Ernest Praters akvarellmålning »Amateur gentlemen at play« från 1913 visar den brittiska amatör­fotbollen under dess glansdagar.

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Amatörsport: idealism och revirtänkande

Idrottsframgångar mäts i dag lika mycket i intjänade pengar som i segrar. Det är tydligt inte minst i år då OS i Rio och fotbolls-EM avgörs. Men länge präglades sportvärlden av amatörismen – ett ideal som bottnade i överklassens önskan att ha tävlingsidrottandet för sig själv.

3 november 2016 av Axel Andersson
Jim Thorpe var utan tvekan sin tids mest framstående friidrottare och olympier. Han vann guld i både fem- och tiokampen vid sommarolympiaden i Stockholm 1912. En kort tid efter hans hemkomst till USA uteslöt det officiella sportorganet Amateur Athletic Union honom ur sin gemenskap. Thorpe fick lämna tillbaka medaljerna och hans rekord ströks. 

Hans brott?

Det hade uppdagats att han två somrar under skoltiden spelat halvprofessionell baseball för två dollar om dagen.

Thorpe återvände till den professionella baseballen, men efter idrottskarriären fick han försörja sig som kroppsarbetare. Trettio år efter hans tidiga död bad den olympiska rörelsen om ursäkt vid OS i Los Angeles 1984.

Jim Thorpe var långt ifrån den enda att gå detta öde till mötes under den tid som amatörismen reglerade västvärldens sportutövning och definierade den olympiska rörelsen. Så sent som 1946 uteslöts den svenske löparstjärnan Gunder Hägg från amatörsportens finrum, även om han till skillnad från Thorpe verkligen tjänat en smärre förmögenhet på sitt idrottsutövande.

Sportstjärnors framgångar mäts i dag i deras fantastiska löner och prispengar. Amatöridén kan framstå som ­främmande, men under ytan finns många av dess antaganden kvar i hur vi ser på sport.


Amatörismen var mer än bara tanken att det inte skulle gå att tjäna pengar på sport. Det var både en komplicerad filosofi och ett krasst verktyg för att exkludera arbetarklassen, etniska minoriteter (likt Thorpe, som tillhörde USA:s urbefolkning) och till en början även kvinnor. 

Kamratskap viktigare än seger

Målet var att värna om sporten som en idealistisk sysselsättning för »gentlemän« där rent spel och kamratlighet var viktigare än att vinna. Sport skulle med alla medel skiljas från både cirkusartade uppvisningar och vanligt arbete.


Detta innefattade ett estetiskt och etiskt ideal, med rötter i renässansen, om den perfekta atletkroppen som inte var professionellt tränad för någon speciell idrott, men som skulle kunna prestera fina resultat i vilken gren som helst.

Utövandet och åskådandet av sport har i den moderna västvärlden lidit av en problematisk tvetydighet. Sporten var och är lättare att kontrollera när den regleras i rituella sammanhang. Utanför dessa riter hade den nästan en revolutionär potential.


Folkets engagemang kan lätt slå över i allmän oordning, likt dagens fotbollshuliganism. Dessa problem växte sig större och större i och med modernitetens frammarsch när gamla sociala konventioner ifrågasattes. 

Gunder Hägg på löparbanan. Okänt foto­datum.

© IBL Bildbyrå

Moderna sportregler skrevs i England

Fysisk idrott slog igenom på tidigt 1800-tal, främst i den engelsktalande världen. Bland arbetarklassen var löptävlingar populära och drog stora åskådarmassor.

Den styrande klassen, med skräck för folkliga revolutioner och »pöbelvälde«, såg med misstänksamhet på samlingar av uppspelta arbetare. Samtidigt hade överklassen sina egna problem för vilken sporten kunde vara en lösning. Eliten utbildades nu i allt större utsträckning på internatskolor och universitet, då ett mer komplext samhälle krävde större förkovring. 

Men även på dessa ställen kunde elever och studenter bli svårkontrollerade. Tävlingsidrott kom att användas för att reglera de ungas aggressiva energi.

Det var nu, speciellt vid dessa institutioner i England, som de moderna reglerna för sporter som löpning, fotboll, rodd och rugby formulerades.

Det sneglades tillbaka på antiken för att skapa ett modernt sportideal som inte stödde sig på den stora folkliga idrotten som, mer eller mindre rättvist, anklagades för att vara jippobetonad och finansierad av vadhållning med skumraskaffärer som följd.


Vurmen för de gamla grekernas och romarnas kultur stod vid 1800-talet på sin höjdpunkt och skulle leda till de moderna olympiska spelen. Det var också under antiken som idrotten hade varit både viktig och reglerad inom rituella system.

Men den nyklassiska tolkningen av antiken var inte historiskt korrekt. Det hävdades att det viktigaste var att idrottaren inte fick betalt.


Ofta efterföljdes detta med en regel som gjorde gällande att idrottaren inte heller fick ha ett fysiskt arbete som skulle innebära ett »osportsligt« försprång. Denne skulle också vara en »gentleman« som inte ifrågasatte auktoriteter som domare och alltid observerade spelets regler. I klartext innebar dessa regler att de breda samhällslagren exkluderades från sportutövande. 

Amatörismen föds

De moderna sporterna utvecklades främst i England, och det var där och i Nordamerika som den nya sportfilosofin, kallad »amatörismen«, föddes.

Det var också där som nya organisationer bildades för att reglera sporterna och deras ideal. Ett nytt och modernt sportsystem föddes som skulle spridas runt om i världen.

De nya organisationerna hade en ­central roll då det var de som skulle reglera vem som skulle tillåtas att passera nålsögat in i gemenskapen.


I många fall grundades de av individer med erfarenhet inom elitidrotten vid internat som Eton och Rugby och universitet som Oxford och Cambridge.

Detta var fallet med brittiska Amateur Athletic Club, grundad 1866. I början hade amatörorganisationerna begränsad makt i jämförelse med den stora professionella idrotten, men de skulle successivt erövra en allt viktigare position.


Detta skedde främst genom att de monopoliserade den allmänna standardiseringen av idrotten genom skapandet av mästerskap och kontrollerandet av definitionen för rekord.

Under 1860- och 1870-talen samexisterade ofta amatörer och »professionalister«, men redan på 1880-talet var den professionelle idrottsmannen, som tjänade pengar på att framträda, exkluderad från nationella tävlingar och rekordböckerna.


William Curtis, en av grundarna till New York Amateur Club i USA definierade i klartext en amatör som någon som »aldrig tävlar i en öppen tävling, eller för arvode, eller med professionella utövare, för prispengar, och som aldrig har, under någon som helst period av sitt liv, tränat eller hjälpt atleter för att tjäna ett uppehälle.« 

Roddtävlingarna mellan universiteten i Cambridge och Oxford inleddes 1829. Sport var ett viktigt inslag vid bägge dessa traditionstyngda läroanstalter.

© Mary Evans/IBL Bildbyrå

OS 1896 var flaggskeppet

Reglerna var hårda och ett enda snedsteg i historien kunde straffa sig.

Organisationerna exkluderade även ofta alla som var anställda i arbetarklassyrken där de, enligt amatörlogiken, fick fysisk träning på arbetstid.

Denna regel försvann mer och mer under 1800-talets slut som en liten eftergift, även om de kvarvarande ordningarna gott och väl gjorde det möjligt att effektivt exkludera alla från medelklassen och nedåt.

Samhällets eliter hade på några årtionden i stora drag definierat en ny sportfilosofi för de moderna sporterna, en ny rituell kontext.


De moderna olympiska spelen, med start 1896, blev i mångt och mycket flaggskeppet för denna idrottstanke. De var en perfekt blandning av det nyantika idealet och anglosaxisk klassmedvetenhet, uttryckt i tanken kring den sportande gentlemannen.

Vad som först växt fram som ett sätt att reglera och kontrollera vilda elever och studenter applicerades nu på en sportande värld i stort. Detta var dock inte helt och hållet okomplicerat.
Fotbollen skulle från början inneha en specialställning när det gällde drakoniska amatörregler i Storbritannien, och senare runt om i världen.


Anledning till detta var helt enkelt fotbollens stora popularitet inom arbetarklassen, vilket gjorde det svårt för amatörorganisationerna att få total kontroll över sporten. 

Utförsåkaren Ingemar Stenmark tillhörde dem som drabbades av amatör­reglerna – han fick inte ställa upp i OS 1984. Samma säsong vann han storslalomcupen och kom tvåa i slalomcupen.

© IBL Bildbyrå

Fotbollen blev folklig

I England var det främst i de nya industristäderna i norr som fotbollen började dra stora åskådarmassor under 1870-talet.

Detta gjorde det möjligt för klubbarna att snart värva spelare som kom från utanför närområdet.

I den cup som det engelska fotbollsförbundet Football Association (FA, grundat 1863) arrangerade årligen vann 1883 arbetarlaget Blackburn Olympic symboliskt mot överklassklubben Old Etonians, vilket markerade den folkliga fotbollens övertag.

Året därpå påbörjades en strid för att tillåta professionella spelare (som kunde få betalt).

Klubbarna i norr lyckades efter några år utverka en kompromiss när det gällde ersättning för förlorad arbetsinkomst. I en annan populär sport, rugby, slutade en liknande strid med att sporten 1895 delades i två delar, en för amatörer och en för professionella.

Amatöridealen kom under slutet av 1800-talet också till Sverige, här som på många andra ställen genom hängivna anglofiler som såg England som ett föregångsland för hur den moderna sporten skulle förstås och organiseras.

I Sverige var officeren Viktor Balck en pådrivande kraft. Han ledde också ett studiebesök av Stockholms gymnastikförening till England 1880. Fem föreningar i Stockholm kom 1888 överens om en definition av amatörregeln som hädanefter skulle gälla. 


Även i Sverige ansågs det alltså som viktigt att reglera en fenomenalt växande idrottsrörelse. Riks­idrottsförbundet grundades 1903 och kunde 1919 räkna 786 anknutna föreningar med cirka 93 000 medlemmar. 1939 hade denna siffra stigit till 5 790 föreningar och cirka 390 000 medlemmar.

Idrottsrörelsen hade på några decennier passerat både frikyrkorna och nykterhetsrörelsen i popularitet och det var de engelska amatöridealen som reglerade denna nya folkrörelse. 

De moderna olympiska spelen var flaggskeppet för det nyantika sportidealet. Illustrationen från 1936 visar starten av 100-metersloppet i Aten-OS 1896.

© The Print Collector/Heritage Images/IBL Bildbyrå

Fotbollsspelare strejkade

Även i Sverige var det fotbollen med sin stora arbetarpopularitet som drev på en liberalisering av amatörreglerna. En öppen konflikt bröt ut efter OS i Antwerpen 1920 då de svenska landslagsspelarna anklagades för att ha mottagit ersättningar.

Men Svenska fotbollförbundet tvingades av spelarna att tillåta att det skulle betalas ut ersättning till deras familjer. Motiveringen var att fotbollen inte skulle bli »de burgna klassernas sak«. När det tog tid att betala ut dessa ersättningar protesterade spelarna, nu väl medvetna om sin makt, genom att bojkotta (med andra ord gå i strejk) landslagsmatchen mot Norge i juni 1921.

Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) gick också i bräschen mot amatörreglerna bland de internationella sportorganisationerna och slopade 1932 sina amatörregler, regler som de flesta nationella fotbollsförbund för länge sedan slutat att följa.

Under tiden efter andra världskriget ifrågasattes amatörregeln i fler och fler sammanhang, även inom friidrotten där den haft en stark ställning. Men detta föregicks av en lång period där idealen hade luckrats upp efter hand. Amatörregeln hade blivit något av en märklig fossil och idrottsmän hade under en lång tid får betalt under bordet. 


Jim Thorpes kamrater hade till exempel alla spelat professionell baseball, men då använt falska namn så de inte kunde spåras. Thorpe föll, så att säga, på sin egen ärlighet.

Jim Thorpe hoppar höjdhopp vid olympiska sommarspelen i Stockholm 1912. Han blev olympisk mästare i både klassisk femkamp och i tiokamp, men gulden fråntogs honom efter brott mot amatörbestämmelserna.

© Popperfoto/Getty

Pinsamma svenska affärer

I Sverige inträffade en rad uppmärksammade uteslutningar av stjärnor som Gunder Hägg och, så sent som 1961, löparen Dan Waern, men de blev alltmer pinsamma affärer.

Idrottsförbunden riskerade att ses som hycklare. Oftast sågs överträdelser genom fingrarna. Riksidrottsförbundet tog 1967 ett beslut att inte reglera amatörfrågan mer. Också i Storbritannien och resten av västvärlden upplöstes amatöridealen under 1960- och 1970-talen. 

Den sociala exkluderingen var över, men samtidigt skedde en pendelrörelse åt andra hållet mot en allt intensivare kommersialisering

Läs också