Antiken i Hollywood

Något mer än hundra år, längre tillbaka än så sträcker sig inte filmens historia. Men totalupplevelsen i biosalongen kan mycket väl vara mångtusenårig

6 juli 2010 av Jan Hoff

Något mer än hundra år, längre tillbaka än så sträcker sig inte filmens historia. Men totalupplevelsen i biosalongen kan mycket väl vara mångtusenårig. Filmvetaren Ira Konigsberg lade 1996 fram en tes om att stenåldersmålningarna på grottväggarna i södra Frankrike och i Spanien en gång fungerade som rekvisita eller kulisser i föreställningar som upplöste skillnaden mellan schamanism och underhållning, mellan verklighet och dröm.

Enligt Konigsberg kan åskådarnas, eller deltagarnas, upplevelse under sammankomsterna ha varit jämförbara med det som i dag händer med oss, i biomörkret. Häpnad, skräck, glädje, inlevelse, kärlek… Man lämnar vardagen, passerar genom en smal gång, placeras i mörkret tillsammans med ett antal andra människor. Par sitter tätt samman. När eldarna tänds får bilderna på väggarna liv. Flammornas rörelser, och handfacklor i händerna på dansare och skådespelare, får skuggorna att ändra form. Kanske växlar en schaman roll mellan sångare och sagoberättare, kanske finns det även en kör, i stil med den som förekommer i de grekiska tragedierna. Trummusik dånar.

Vi kan bara ana vilka myter man diktade runt dessa djurfigurer och människoliknande hybridvarelser – prototyper till bronsåldersgrekernas minotaurer, sfinxer och kentaurer.

Konigsberg drar även in Freuds teorier (delvis baserade på grekiska myter) och Platons grottliknelse i resonemanget. Det han till slut kommer fram till är att människan om och om igen har försökt rekonstruera denna lyckliga kulturella urscen. En arkeolog, David Whitley, har dragit liknande slutsatser beträffande grottornas potential.

Mot bakgrund av sådana förklaringsmodeller verkar det väl närmast självklart att Hollywood, och även den övriga filmindustrin, med jämna mellanrum ska vända blicken mot forntidens mytskatter i jakten på engagerande stoff att berätta, visualisera, i biopalatsen – vår tids magiska grottor.

Att försöka väcka antiken till liv var något man gav sig i kast med tidigt, faktiskt nästan så fort man insett vilka möjligheter den nyuppfunna filmteknologin gav att berätta historier. Det finns en 15 minuter lång Ben Hur från 1907, en italiensk filmatisering av Odysséen från 1911, en Pompejis sista dagar från 1913 och så vidare. Dessa berättelser skulle återkomma mer än en gång, i nya inkarnationer, på biodukarna. Varje generation har sin favoritversion, sin Quo Vadis, sin Salammbô, sin Spartacus. Vi förknippar ofta det tidiga Hollywood med mastodontfilmer med dito budgetar, men i början var det inte USA som dominerade. Fram till första världskriget kom de flesta långfilmer med koppling till antiken från Italien.

En intressant undergenre i detta sammanhang är de, vanligtvis och ursprungligen, italienska sword and sandal-filmerna som filmstudiorna spottade ur sig i stora mängder i början på sextiotalet, innan spagettivästernfilmerna tog över publikens intresse. Ofta handlade dessa om någon antik muskelknutte, exempelvis Herkules, som råkade ut för mer eller mindre anakronistiska äventyr i mer eller mindre anakronistiska miljöer.

Trots att alla är överens beträffande dessa filmers brist på kvalitet, har de lyckat sätta sådana avtryck i filmhistorien att alla som efter 1964 försökt sig på att göra film av antika ämnen tvingats acceptera att deras verk måste bli jämförda med och inte sällan även identifieras som just – sword and sandal-filmer. Periodvis har parodin varit den enda framkomliga vägen för den som velat närma sig antiken.

Disneys Herkules kom 1997 och var naturligtvis ett hopkok på blandade myter, men ett underhållande sådant. Ett riktigt äventyr, fullt njutbart även för en vuxen publik. Filmen slog rimligt bra och följdes upp med ytterligare en tecknad rulle med koppling till antiken: Atlantis från 2001 var en sorts Indiana Jones-expedition till den sjunkna ön. Året innan hade Ridley Scotts Gladiator dykt upp.

Ett viktigt år för alla som gillar att se greker och romare på bio skulle bli 2004. Då kom Wolfgang Petersens Troja, Oliver Stones Alexander och Mel Gibsons Passion of the Christ. Kanske var det de framgångsrika Tolkien- och Rowling-adaptionerna som gjort publiken mogen för mytologi, monster och övernaturliga fenomen? Även de påkostade spelfilmerna baserade på serietidningssuperhjältar kan ha banat väg. Många superhjältar har för övrigt skapats med förebilder från antikens gudasagor. 2007 gjorde Jack Snyder film av Frank Millers seriealbum 300, som handlar om spartanernas kamp mot perserna vid Thermopyle.

I år är åtminstone tre filmer baserade på grekisk mytologi aktuella. Percy Jackson och kampen om åskviggen och Clash of the Titans har redan haft premiär och till hösten kommer Low Grounds. Till listan kan man även foga den spanska filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar, som handlar om den kvinnliga matematikern Hypatia från Alexandria (cirka 370-415 e Kr) och om hur grekisk vetenskap ställs mot kristendom.

Eftersom Percy Jackson egentligen heter Perseus tror man först att filmen ska ha något med Perseusmyten att göra. Men det visar sig snart att Percy i själva verket är en son till Poseidon, havsguden. Filmen bygger löst på ungdomsboksserien av Rick Riordan, som utan att direkt plagiera, påminner ganska mycket om Harry Potter-böckerna. Byt ut de vuxna trollkarlarna mot gudar, barntrollkarlarna mot halvgudar och ärkefienden Voldemort mot dödsguden Hades så har du en uppfattning. För regin svarar Potter-regissören Chris Columbus. Det mest originella med Percy är att det är hans ADHD och dyslexi som är tecknen på hans gudomliga natur. Percy upplever – roande – versioner av alla möjliga hjältars myter.

Leterriers Clash of the Titans (remake av en film från 1981, som hos oss blev omdöpt till Gudarnas krig för att rida på Stjärnornas krig-vågen) handlar dock om, just det, Perseus! Och vad är detta då för en figur? Han är son till Zeus och Danaë. I myten får han av en kung, som är ute efter Danaë, det omöjliga uppdraget att hämta monstret Medusas huvud. Perseus lyckas tack vare gudomliga redskap: flygskor, osynlighetshatt samt krumsvärd. Huvudet har egenskapen att det förstenar den som ser in i dess ansikte. Senare räddar Perseus även prinsessan Andromeda.

Filmmanusförfattarna tar sig friheter. Även varelser hemmahörande i helt andra myter dyker upp. I versionen från 1981 förekommer till och med en robotuggla, som låter som Star Wars-roboten R2D2. Å andra sidan mixtrade grekerna själva en hel del med sina myter också.

Däremot känns det onödigt att gudarnas förehavanden ska filteras genom en kristen dualism. Hades, underjordens gud, får såväl i Disneys Herkules som i Percy Jacksons värld rollen av Satan, den onde. Så fungerade inte Olympens gudar, så tänkte inte antikens greker. Zeus och Poseidon var lika farliga och oberäkneliga som Hades, de var krafter som måste blidkas med offer. Det var inte en kamp mellan ont och gott som inom kristendomen.

Low Grounds i regi av Simon Veredon, bygger på myten om Orfeus och Eurydike. Liksom i Percy Jackson är handlingen delvis förlagd till igenkännbar nutid (eller nära framtid). Med hjälp av sin fantastiska musik lyckas Orfeus nästan återkalla sin älskade från dödsriket. Hade han bara kunnat låta bli att vända sig om…

Är det då på något sätt bättre att regissörerna jobbar med stoff från antiken än med vilken fantasy som helst? Kommer biobesökaren hem och tar ner Cicero ur hyllan? Eller skriver in sig på en kurs i grekiska? Det kommer aldrig att hända! Istället är vinsten med att än en gång berätta de här gamla historierna (på olika sätt) att man tog del av dem, roades av dem och funderade över dem redan för flera tusen år sedan. Vi ges en möjlighet att tänka samma tankar och delvis dela erfarenheter med dem som levde för länge sedan. Vi blir lite mer som de; de kommer lite närmare oss.

FAKTA

Tio filmer med antika motiv

1. Quo Vadis? (1912), italiensk stumfilm. Regi: Enrico Guazzoni. En av många filmatiseringar av den polske nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz roman. Handlar om de kristna i Rom på Neros tid (år 64).

2. Gli ultimi giorni di Pompei (1913), italiensk stumfilm. Regi: Mario Caserini. Filmatisering av britten Edward Bulwer-Lyttons roman om Pompejis undergång år 79.

3. Cabiria (1914), italiensk stumfilm.

Regi: Giovanni Pastrone. Bygger delvis på Gustave Flauberts Salammbô. Börjar i Rom, fortsätter i Kartago.

4. Ben Hur (1959), USA. Regi: William Wyler. Varken första eller sista filmversionen av Lew Wallaces roman. Vänskap blir till fiendskap mellan en romare och en jude. Jesus är också med.

5. Spartacus (1960), USA. Regi: Stanley Kubrick. Upprorsledaren Spartacus (109-71 f Kr) fanns på riktigt. Filmen bygger på en bok av Howard Fast.

6. Edipo Re (1967), Italien. Regi: Pier Paolo Pasolini. Fri, men vördnadsfull, tolkning av Sofokles tragedi Konung Oidipus.

7. Satyricon (1969), Italien. Regi: Federico Fellini. Fellini fyller fantasifullt luckorna i den romerske författaren Petronius text.

8. Hercules (1997), amerikansk animerad film. Regi: Ron Clements/John Musker. Återberättar myterna om den grekiske hjälten Herakles med mycket humor.

9. Gladiator (2000), USA. Regi: Ridley Scott. Delvis en remake av The Fall of the Roman Empire från 1964. Den kloke gamle kejsaren Marcus Aurelius dör samtidigt som germanerna skapar problem i imperiets utkanter.

10. Troja (2004), USA. Regi: Wolfgang Petersen. Baserad på Homeros diktning om trojanska kriget i Iliaden, men avviker dock på flera punkter, som att filmen näst helt saknar gudomliga element.

Jan Hoff är bibliotekarie och litteraturvetare.

ATT LÄSA Cave Paintings and the Cinema av Ira Konigsberg, artikel i tidskriften Wide Angle nummer 2/1996. Classical Myth & Culture in the Cinema (2001) av Martin Winkler (red). Olympen (1964) av Martin P:n Nilsson.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också