Alla vägar möttes i Gaza

Saladins väg i Gaza är en av världens äldsta och mest trafikerade handelsleder. En gång i tiden förband den Egypten med Syrien och kallades för Via Maris

18 mars 2011 av Mia Gröndahl

Saladins väg i Gaza är en av världens äldsta och mest trafikerade handelsleder. En gång i tiden förband den Egypten med Syrien och kallades för Via Maris – havets väg. Karavaner och arméer har kommit och gått längs vägen i en strid ström – förutom sultanen Saladin har härskare som farao Thutmosis III, Alexander den store och Napoleon trampat i dess damm. Om vägen kunde berätta vad den upplevt skulle vi förstå att Gaza, vars invånare fått allt svårare att blicka framåt, äger en rik och fascinerande historia som inleddes för snart fyratusen år sedan.

Från allra första början var Gaza dömt att leva i ett korsdrag mellan olika maktintressen. Dess strategiska läge i Mellanöstern, på tröskeln till Afrika och Arabiska halvön, gör att området ständigt måste kämpa för sin överlevnad och självständighet.

Egyptens faraoner dominerade Gaza under fyrahundra år. Världens första diplomatläcka, de så kallade Amarnabreven (en samling lertavlor som upptäcktes i Egypten 1887), ger en inblick i utsattheten i förhållande till den mäktiga grannen i söder. I ett vältaligt och underdånigt brev från slutet av 1400-talet f Kr betygar Yahitir, lokal guvernör över Azzati (Gaza) och Yapu (Jaffa), sin lojalitet mot farao Thutmosis III.

”Min plats är under min herres fötter”, skriver han, och ber att få komma till Egypten och tjäna i faraos armé: ”Jag går varthelst den marscherar.” Andra brev avslöjar oron för grannen i norr, hettiterna och deras växande imperium med bas i Anatolien och Syrien. Men mot slutet av det långa egyptiska styret av Gaza, visar det sig att hotet för stunden varken kommer från söder eller norr. Nästa angripare kommer från havet.

Sjöfolket filistéerna hör till historiens mest mytomspunna folk.

Omkring 1175 f Kr lämnar de Kreta och Cypern och invandrar till Medelhavets sydöstra kustland. Nykomlingarna var ett hot mot den rådande stabiliteten i området – i Bibeln beskrivs de som grova och råbarkade sällar.

Filistéerna, som Palestina för övrigt uppkallats efter, har inte lämnat efter sig några texter, men de arkeologiska fynden i Gaza vittnar om att de var ett handlingens folk. Gazas nya invånare var skickliga handelsmän, krigare och hantverkare – länge hade de till israeliternas förtret monopol på järnsmidet – och byggde i rask takt upp ett rike som förutom centralorten Gaza även omfattade hamnstäderna Ashdod och Ashkelon.

Filistéerna i Gaza har också frambringat världens första omnämnda kvinnliga spion. I Bibeln kan man följa hur striderna böljar fram och tillbaka mellan dem och israeliterna, som är bosatta på höglandet. En av israeliternas viktigaste ledare, den urstarke Simson, söker sig ofta till Gaza och dess bordeller. Där får Delila i uppdrag att sova med fienden, allt för att avlocka honom hemligheten bakom hans styrka – vilken som bekant satt i håret.

Efter att Gaza i tur och ordning hade erövrats, plundrats och administrerats av Assyrien, Babylonien och Persien, gjorde Alexander den store sitt intåg 332 f Kr. Vid den här tiden hade Gaza utvecklats till den viktigaste handelsplatsen för rökelse, kryddor och parfym, något som invånarna inte tänkte ge upp frivilligt. Alexanders armé mötte ett överraskande motstånd. Under den två månader långa belägringen skadades kung Alexander själv vid två tillfällen av stenar från murkrönets kastmaskiner – inte allvarligt, men tillräckligt för att låta segern över Gaza följas av en massaker på motståndarna.

På nytt reste sig Gaza som en fågel Fenix ur askan. Under det romerska rikets ”beskydd” (63 f Kr–618 e Kr) öppnades nya handelsvägar och Gaza blomstrade som aldrig förr. Kejsar Hadrianus besökte staden 130 e Kr, en händelse som präglades på mynt som upptäckts vid utgrävningar. Om inte staden senare hade härjats så svårt av krig skulle man troligtvis ha kunnat påträffa storslagna lämningar från den grekisk-romerska tiden – tänk ett Gaza med antika tempel, forum, badhus, amfiteater och resterna av ett antikt bibliotek!

Kristendomen anlände till Gaza i slutet av 300-talet och stadens hedniska tempel, inalles åtta, jämnades med marken. Där Gazas viktigaste helgedom stått, till guden Marnas ära, byggdes en kyrka. Sommaren 637 e Kr erövrades staden av araberna och fick en islamsk karaktär, som bevarats fram till i dag. Under 1100-talet nådde korsfararna hit och trehundra år senare inlemmades staden i Osmanska riket. 1799 slog Napoleons armé sönder vad som fanns kvar av den gamla stads­muren och dess sju portar.

Väl inne på 1900-talet förvandlades Gaza under första världskriget till ett slagfält. Enligt bedömare har angreppet bara överträffats av Israels attack mot staden, som inleddes i december 2008 och pågick under tjugotvå dygn, från vilken Gaza fortfarande inte hämtat sig.

Israel-Palestinakonflikten präglar Gaza sedan mitten av 1900-talet. Den som färdas på Saladins väg i dag kommer inte långt – bara till en stängd gräns.

Mia Gröndahl är författare, fotograf och frilansjournalist bosatt i Kairo.

Att läsa: Gaza – från faraoner till islamister (2011) av Nathan Shachar.

Kanske är du intresserad av...

Läs också