellan kelternas utveckling och vår egen. Men att dra paralleller i historien måste göras med oerhörd försiktighet. Varje tid har sin speciella karaktär och när man sitter vid läslampan, med latinlexikonet i ena handen och “De Bello Gallico” i den andra, griper texten plötsligt tag i en. Från sidan väller de keltiska krigarnas sista härskri ut då de stormar fram mot romarnas belägringslinje år 52 f Kr. Ett ögonblick sitter vi fångade och tiden stannar.

Björn Magnusson är arkeolog, verksam i München.

Kanske är du intresserad av...

Läs också