Arkitekten Frank Lloyd Wright

Chicago hade uppstått där vattnen möttes, och ganska länge gungade staden prekärt på ytan av ett stort träsk. Men annars var läget bra. Från Kanada kun

25 mars 2009 av Ulla Britta Ramklint

Chicago hade uppstått där vattnen möttes, och ganska länge gungade staden prekärt på ytan av ett stort träsk. Men annars var läget bra. Från Kanada kunde man resa flytande ända till Mexikanska golfen, via träskmetropolen. Men inte var den vacker. En av de fulaste och mest miserabla städer hon sett, rapporterade den svenska författa­rinnan Fredrika Bremer från en resa år 1850.

Den 8 oktober 1871 brann Chicago ner. 17 450 byggnader totalförstördes, hundratals invånare omkom. Ur askan reste sig ett modernt mirakel. Inte plötsligt – 1880 fanns här ännu ingenting som ens kunde kallas arkitektur. Men 1886 var Chicago världens ledande experimentfält på området.

Här arbetade många begåvade arkitekter, som strax skulle komma att samarbeta för den stora ”columbianska” världsutställningen 1893, ett något försenat 400-årsfirande av Columbus upptäckt av Amerika. Den lockade 27,5 miljoner besökare till Chicago, varav 14 miljoner var utlänningar. (Kommissionär för den svenska delen var ingen mindre än Anders Zorn.)

Men de hitresta kom inte bara för utställningen, de ville lika mycket se staden Chicago. Här fanns världens högsta hus, 21 våningar höga Masonic Temple, och världens största varuhus, Marshall Field’s.

En av utställningens besökare hette Frank Lloyd Wright. Han var 26 år och sedan fem år tillbaka hitflyttad från Wisconsin.

Mellan den stora branden och världsutställningen – som en be­sökare något inadekvat betecknade som den ”största händelsen i nationen sedan inbördeskriget” – fanns ingen nyhet som kunde mäta sig med invigningen av Auditorium i oktober 1889. Det låg, och ligger än i dag, i hörnet av Congress Street och Michigan Avenue, den milslånga paradgatan.

Auditorium var ett mästerverk av de ledande arkitekterna Louis H Sullivan (1856–1924) och Dankmar Adler (1844–1900). Firman fick seder-mera sitt kontor i det åtta våningar höga hörntornet, där också deras assistent skulle arbeta – Frank Lloyd Wright. Nu kunde han, en stolt 22-åring, närvara vid invigningen av den kulturbyggnad han hade varit med på ett hörn att skapa. Den blekt gyllene musikteatern hade en likaså gyllene akustik – de 4 300 åhörarna kunde alla uppfatta minsta viskning från scenen. Chicagos utomordentligt rika kulturliv hade äntligen fått en värdig lokal.

Stadens borgmästare, delstatens guvernör och nationens president med familjer var närvarande. Hedersgäst var han som hade betalat räkningarna, affärsmannen Ferdinand Peck. Men varken han eller någon annan nämnde under högtidligheterna ett ord om arkitekterna. Adler lär ha tillbragt det mesta av kvällen med att kolla värmereglaget i källaren, medan Sullivan målmedvetet söp sig full i teaterns bar, signerad Wright.

Men Frank skrev i sin dagbok om Sullivan: ”Ett stort geni har gjort sitt inträde i arkitekturens värld.”

Bland de inbjudna fanns också Daniel H Burnham, kanske den störste av dem alla. Han ansvarade fyra år senare för världsutställningen, och 1909 skulle han ge staden dess berömda stadsplan. Den möjliggjorde världens längsta och skönaste storstadsutsikt över öppet vatten.

I sina privata anteckningar beskriver Frank Lloyd Wright sin chef Louis Sullivan, ungkarl och ensamvarg med spritproblem, som den perfekte dandyn. Han hade korpsvart hår, bländvit krage och blanka lackskor, som gjorda för dans. Adler däremot var ”kort och kraftig som en bysantinsk kyrka, med stora platta fötter som dög att bära upp en tung struktur”.

Medan Sullivan skrev poesi i sten och murbruk, var Adler teknikern som såg till att allt fungerade och var lönsamt. De två blev aldrig nära vänner. Sullivan hade mer gemensamt med sin assistent – men avskedade honom i alla fall. Anledning okänd, förmodligen inte den som angavs, att han på sin fritid hade ritat hus åt egna klienter.

Året var 1893 och Frank hade behövt de extra inkomsterna. Redan 1889 hade han gift sig med då 18-åriga Catherine Lee Tobin. Snart föddes det första barnet, som i rask takt skulle få fem syskon. Frank hade ritat familjens magnifika hem i förstaden Oak Park, där han så småningom också inrättade sin arkitektfirma, och som nu är på alla ambitiösa turisters måste-se-lista.

Adler och Sullivan bröt upp två år senare. Depressionen hade slagit till 1894, och de ritare som Wright chefat över hade fått gå. Sullivan formgav ännu några mästerverk innan också han blev arbetslös. Han sjönk allt djupare ner i sitt missbruk av alkohol och droger och sitt förakt för människor, inte minst Burnham, som han ansåg hade svikit den amerikanska arkitekturens framtid när han låtit europeisk nyklassicism bli den stora utställningens signatur. Ändå lånade han ständigt pengar från Burnham, betalade sällan tillbaka.

Frank Lloyd Wright, däremot, landade mjukt. Han och hust­run bildade med paret Burnham ett vänskapligt bridgeteam. Många år senare skulle han till och med komma att återupprätta vänskapen med Sullivan, som han kom att kalla sin ”älskade mästare”.

Men Chicago började bli monstruöst. Nersmutsat och farligt. Skulle Wright lämna det? När han öppnade eget hade Burnham gett honom ett enastående erbjudande: att stå för kostnaderna för fyra års utbildning vid École des Beaux-Arts i Paris, sedan två års vistelse i Rom, varefter han var välkommen tillbaka att arbeta på Burnhams kontor.

Men han avböjde. Kanske kände han redan nu att hans stilideal var mer japanska än europeiska, och att han ville kreera något innovativt, amerikanskt. Han hade redan inspirerats av ett japanskt tempel han sett på utställningen. Nu började han skissa på sina ”präriehus”, strukturer i stark kontrast till storstadscentrums skyskrapor, hus som i ett mjukt horisontalt linjespel smekte marken, andades trygghet och harmoni.

The Chicago School of Architecture hade fötts, och det blev snabbt en trend. Det är hus som tycks ty sig till naturen, och Wright placerade dem ofta i förstäder eller i parklandskap i stadens utkanter. Några av de pärlor han kom att hänga runt Chicagos hals är Unity Church i Oak Park och den berömda privatbostaden Robie House på stadens sydsida.

Men man kan undra – om vi får vara så privata – hur mår egentligen fru Wright? Hennes man beskriver sig som ”ung make mer intresserad av sitt hus än av sin brud”. Det är den välkända scenen: hon går hemma med sex ungar hängande i förklädet, han arbetar i sin studio. Eller är ute med intressanta klienter.

1903 hade han ritat ett bostadshus i Oak Park för en Edwin Cheney; sex år senare försvinner han, tämligen brådstörtat, med dennes fru, Mamah Borthwick Cheney, till Europa. Wright har fått en kommission på böcker som en Berlinförläggare vill ge ut, och för att utföra detta arbete slår han sig ned med sin älskarinna i Fiesole utanför Florens. Han drömmer om en framtid med henne i en sagolik miljö, i sin barndoms Wisconsin, på sin mors släkts ägor. Det hus han ska uppföra där kallar han Taliesin, efter en walesisk poet. Allt antar en drömsk aspekt, och han ids inte bli alltför upprörd över nyheterna hemifrån, att hans tidigare medarbetare tycks överge honom.

När paret återkommer från Europa 1910 kan Wright bara konstatera att vare sig kompanjoner eller klienter finns kvar. Den övergivna hustrun Catherine insisterar på att han ska utrymma byråns lokaler så att hon kan få hyra ut rum och på så sätt skaffa sig en inkomst. Han öppnar ett nytt kontor i Chicago, men arbetar numera mest med drömprojektet Taliesin.

Frank Lloyd Wright var långtifrån bara arkitekt, utan ett underbarn med ett generöst arv. Modern och hennes familj gav honom driftighet och kärlek till naturen; från fadern fick han sin musikalitet. Wrights tankevärld formades tidigt av 1800-talets amerikanska stora tänkare: Henry Thoreau och Ralph Waldo Emerson, Herman Melville och Walt Whitman.

Kanske var det därför som han blev mer än en arkitekt – han ritade och byggde konkret, men värderingarna och målsättningarna var abstrakta, intellektuella och konstnärligt syftande. Ingenstans hittills hade detta varit tydligare än i förverkligandet av Taliesin.

Det var inte bara ett hus, det var en total livsmiljö, perfekt infattad vid Wisconsin River bland klippor, kullar och träd. Pergolor och innergårdar sammanband ett antal paviljonger. Tjänstebostäder och ekonomibyggnader anknöt till bondesamhället. Det mesta av materialet hade hämtats från den kringliggande naturen.

Men ett våldsamt drama skulle snart kasta sin skugga över drömanläggningen. I augusti 1914, när Wright var på uppdrag i Chicago, satte betjänten Julian Carlton av oklar anledning eld på Taliesin och lade en tredjedel av det i ruiner. Med en yxa slog han sedan ihjäl Mamah, hennes två barn och ytterligare fyra personer. Wright behandlar händelsen i sin självbiografi, men utan detaljer. Mamahs namn nämns bara en gång, när hon dör.

Taliesin II byggdes upp direkt på ruinerna, och stod färdigt sent 1915. Det hade inte varit Wrights verk om det inte hade varit en utveckling och förbättring av den första versionen – men också detta brann, vid ett åskväder 1925. Med hjälp av vänner och gamla klienter kunde Wright återuppföra allt på nytt innan året var slut: Taliesin III.

Men tillbaka till 1914. Den flitige Wright hade just avslutat ännu ett av sina verkliga storverk, Midway Gardens, en para­disiskt lummig park med offentliga lokaler för musik etcetera, i ett av Chicagos värsta industrikvarter. Strax efter invigningen hade han uppvaktats av en delegation från Japan, som bjöd honom till Tokyo för att där planera och leda arbetet med att uppföra Imperial Hotel. Beläget tvärsöver gatan från det kejserliga palatset och dess trädgårdar skulle hotellet forma ett slags pendang till slottet. Och för att göra saker och ting lite svårare måste det vila på sank mark i en trakt ofta hemsökt av jordbävningar.

Wright, som bland sina många välsignade egenskaper kunde räkna snabbhet, utförde det kolossala uppdraget på kortare tid än någon hade trott vara möjligt. Han uppfann en speciell teknik för att utföra grundstrukturen, och designade för övrigt allt: också möbler, dukar, servetter, glas, silver, fönster, pelargångar och dammar. Han fick dessutom gott om tid över för att rita annat, som exempelvis den amerikanska ambassaden i Tokyo.

Wright kunde återvända till USA 1921. Två år senare kom telegram från hans uppdragsgivare i Japan: en av historiens mest ödesdigra jordbävningar hade drabbat huvudstaden som till stora delar låg i ruiner. Telegrammet löd: ”Hotellet står oskadat, monument till Ert geni.” Själv betraktade han Imperial Hotel som en gåva till den kultur som gett honom så mycket.

Wright var aldrig någon ekonom. Han hade lagt ner stora summor på sina ”samlingar”, konst och konstföremål som mestadels hade förintats i de stora eldsvådorna. Han tvangs ta lån för återuppbyggnaderna, och läget blev till slut ohållbart.

1925 hade han träffat en ny kvinna, Olgivanna Lazovich från Montenegro, och paret hade en liten dotter. Frank hade under tiden i Japan varit gift med en djupt störd person som vägrade honom skilsmässa, och hon gjorde nu gemensam sak med Olgivannas förre make för att ruinera och smutskasta den nya lilla familjen. Pressen firade orgier i skandalskriverier. Wright arresterades och bankens tjänstemän tog över Taliesin.

Genom vänners och klienters generösa ingripanden kunde dock både Frank och Taliesin lösas ut. Den berömde arkitekten kunde arbeta igen, fri men utfattig. Han hade varit på väg hem från en längre vistelse i Arizona 1926, en januaridag med rekordkyla, när han bestämde sig för att vända om. Ur denna tillfällighet föddes Taliesin West. Det var ett bostadskomplex i öknen, där hans familj och medarbetare i fortsättningen skulle kunna tillbringa vintrarna. Projektet gjorde emellertid knappast hans räkningar färre. Och så slog depressionen till, 1929. Marknaden lamslogs och allt byggande upphörde.

Då fick Frank Lloyd Wright ännu en idé. Taliesin, med sina unika förutsättningar, skulle bli en internatskola. Lärlingar från hela världen skulle bjudas in att under minst ett år arbeta och bo här. Wright var nästan 70 år när han startade denna nya verksamhet, men Taliesin Fellowship var egentligen en ung mans fantasi om ett utopiskt fungerande kollektivsamhälle.

Konst skulle här förenas med hänsyn till det kommersiella, arkitektur paras med filosofi, självhushållning med demokrati. Här byggdes laboratorier, verkstäder och en scen för konserter och uppläsningar. Många av de 23 studenterna var duktiga musiker och formade grupper. Taliesins instrumentpark omfattade snart, utöver mässings- och smärre stränginstrument, sju grand-pianon och en harpa.

För söndagens festmiddagar och kammarkonserter föreskrevs aftondräkt. Någon gång gav man en stor bal med inbjudna. Då och då blev det bröllop. Vardagarna fylldes av kaotisk verksamhet: slakt och grönsaksodling, matlagning och tvätt, reparationer och ombyggnader. Allt arbete ansågs lika viktigt, allting var en hyllning till livet.

Massor av ansökningar måste avslås. Taliesin blev världsberömt, och Frank Lloyd Wright var nu världens mest berömde arkitekt. Det var en tid för lite välförtjänt självförhärligande.

Han har designat kyrkor och krogar, flervåningshus för medelklassen och vildmarkspalats för den som kan betala för lyx som bara ett fåtal får ta del av. Det fanns inte längre något behov hos honom att bevisa någonting. Han var ofelbar, och ve den student som vågade avvika från Mästarens väg.

Säkert var det också trevligt med alla dessa hedersbetygelser från avlägsna delar av klotet, på ålderns höst. Med det vore inte Wright, om han inte också började ifrågasätta sig själv, undra över sina heliga credon, sina rena jungfruliga räta linjer och deras enda sanning. Han börjar skissa på cirklar, kurvor, spiraler.

Strax före sin död vid 92 års ålder avslutade han den sista av sina fler än sjuhundra byggnader: Solomon R Guggenheim Museum på Fifth Avenue, det enda av hans verk som finns i New York. Hela huset är byggt som en spiral.

Ulla Britta Ramklint är författare. Hennes tidigare hemadress var Chicago och hon var närvarande vid återinvigningen av Auditorium efter en lång restauration på 1980-talet.

Att läsa Frank Lloyd Wright (1997) av Robert McCarter

och An Autobiography (1943) av Frank Lloyd Wright.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också