Antikens Rom

Rom präglades av trångboddhet och många levde under torftiga förhållanden i höga hyreskomplex. Trots detta verkar staden ha drabbats av relativt få epi

5 juli 2010 av Dominic Ingemark

Rom präglades av trångboddhet och många levde under torftiga förhållanden i höga hyreskomplex. Trots detta verkar staden ha drabbats av relativt få epidemier och svältperioder. Förklaringarna till hur man fick denna förindustriella jättestad att fungera är naturligtvis flera men ingenjörskonsten var en grundläggande faktor.

Roms ingenjörer kunde bygga akvedukter som förde in väldiga volymer vatten akvedukter som inte endast försåg folk med friskt dricksvatten, utan även möjliggjorde dagliga bad för flertalet invånare. Tack vare den goda vattentillgången var större sjukdomsutbrott sällsynta. Med romersk ingenjörskonst anlades också välfungerande hamnar, kanaler och kajer, vilket i sin tur underlättade införseln av stapelvaror som spannmål, olivolja och vin.

Merparten av all mat som konsumerades i Rom nådde staden sjövägen. Trots att Rom är känt för sina välkonstruerade och välplanerade vägar, användes dessa i relativt ringa grad för transport av livsmedel och andra varor. Transporter till lands var långsamma, och lagar begränsade maxvikten på vagnarna, vilket gjorde dem ineffektiva.

Som en följd av detta var kostnaden för landtransporter hela trettio gånger högre än för transporter till sjöss; det som nådde Rom landvägen var i första hand levande boskap och lokalt odlade grönsaker och frukt.

En uppfinning som kom att få särskilt stor betydelse var betongen. Det var ett material som medgav synnerligen starka konstruktioner, exempelvis de väldiga valv som bar upp de storslagna baden. Vidare hade den romerska betongen andra speciella egenskaper och kvaliteter; den var vattenfast och kunde till och med gjutas under vatten.

Detta faktum gjorde den sällsynt lämpad för hamnanläggningar och liknande. Betongen användes också till de höga hyreshusen där de flesta av Roms invånare bodde.

Utan vatten fungerar inget mänskligt samhälle, och i det antika Rom var det en självklarhet att myndigheterna bar ansvaret för vattenförsörjningen. Långt tillbaka i den romerska historien var staden självförsörjande på vatten, men i takt med att såväl befolkningen som behovet av vatten i samhället ökade, fick man föra in det utifrån. Detta blev än mer nödvändigt då floden Tibern, en gång en viktig vattenkälla, mer och mer förorenades av stadens avlopp.

Redan i slutet på 300-talet f Kr var vattenbehovet i staden så stort att man kände sig tvungen att lösa problemet; år 312 f Kr inleddes därför byggandet av den akvedukt som fick namnet Aqua Appia. Den bestod av en omkring sexton kilometer lång underjordisk kanal, som först hundra meter från stadsgränsen kom upp ovan jord. (Vattenkanaler som vilar på storslagna stenvalv – vår bild av en akvedukt – infördes inte förrän 144 f Kr då man påbörjade byggandet av Aqua Marcia). Aqua Appia utgjorde inledningen på en utveckling som fortsatte i åtminstone sexhundra år, och i mitten av 300-talet e Kr var Rom försett med inte mindre än nitton akvedukter, varav många hade långt större kapacitet än Aqua Appia. Inom modern forskning har det gjorts uppskattningar som antyder att man under de första århundradena efter Kristi födelse i genomsnitt hade tillgång till mellan 800 och 1 000 liter vatten per person och dag, vilket är mer än vad vi använder i de flesta samhällen i dag.

Vid i stort sett varje gatukorsning i Rom fanns det offentliga springbrunnar där stadens invånare kunde hämta vatten. Vattenflödet kunde inte stängas av, utan det rann ständigt till nytt friskt vatten; som också bidrog till att hålla gatorna mindre smutsiga.

Andelen vatten som användes som dricksvatten var naturligtvis marginell, men ur hälsosynvinkel mycket betydelsefull. Även om det är svårt att fastställa exakt vilka sjukdomar romarna trots allt drabbades av, talar det mesta för att utbrott av vattenburna sjukdomar som kolera, ett gissel i den tidiga industrialismens snabbväxande städer, var sällsynta i Rom.

Men varför behövde man sådana väldiga volymer vatten om endast en liten del användes till dryck och matlagning? Svaret är att vattnet kom att få alltfler användningsområden: dels mötte det badens enorma behov, dels krävdes stora vattenmängder för den "industriella" verksamheten; vidare gick det åt till bevattning av allt ifrån små täppor till exklusiva trädgårdar. Vatten förbrukades även för nöjes skull: till påkostade vattenspel och fontäner, konstgjorda sjöar och platser där man iscensatte stora sjöslag som en form av underhållning.

Ett skäl till att man anlade fler och fler akvedukter var behovet av vatten till baden som utgjorde en viktig del av den romerska vardagskulturen. På baden kunde man under några timmar komma bort från sina torftiga bostäder och för en billig penning – eller rent av gratis – leva i lyx. Sommartid kunde man söka svalka i bassängerna, och om vintern skänkte bastun och de varma baden välbehövlig värme. Här fann man även ett livligt socialt ungänge bland släkt, vänner och bekanta. För att möta det stora behovet fanns det under senromersk tid elva termer – badanläggningar som rymde tusentals badgäster och inte mindre än 856 små kvartersbad i staden Rom. Än i dag kan man, då man besöker Caracallas eller Diocletianus termer, med egna ögon se vilka imponerande arkitektoniska strukturer de stora badanläggningarna utgjorde.

Romarna förknippade baden med sundhet, och på baden var det vanligt med statyer av läkekonstens gud Aesculapius och dennes dotter Hygia, hälsans gudinna. Inom den moderna forskningen råder det däremot delade meningar huruvida baden ledde till bättre hygien, färre sjukdomsutbrott och därmed lägre dödlighet, eller om de gemensamma baden i stället borde ses som potentiella smitthärdar. Det som talar för den förstnämnda tolkningen är att allt kallvatten ständigt var rinnande, och att varmvattnet sannolikt också byttes ut i en takt som minskade smittorisken.

Men tar man del av de antika medicinska författarna och deras föreskrifter om att personer som drabbats av olika åkommor – däribland magsjukdomar – bör bada, kan man ansättas av vissa tvivel. Högst sannolikt var dock de hygieniska fördelarna med de dagliga baden fler än nackdelarna, vilket i väsentlig grad bör ha bidragit till att hålla Roms befolkning frisk.

Ett annat användningsområde för akvedukternas vatten var vattenkraft. Aqua Traiana (anlagd år 109 e Krunder kejsar Trajanus) ledde fram till den höga kullen Janiculum, på vars sluttningar det fanns en rad vattenkvarnar. I en tid då det mesta drevs med ren muskelkraft – djurs eller människors – var tillgången på andra kraftkällor av stor betydelse. Spannmål utgjorde en av grunderna i den romerska kosten. Då man konsumerade i genomsnitt dryga tvåhundra kilo vete per person och år, var det enorma mängder som måste malas innan man kunde baka bröd eller koka gröt på det. Kvarnarna på Janiculum är ytterligare ett exempel på det tekniska kunnande som bidrog till att föda stadens stora befolkning.

Men vart tog då allt detta vatten vägen efter användning? Frågan för oss vidare till nästa område inom vilket de romerska ingenjörerna visade stor skicklighet – anläggandet av avlopps- och kloaksystem.

Flera romerska författare framhöll Roms kloaksystem som ett storslaget monument; de menade att medan grekerna lyckades skapa skön konst och bygga vackra städer, var romarna desto mera beundransvärda på grund av att de försåg sina städer med akvedukter, avlopp och vägar. Plinius den äldre (23–79 e Kr) tvekar inte att i sin encyklopedi nämna Cloaca Maxima som ett av Roms arton underverk.

Cloaca Maxima började anläggas redan på 500-talet före Kristus, och dess ursprungliga funktion var att dränera de vattensjuka markerna i det centrala Rom. Att dränera lågt liggande, lite sumpig mark och föra bort vattnet från de inte sällan häftiga höst- och vinterregnen utgjorde bara två av kloakernas funktioner, de var i lika hög grad en förutsättning för akvedukterna. Vattnet flödade från akvedukterna dygnet runt – året om – utan uppehåll, och efter användning måste detta föras ut ur staden. Än i dag kan man se en del av Cloaca Maxima där den utmynnar i Tibern, och det är tydligt vilka väldiga dimensioner som krävdes för att föra bort allt vatten.

Den som har haft förmånen att besöka Pompeji, eller för den delen Rom, vet att det där förekom en form av "vattenklosetter" eller latriner – offentliga toaletter där urin och avföring spolades bort med hjälp av vatten. Inte sällan bestod dessa av en lång rad säten, och vid ett besök på dessa kunde man ofta stöta på vänner och bekanta. I en del verk om romerskt liv och leverne får man lätt intrycket att dessa latriner utgjorde den vanligaste formen av toaletter, liksom att avloppssystemets huvudsakliga funktion var att föra bort mänskliga exkrementer. Faktum är dock att senromerska källor bara talar om 144 offentliga latriner i staden Rom (att jämföra med de ovan nämnda 856 kvartersbaden).

Av praktiska och ekonomiska skäl tog man istället tillvara urin och avföring. Urinen som innehöll ammoniak användes till valkarnas bearbetning av ylletyg, medan bönder och trädgårdsmästare gödslade sina grödor med avföringen. Vidare hade förhållandevis få av de så vanliga hyreskasernerna latriner av detta slag, eftersom man inte hade rinnande vatten indraget. Istället använde man pottor och latringropar.

Rom var en stad som aldrig stannade. Där pågick dygnet runt olika former av aktiviteter, där var hart när omöjligt att finna fullständig tystnad. På Tibern drogs och roddes pråmar under rop och skrik, och det är inte svårt att föreställa sig oväsendet vid Roms kajer då man lossade sina laster. De flesta former av vagnstransporter på stadens gator var, för att förhindra trafikkaos, förbjudna dagtid, med påföljd att de istället dundrade natten igenom. Förklaringen till denna febrila aktivitet är enkel: man var tvungen att förse miljonstadens olika delar med mat, förnödenheter, bränsle och byggmaterial. Skalden Juvenalis (cirka 60–130 e Kr) beskriver storstadsnattens buller:

Här dör mången av sömnlöshet, en krämpa som skylles osmält föda som stannat kvar i den värkande magen. Vilka hyresrum ger rum åt sömn? I Rom sover bara riktigt förmöget folk. Här redan sjukdomens upphov! Vagnarnas framfart i trånga gator och herdarnas gnat på hjorden som tredskas kan störa sömnen för sälar

– ja, Claudius!

(Juvenalis satirer, 3.225–230; översättning Bengt Ellenberger)

Redan i republikansk tid var Rom en tämligen stor stad, med en folkmängd på omkring en kvarts miljon i slutet av andra århundradet före Kristus. Den omgivande landsbygden kunde inte försörja alla stadens invånare. Vete, vin och olivolja – basen i det romerska kosthållet – skeppades därför från olika delar av Medelhavsregionen till Rom. Vid denna tid stod det klart att statlig intervention var nödvändig för att undvika svält, och Gaius Gracchus lät år 123 f Kr införa en månatlig försäljning av subventionerat spannmål. Längre fram i historien omvandlades dessa subventioner till gratis spannmålsutdelning, och år 46 f Kr hade inte mindre än 320 000 manliga medborgare lagstadgad rätt till fem modii vete per månad (motsvarande 400 kilo per person och år, tillräckligt för två personers överlevnad).

Någon handelsflotta hade den romerska staten aldrig, istället förlitade man sig på att privata entreprenörer skulle sköta den synnerligen omfattande skeppsfarten med livsmedel. Seglingssäsongen på Medelhavet var förhållandevis kort – dryga hundra dagar per år, vilka inföll under vår och sommar – därtill var den förenad med en risk för att skepp skulle gå i kvav. Den romerska staten var därför tvungen att på olika sätt uppmuntra sjökaptener, skeppsägare och investerare med skattelättnader, löften om medborgarskap liksom undantag från vissa lagar. Ser vi enbart till stapelvarorna vete, vin och olivolja bör antalet skepp som anlände till Roms hamnstad Ostia ha varit omkring tvåtusen per år, och från dessa var man tvungen att lasta om varorna i mindre pråmar som transporterade dem upp längs Tibern.

En uppfattning om vilka väldiga kvantiteter livsmedel som fördes in till staden Rom kan man få genom att se på Monte Testaccio – en trettiosex meter hög kulle. Denna höjd består uteslutande av sönderslagna oljeamforor – företrädesvis från södra Spanien, men också från Nordafrika – uppskattningsvis femtiotre miljoner kärl, vilka hamnade på sophögen under perioden 140–250 e Kr. (Skälet till att man slängde alla amforor var att man inte kunde återanvända dem; oljan som satt kvar på insidan av kärlet härsknade nämligen snabbt.)

Trots det enorma behovet av transporter var Ostias hamn osäker och dessutom otillräcklig för de många fartyg som behövde lägga till. Istället anlände en del skepp till Puteoli i Neapelbukten, varifrån mindre farkoster förde varorna till Rom. Ändå blev situationen ohållbar under första århundradet efter Kristus. Detta för oss tillbaka till ingenjörskonstens stora roll; det blev nödvändigt med nya hamnanläggningar. Under kejsar Claudius (41–54 e Kr) anlades en ny hamn – Portus – några kilometer norr om Ostia. Denna bestod av två stora pirar och var omkring tusen meter tvärsöver och förbunden med Tibern med hjälp av en anlagd kanal. Inte heller denna hamn förmådde dock skänka något fullgott skydd åt skeppen; både här och i Ostia hände det att hela flottor gick i sank vid svåra stormar. Lösningen kom att bli en konstgjord inre hamn i Portus – utformad som en hexagon, ett i sanning imponerande stycke ingenjörskonst – anlagd under kejsar Trajanus regeringstid.

Höghus är något som de flesta förmodligen förknippar med det moderna samhällets framväxt, men faktum är att sådana förekom redan i det antika Rom. Som svar på det ständigt ökande invånarantalet kom staden också att växa och mycket av detta skedde på höjden. Under de första århundradena efter Kristi födelse dominerades Rom av hyreskaserner på fyra, fem, rent av sex våningar. Inne i själva Rom finns ett fåtal bevarade fasader, hus som kommit att inkorporeras i senare murar och kyrkfasader, men vill man bilda sig en uppfattning om hur dessa en gång tedde sig finns det långt bättre bevarade exempel i Ostia.

Trenden att bygga på höjden tycks ha inletts förhållandevis tidigt. Författaren Livius berättar till exempel en historia om hur en oxe år 218 f Kr föll från tredje våningen och orsakade tumult. Detta skall ha skett vid en stor boskapsmarknad – Forum Boarium – och man kan förmoda att djuret försökt fly en nära förestående slakt då det förvirrade sig in i fastigheten. Fallande föremål från fönster högt uppe i fastigheter kom att uppfattas som en fara för allmänheten, och lagar stiftade långt senare stipulerar vem som bar ansvaret för skador som uppstod på detta vis. För den som bodde högst upp i en fastighet var det långt till närmsta latrin, och på nätterna förekom det att inte bara pottornas innehåll, utan även själva pottorna, hänsynslöst hivades ut:

Tänk nu på alla de andra farorna nattetid – hur högt taket når varifrån en takpanna träffar ditt huvud, hur ofta spruckna och söndriga krus faller ner från fönstren, hur de med sin tyngd repar och spräcker stenen de träffar.…Dödsfara hotar från alla de fönster som öppnas mot natten när du passerar. Hoppas fördenskull – och mumla en ömklig bön! – att folk skall nöja sig med att pottorna tömma.

(Juvenalis satirer, 3.261–269; översättning Bengt Ellenberger)

Inte enbart husen utan också hyrorna framstod som svindlande höga i det antika Rom, en situation inte helt olik den som förekommer i många av dagens storstäder. Fastän hyrorna var höga, var boendet inte nödvändigtvis särskilt behagligt. På de översta våningarna saknades tillgång till de mest elementära bekvämligheter såsom rinnande vatten och avlopp. De inre rummen var mestadels mörka, inte sällan små och trånga. Till följd av faran för bränder rådde strikt eldningsförbud, och vintertid måste den fuktiga kylan ha varit svår att uthärda. Att många trotsade eldningsförbudet gjorde knappast saken bättre, och många blev innebrända då de inte lyckades ta sig ut från övertända fastigheter.

Byggfusk och bristande fastighetsunderhåll fick till följd att många byggnader kollapsade; långt ifrån alla fastigheter hade så stadiga betongkonstruktioner som vi kan se på husen i Ostia. Men även om boendet inte alltid var behagligt, ledde det byggnadstekniska kunnandet och den stora byggindustrin till att det stora flertalet invånare hade tak över huvudet. Utan sina skickliga ingenjörer hade en förindustriell storstad som Rom aldrig kunnat fungera, sannolikt inte heller det romerska riket som sådant.

Dominic Ingemark är fil dr i antikens kultur- och samhällsliv och verksam som forskarassistent vid Lunds universitet.

ATT LÄSA Liv och död i antikens Rom ( 2000) av Dominic Ingemark och Henrik Gerding. Ancient Rome: the Archaeology of the Eternal City (2000) av Jon Coulston & Hazel Dodge (red).Roms vatten (2005) av Maud Webster.

omsl_PH_03_10enkat

Kanske är du intresserad av...

Läs också