Älgjakt – kungligt nöje i alla tider

»Skogens konung» har alltid varit ett eftertraktat bytesdjur. I flera hundra år var älgen ett villebråd främst för samhällets toppskikt. När allmog

17 september 2015 av Tomas Blom

»Skogens konung» har alltid varit ett eftertraktat bytesdjur. I flera hundra år var älgen ett villebråd främst för samhällets toppskikt. När allmogen väl fick rätt att jaga på egen mark höll det på att bli slutet för den svenska älgstammen.

Text: Tomas Blom

Det är mycket mat på en älg. En fullvuxen tjur kan väga uppåt sjuhundra kilo och ha en slaktvikt på drygt trehundrafemtio. Mycket mat, alltså, och den har människor tagit vara på sedan urminnes tider. Jaktmotiv är vanliga på hällristningar från de första jägar- och fiskarkulturerna i Nordskandinavien. Vid Nämforsen i Ångermanland finns ett stort antal ristningar, de flesta med älg- och jaktmotiv som knackats in i klippan för åtskilliga tusentals år sedan. Även om vi inte kan vara säkra på den exakta orsaken till att bilderna framställdes, vittnar de om vilken betydelse detta djur hade i de här tidiga kulturerna, framförallt som jaktbyte, men kanske också som föremål för någon form av kult.

Att älgen med sitt säregna utseende varit föremål för sägner och skrock är omvittnat. I sin skildring av kriget i Gallien hävdar Julius Caesar bestämt att älgens ben saknar leder och att den sover lutad mot träd – som förutseende jägare ser till att ha huggit i så att älgen tippar omkull.  Olaus Magnus vidarebefordrar också åtskilliga skrönor i sin Historia om de nordiska folken, bland annat att älgens läpp är så nedhängande att han inte kan inta föda utan att gå baklänges, samt att en avhuggen älgklöv är ett osvikligt medel mot ”kramp eller fallandesot”.
Av hällristningarna verkar det som om metoderna för att jaga älg var tidigt utvecklade. De jaktvapen som användes på stenåldern var kastyxor, slun-gor, spjut och pilbågar. Man har gjort experiment med repliker av pilbåge, som visat sig vara ett mycket effektivt vapen – på någorlunda korta avstånd. Jägarna bör alltså ha varit tvungna att smyga sig på sitt byte, om de inte till exempel kommit på knep att locka till sig brunstiga tjurar genom att härma kons lockläte. Genom de här gamla bilderna vet vi också att hunden tidigt varit en viktig hjälpreda, kanske för att ”ställa” bytet eller för att driva det mot en fångstgrop eller ett stup.

Metoderna för att jaga och döda älgen förändrades alltså i princip inte mycket under de följande årtusendena. Där-emot skedde stora förändringar i vilka villkor som rådde för jägarna i takt med att samhället organiserades kring nya maktförhållanden. Redan i det fornisländska diktfragmentet Rigsthula, som betraktas som en myt om ståndssamhällets uppkomst, berättas att den unge hövdingesonen Jarl skaftar pilar och hetsar hundar, något som antyder att jakt tidigt blev ett privilegium för stormannaklassen. I de medel-tida landskapslagarna står mycket om hur jakt och fångst får och skall bedrivas.

Och i kung Magnus Erikssons landslag förbehöll sig kungen rätten att jaga älg, hjort och rådjur i stora delar av landet. När så småningom ett svenskt adligt frälse tar form, begränsas allmogens jakträtt ytterligare.
Gustav Vasa hävdade med kraft Kronans rätt till monopol på jakt. All obebodd mark ansågs som krono-allmänning och där fick bara kungen jaga: ”wid strängaste näpst och wrede, det må ingen Frelseman, Prest eller Bonde bruka jagt på Edsmähren eller andre Kronans skogar.”

Men även om nu kung Gustav själv inte var någon större jägare, hade han en klar blick för jaktens ekonomiska betydelse, framför allt genom skinnhandeln. Hans fogdar köpte upp stora mängder skinn för export som gav inkomster till den kungliga skattkammaren.

Kung Gustavs söner var där-emot mycket jaktintresserade. Johan III anlade en djurgård på Waldemarsö, det vill säga  nuvarande Djurgården. Där höll han älgar och hjortar i hägn för att kunna jaga bekvämt, en tradition som sedan fortsattes av en rad senare kungar. Faktum är att det kungliga intresset för jakt också innebar en jaktvårdande lagstiftning som månade om högviltet, samtidigt som allmogen uppmuntrades med generösa skottpengar att hålla efter de talrika rovdjuren. Men trots att gemene mans jakträtt var synnerligen inskränkt florerade tjuvskyttet och den svenska älgstammen minskade gradvis under 1600- och 1700-talen.

När kung Karl XI och hans manstarka följe lyckades fälla tre älgar under en drevjakt, betraktades detta som en stor bedrift. Det var också på Karl XI:s initiativ som den första svenska ”älg-tavlan” kom till. Efter en annan lyckad jakt uppdrog kungen åt sin hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl att måla av den stora älg som blivit det kungliga bytet.

Dessvärre fanns bara hornkronan tillgänglig, så konstnären försökte använda en häst som modell, men kungen gav honom bakläxa och skickade honom till älggården i Kungsör för att han skulle få se en riktig älg.
Ehrenstrahls välkända älgtavla kopierades flitigt och förmedlade för första gången en någorlunda riktig bild av detta gåtfulla djur. Karl XI umgicks också med planer på att enrollera älgen i krigstjänst som riddjur åt sina kavallerister – men planerna förverkligades aldrig. Kungen utfärdade däremot förbud mot att tämja älgar, -eftersom ”rymmare igenom deras hjälp satte sig i säkerhet”. Hundra år senare utfäste å andra sidan Kungliga Vetenskapsakademien en belöning till personer som lyckats tämja älgar. Det är okänt om någon kom i åtnjutande av denna.

Det brukar sägas att Gustaf V är vår störste kunglige jägare, men förmodligen är det ingen som har fler älgars liv på sitt samvete än hans föregångare Gustav III. I och med Förenings- och säkerhetsakten som kungen drev igenom vid 1789 års riksdag fick nämligen bönderna rätt till jakt på såväl arrenderad som på egen mark. Och -eftersom var man nu hade tillgång till en bössa, decimerades snabbt bestånden av älg, hjort och rådjur till gränsen för utrotning.

Älgen jagades även med urgamla och plågsamma metoder som hetsjakt på skarsnö, där snön trasade sönder de tunga djurens ben, fångstgropar med spjut eller gillrade fällor där vapen avlossades av djuren själva. Metoder av det slaget förbjöds först vid mitten av artonhundratalet.

Men dessförinnan hade man insett att de jaktbara viltstammarna måste räddas. Hovjägmästaren Herman Falk från Värmland lyckades år 1825 få igenom ett tioårigt totalförbud mot älgjakt, och elva år senare stadgades i lag att denna jakt bara skulle få äga rum mellan 1 augusti och 1 november. Men det skulle ta lång tid för den svenska älgstammen att repa sig. 1879 sköts sammanlagt 926 djur i hela landet. Inte förrän i början av 1950-talet började tillväxten, som skulle fortsätta ganska explosionsartat genom en allt mer reglerad avskjutning.
I slutet av 1970-talet fanns uppskattningsvis 400 000 älgar, vilket medgav en kraftigt ökad avskjutning de närmaste åren. 1982 sköts inte mindre än 170 000 djur. Bland förklaringarna till älgstammens snabba tillväxt märks skogsbrukets förändring med stora kalhyggen som erbjöd lättåtkomlig mat i form av lövsly och ungskog som blev illa åtgången av älgarnas aptit. Oundvikligen uppstod konflikter mellan skogsbrukets intressenter och de som ivrade för en livskraftig älgstam. Men den stora älgstammen innebar också problem för djuren som drabbades av nya, dittills okända sjukdomar.

Älgjakten blev föremål för en rad reformer som klubbades i riksdagen. Den senaste utredningen resulterade i en proposition som antogs av riksdagen och utmynnade i en ny lagstiftning som trädde i kraft 2012. Syftet är att åstadkomma en ”ekosystembaserad lokal älgförvaltning”. Till den ändan har landet indelats i stora älgförvaltningsområden som kan sträcka sig över kommun- och länsgränser. Dessa leds av representanter för jägare och markägare och ska i första hand svara för samråd, samordning och rådgivning – det vill säga hålla koll på hur älgjakt bedrivs inom förvaltningens område. Man ska samverka med länsstyrelserna, som är ansvariga för den årliga tilldelningen av avskjutningsbara djur inom sina licensområden.

Olika intressenter har naturligtvis olika uppfattning om hur många djur som kan/bör skjutas, men nu finns i varje fall en övergripande organisation som förutsätts ha en överblick över beståndet och artens framtid.
Att jaga älg är alltså sedan länge inte något kungligt privilegium och det är flera hundra tusen män och kvinnor som drar ut i skogen frampå höstkanten i hopp om att – med lite tur och skicklighet – fylla frysen med kött. De jaktmetoder som används är sedan länge beprövade. Den vanligaste formen är den så kallade tryckjakten med hund, där någon eller några hundförare försöker ”trycka” ut älgarna mot de skyttar som står på pass.  Det är en variant av drevjakten där ett stort antal drevkarlar bildar kedja för att tvinga djuren mot de väntande bösspiporna. Vid kungliga jakter i Bergslagen kunde flera hundra drevkarlar engageras.

Hundens roll inom älgjakten är fortfarande central. Den kan ha till uppgift att ”ställa” älgen, dvs få den att stanna och inta försvarsställning så att jägaren kan fälla den. Lockjakt är ytterligare en variant som går ut på att åstadkomma läten som låter så likt en brunstig älgko som möjligt för att locka till sig intresserade tjurar.

Tomas Blom är frilansjournalist och författare.

algjakt_550px
omslag10_270px

Kanske är du intresserad av...

Läs också