Åttio dagar som formade västvärlden. När Churchill vände kriget

I början av seklet var det ingen som tänkte sig att England och Tyskland skulle gå i krig med varandra, än mindre att detta skulle ske två gånger under 19

13 mars 2001 av Karin Håkanson

I början av seklet var det ingen som tänkte sig att England och Tyskland skulle gå i krig med varandra, än mindre att detta skulle ske två gånger under 1900-talet.

Tysklands traditionella fiende var inte England utan Frankrike. Fransmännen var sedan år 1871 överspelade som ledande militärmakt och hade territoriella krav på sin granne i norr. Men också för engelsmännen, vilkas kungahus före första världskriget bar ett tyskt släktnamn, var Frankrike arvfienden.

Både England och Tyskland såg i denna stat inbegreppet av alla moderna ohyggligheter: republikanism, frisinne, återkommande folkresningar; dess ledare var löjliga och storvulna.

Sedan Napoleonkrigen hade England dragit sig tillbaka i splendid isolation och byggt upp sitt världsomspännande imperium. Det hade varit i krig med tsaren på 1850-talet och därefter haft åtskilliga konfrontationer med Ryssland om kontrollen av Centralasien; icke desto mindre blev dessa rivaler bundsförvanter – tillsammans med fransmännen! – i det stora kriget om kolonier 1914—1918.

Tyskland å sin sida gick i förbund med Österrike, som det uteslutit ur riksgemenskapen och vars själva existens som kärnan i en mångnationell statsbildning svor mot den hegelska tanken på ett Storgermanien.

Man lär att inget är så labilt som internationella relationer och att en varaktig vänskap sällan är detsamma som en trofast.

Protyska britter

Också under mellankrigstiden var det brittiska etablissemanget i hög grad uppfyllt av ett protyskt sentiment. 30-talet var de tysk-engelska banketternas tidevarv, och den djupt rotade antisemitismen inom överklassen fick käcka bekräftelser på gatorna i München och Hamburg.

För det vacklande brittiska affärslivet var det första tyska undret i viss mån förebildligt och kanske också en väg ut ur akuta svårigheter. Problemet var Hitlergestalten. Hade britterna under Chamberlainåren haft att göra med en annan tysk ledare, skriver den engelske historikern Clive Ponting, kunde de förmodligen ha ingått en överenskommelse. “Den skulle ha återupprättat en stark tysk närvaro i Europa, återbördat ett antal tyska kolonier samt erkänt Tysklands ekonomiska dominans i centrala och sydöstra Europa, där Storbritannien själv hade endast begränsade intressen.”

Hitler å sin sida “hyste en dold beundran för det brittiska imperiet och trodde att den brittiska regeringen skulle ta sitt förnuft till fånga och anpassa sig till ett tyskdominerat Europa”, som Ponting något drastiskt uttrycker sig.

Det här var en naturlig följd av Hitlers politiska föreställningsvärld likaväl som av hans militärstrategiska tänkande.

Tyskland före andra världskriget var, precis som på sin tid det wilhelminska riket, inställt på kontinental hegemoni, och då var Frankrike den naturliga motståndaren. Det var den franske premiärministern Clemenceau som hade ritat om Europas karta i Versailles och Trianon.

Den tjeckoslovakiska staten, ursprungligen avsedd som skyddsmur mot bolsjevismen, var en uppenbar nagel i ögat på ett Tyskland som önskade samla alla germaner under en hatt.

Det var i Paris som regeringen i Prag hade återförsäkrat sig militärt, och engelsmännens engagemang för den franco﷓tjeckiska saken hade alltid varit mycket måttligt. Tyska locktoner kunde därför realistiskt vänta sig en viss respons på andra sidan Nordsjön.

Inför ett kommande storkrig “är det ingen tvekan om”, framhåller ungersk﷓amerikanen John Lukacs, “att Hitler önskade sig en allians med Storbritannien – eller åtminstone neutralitet från den senares sida. Från sin första ungdom hade han avskytt Frankrike och det franska. Men han respekterade britterna.” Kaiserns stora fel var att ha gett efter för frestelsen att gå i krig mot England, den ödesdigra konsekvensen av den tyska Weltpolitiken; krigsansträngningen 1914—1918 skulle helt och hållet ha riktats österut.

Det är fel att tro, fortsätter Lukacs, “att Hitler – så sent som 1940 – eftersträvade världsherravälde. Han ville behärska Europa. Sedan han blivit Tysklands härskare 1933 gjorde han flerfaldiga försök att imponera på engelsmännen – och gav tidvis också ovanligt översvallande offentliga och privata, skriftliga och muntliga uttryck för övertygelsen – att hans Tyskland inte sökte strid med det brittiska imperiet; utan tvärtom, att han beundrade detta.”

Han gjorde också vissa eftergifter och medgivanden för att få opinionen att förstå hans ståndpunkt i denna sak, bland annat det engelsk﷓tyska flottavtalet som höll den tyska marina upprustningen inom tydliga gränser: Tysklands tonnage skulle inte få uppgå till mer än 35 procent av det brittiska.

Han var noga med, skriver Lukacs, “att inte upprepa Wilhelms misstag att starta en kapprodd med britterna” och därmed hota deras imperiestatus.

Den antityske Churchill

Det är precis på denna punkt som Churchill bryter med den gängse föreställningen om Tysklands ambitioner och Englands intressen.

Churchill var germanofob i samma mån som han var antikommunist; när Rapallo slöts hade den brittiska interventionspolitiken i Ryssland körts i botten, och två av världskrigets förlorarstater höll på att resa sig ur askan. För Churchill är fransmännens kultur överlägsen den tyska, den franska armén den viktigaste garanten mot tysk återupprustning.

Men när Churchill börjar larma om Hitlers krigsmål och stormaktsdrömmar, skrattar man i bättre kretsar åt fransk kultur och fransk demokrati. Fransmännen står för dekadens och frivolitet; och år 1936 tillträder en kommunistinfluerad folkfrontsregering i Paris.

I Tyskland pekar kurvorna uppåt; rustningsindustrin sätter fart på ekonomin, ordning härskar i Berlin; år 1938, året för München och Anschluss, hade Tyskland blivit Europas, kanske världens, mäktigaste stat. Det var också det år, skriver Lukacs, som skulle bli Churchills värsta.

Han var utfrusen ur Torypartiet, som han bara periodvis tillhört under sin politiska karriär. Hans tidigare insatser som kabinettspolitiker var föga ansedda. Nu var han en föredetting, en backbencher, som skrev i bladen för sin försörjning och drack mera whisky än han rimligen tålde – “a double-handed drinker”, skrev den antibrittiske (och antisemitiske) London-ambassadören Joseph Kennedy hem till Washington.

Motståndet var kompakt

När Churchill mindre än två år senare grep makten, var motståndet på ledande toryhåll kompakt; hans närmaste i kabinettet intrigerade mot honom; några veckor senare kapitulerade fransmännens armé efter symboliska krigshandlingar, Danmark och Norge stod redan under tysk ockupation.

De som förespråkade kompromissfred vid denna tidpunkt satt med starka kort. Den brittiske premiärministern stod inte bara ensam mot en övermäktig fiende; han hade ännu att vinna sina egna medarbetare och den inhemska opinionen för kampen om nationens överlevnad; i kulisserna stod sådana som Lloyd George och önskade inget hellre än att bli Englands Petain, vichyregeringens överhuvud.

Det hör till förtjänsterna med John Lukacs storartade bok om Churchills första 80 dagar vid makten att han så i detalj frilägger det churchillska projektet att skapa en ideologisk motståndsfront.

USA dras med

Kriget mellan Hitler och västmakterna var ännu inte en militär drabbning på liv och död. Fransmännen hade lagt sig. Britterna slank ur det tyska greppet vid Dunkerque, och Hitler lät undret ske – hägrade faktiskt kompromissfreden för honom, eller höll det tyska flygvapnet inte måttet?

Framför allt visar Lukacs hur Churchill under den kritiska sommaren 1940 stegvis kommer till klarhet om att Storbritanniens öde är oavvisligen länkat till Förenta staternas inträde i det pågående kriget. Budskapen till Roosevelt är monotona intill tjatighetens gräns, och de präglas föga av den churchillska retoriken, mer av urbota envishet: levererar inte USA si och så många jagare, så kommer Storbritannien förr eller senare att gå Frankrikes väg.

Offrade självständigheten

När Roosevelt, säker på nomineringen för en tredje period i Vita huset, ger med sig och utmanar den isolationistiska opinionen, vet Churchill att det avgörande steget är taget. Jagarna är visserligen urmodiga, men deras symboliska värde ovärderligt. De binder upp amerikanskt tonnage vid krigets utgång och öppnar vägen för ytterligare leveranser från den toppmoderna amerikanska industrin till en fallfärdig imperienation som tyngs av ekonomiska åtaganden på fel sida av jordklotet.

Som Ponting påpekar gav Churchill i samma ögonblick upp Storbritanniens faktiska självständighet som politisk nation – mot att dess statliga existens garanterades för överskådlig tid. Offret var tungt men tvingande. Europa, vars öde nu England definitivt länkats in i, hade under 30﷓talet levt under totalitarismens hot. Demokratin var på defensiven, medan auktoritära och fascistiska lösningar överallt vann terräng. Rättsstat och parlamentarism stod för ineffektivitet och gammalmodighet, medan diktatorerna tycktes ha tiden – och framtiden – på sin sida. De hade vunnit det ideologiska kriget – i de flesta av Europas stater. Skulle de nu också vinna det militära, slutliga?

Lukacs poängterar hur nära ögat det ändå var, under de där 80 dagarna som skakade västvärlden.

Förlegade värden

Storbritannien hade lämnats ensamt och ansågs av många representera förlegade värden; bland radikala intellektuella stod hågen allmänt till Stalin och Moskva, och inte så få började som bekant att göra Sovjets sak till sin egen. För dem – och för andra samtida – var Churchill fullblodsreaktionären.

Ändå och på samma gång betonar Lukacs “att Churchill var Hitlers motståndare i alla avseenden, den som förkroppsligade motviljan mot Hitler; den som stod för gamla friheter och gamla normer mot en man som personifierade en skrämmande effektiv, brutal och ny kraft”.

Ny balans i politiken

När Roosevelt och den nya världens män förmåddes identifiera sig med en så utpräglad riddare av förlegade ideal och maktsträvanden som Churchill, upprättades i ett slag en ny balans i internationell politik. Fiendekartan fick ett nytt utseende, makterna omgrupperade sig – för vilken gång i ordningen?

Churchill vann möjligen kriget genom att vinna opinionen, men han vann inte opinionen genom att vinna kriget. Hans insatser som krigsledare är oomtvistliga – även om det tycks ha gått åt fler lådor whisky än man anade när det begav sig. Men hans statsmannaroll saknade politisk bas.

Att Churchill skulle ges premiärministerposten i maj 1940, var i huvudsak ett krav från Labouroppositionen, som nu börjat spela med det patriotiska kortet.

I krigsårens nationella samlingsregering tog konservativa ministrar hand om diplomatin och ansvaret för de väpnade styrkorna, medan Labour besatte ministeriet för ekonomisk krigföring och de departement som hade med social välfärd att göra. De senare var nödvändiga för krigsinsatsen som helhet, och de gav också uppslutning kring vad Oxfordhistorikern Kenneth O Morgan har kallat “a new civic moral”, en ny medborgarmoral, som betonade sammanhållning i en nation som av hävd varit starkt segregerad efter klassgränser.

Skördetid för Labour

Det var denna krigstida konsensus, menar Morgan, som skapade politiskt underlag för nationaliseringar och statliga insatser inom utbildning, sjukvård och bostadsbyggande efter kriget. Attlees labourregering kunde när den tillträdde 1945 skörda vad som såtts under de svåra åren. Tories, som profilerat sig inom utrikespolitiken, behövdes inte längre när freden infunnit sig, och deras idéer om den inre samhällsutvecklingen skilde sig inte nämnvärt från de mera erfarna Labourpolitikernas.

När Churchill återkom till makten, år 1951, var imperiet redan i full upplösning och den gamle socialistätaren hade inte mycket annat att välja på än att administrera en utvecklad välfärdsstat. Först Margaret Thatcher skulle bryta the people’s peace och kasta England in i ett nytt krig igen.

Faktaruta:

Rapallofördraget slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i april 1922. Grundvalen var de båda nationernas likaberättigande. Diplomatiska förbindelser inleddes. Alla krav rörande kriget mellan det forna Tsarryssland och Tyskland betraktades som avklarade. Bl a avstod Sovjet från att ta upp artikel 116 i Versaillesfördraget, som förutsatte att Tyskland skulle betala Rysslands förkrigsskulder. Rapallofördraget var utan tvivel en följd av Englands och Frankrikes negativa politik gentemot både Tyskland och Sovjet och förde samman de senare.

Münchenkonferensen, som i september 1938 fördes mellan Tyskland, Italien, Frankrike och Storbritannien, stipulerade att Tjeckoslovakien skulle avträda de av tyskar bebodda gränsområdena till Tyskland. Dessutom undertecknade Hitler och den brittiske premiärministern Chamberlain en tysk-brittisk icke-angreppsdeklaration. Münchenavtalen troddes skapa en lång fredssituation, något som snart visade sig vara en villfarelse.

Anschluss kallas Österrikes inkorporering i det tyska riket efter den tyska invasionen i mars 1939. Ingen av de andra stormakterna agerade mot Hitler på grund av anslutningen.

Kanske är du intresserad av...

Läs också