Äktenskap – ett kärlekens kontrakt

När jag för ett drygt kvartssekel sedan gifte mig, framförde min nyblivne svärfar på bröllopsfesten en hyll­ningsvisa på klingande skånska med följand

25 april 2008 av Tomas Blom

När jag för ett drygt kvartssekel sedan gifte mig, framförde min nyblivne svärfar på bröllopsfesten en hyll­ningsvisa på klingande skånska med följande inledning: Äktenskapet är ett faktum, bomfaderi, är nu ett faktum inför alla oss ett paktum, bomfaderifaderallanlej… Dessa textrader sammanfattar i all kor­thet vad ett äktenskap är i de flesta människors föreställningsvärld. Det handlar om en varaktig förening mellan två människor, av motsatt kön, som inför omvärlden gjort en i någon mening formell överenskommelse om att leva tillsammans. De har låtit viga sig – kyrkligt eller borgerligt – och har därigenom förändrat sin civilrättsliga status från ogift till gift, något som medför ekonomiska och juridiska konsekvenser.

Av den senaste tidens debatt om samkönade äktenskap, kan man dra en slutsats: äktenskapet är fortfarande en samhälls­institution som har ett högt symbolvärde för många människ­or. Dessutom har äktenskapet sedan lång tid tillbaka varit en företeelse av stor betydelse för människors ekonomiska förhållanden, och har många gånger fungerat som ett samhällsbevarande kitt, ett medel för att överföra makt, egendom och prestige mellan olika familjer.

I det förkristna Norden, på vikingatiden, tycks äktenskapet huvudsakligen ha varit en angelägenhet för familj och släkt, i varje fall bland samhällets besuttna. I det nyligen utgivna verket Fornnordisk religion skildrar Gro Steinsland bland annat det system av riter och handlingar som omgav det fornnordiska äktenskapet och som till stora delar levt kvar i senare tider, i vissa fall ända tills i dag. De beskrivs i den isländska sagalitteraturen som nedtecknades under medeltiden, då saker och ting sköttes på i stort sett samma vis.

Förhandlingarna om äktenskap inleddes med att sändebud från den förhoppningsfulle brudgummens familj begav sig på friarfärd, ofta men inte alltid i sällskap med själve friaren. Om erbjudandet om äktenskap godtogs av den tilltänkta, och inte minst hennes familj, blev det trolovning av. Då blev det fest hemma hos den blivande bruden, och i samband med den ingicks bindande ekonomiska avtal.

Man gjorde upp om brudens hemgift, det vill säga vilken egendom hon skulle föra med sig i äktenskapet. Brudgummen och hans släkt skulle i sin tur ställa upp med en brudgåva av acceptabel storlek. Nu bestämdes också när det skulle bli brudlaup. Ordet ”bröllop” har alltså en aktningsvärd ålder. Det har uttolkats som brud-lopp, en hastig färd från brudens gård, där hennes far överlämnat sin dotter till den nyblivne maken, till brudgummens hem, där bröllopsfesten skulle ske.

En bröllopsfest betraktas ju i de flesta kulturer som en tillställning av stora mått där det inte ska snålas med mat och dryck. Nuförtiden brukar vi i allmänhet begränsa oss till att låta festligheterna ta en dag och en kväll i anspråk, men på vikingatiden ansågs ett bröllop som tog slut efter tre dagar som tämligen ynkligt. Helst skulle det firas i en vecka. Så länge behövde dock inte brudparet vänta på att få fullborda sin fysiska förening. Det skulle ske under högtidliga, ritualiserade former på festens första kväll. Då leddes brud och brudgum till sängs, följda av vittnen som bar på ljus eller facklor, något som var viktigt för att markera att det handlade om en offentlig, noga reglerad förbindelse mellan de unga tu.

Den sedvänjan levde kvar genom hela medeltiden, då det också förekom att prästen följde med in i sovkammaren för att välsigna den äkta sängen. Kungliga brudpar fick finna sig i att sängledas långt efter att detta kommit ur bruk bland deras undersåtar, något som (förstås) berodde på att det i deras fall var extra viktigt med avkommans rena härstamning. Men när de nyblivna makarna väl fått av sig kläderna och krupit ner under täcket, avlägsnade sig vittnena och paret fick vara i fred, möjligen med undantag för diverse bus och upptåg från uppspelta bröllopsgäster.

Vi vet inte om det fanns några i vår mening religiösa riter eller övertoner i samband med det fornnordiska äktenskapet. Möjligen kan fruktbarhetsguden Frej och hans syster Freja ha varit inblandade, men huvudsakligen handlade det nog om en juridisk-ekonomisk uppgörelse mellan två släkter som genom giftermålet blev allierade och förpliktade att stödja varandra. Sedan skadade det säkert inte om själva huvudpersonerna råkade vara förälskade. Men det var ingen nödvändighet.

Självklart var inte heller att mannen nöjde sig med en enda fru på sikt. Systemet med bihustrur lär ha varit förhållandevis utbrett, i varje fall bland de höga och mäktiga. Det är också omvittnat att hövdingar höll sig med frillor, eller följekvinnor, något som den ursprungliga hustrun var tvungen att foga sig i. (Att en kvinna höll sig med några ”följemän” känner vi däremot inte till.)

Frillornas barn kunde i vissa fall ättledas, det vill säga räknas som arvtagare, men kunde å and­ra sidan lika väl sättas ut i skogen för att dö – en inte helt ovanlig fornnordisk metod för barnbegränsning. Skilsmässor förekom, på både mannens och kvinnans initiativ, och var inte särskilt komplicerade affärer, annat än möjligen i ekonomiskt avseende. Den kvinna som krävde skilsmässa hade rätt att få tillbaka den egendom hon fört med sig i boet. Om skilsmässan var mannens fel fick hon också behålla den brudgåva hon fått.

Kristendomen innebar en helt ny syn på äktenskapet. Det var ju ett av den katolska kyrkans sju sakrament, en helig handling som fordrade kvinnans medgivande. Visserligen fortsatte mäktiga män att gifta bort sina barn med varandra, men nu fanns det ändå en kraft i samhället som hävdade kvinnans rätt att säga nej. Kyrkan krävde också att mannen skulle hålla sig till en kvinna livet ut. Bihustrur och skilsmässa var i princip omöjliga. Alltså var det bäddat för konflikter med de gamla sederna.

Frågan om vad kristendomens genombrott betydde för kvinnors villkor, diskuteras utförligt i bland annat Tusen svenska kvinnoår av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg. Slutsatsen är att kvinnor fick det både bättre och sämre. Deras ställning inom äktenskapet blev säkrad, men i egenskap av döttrar till Eva blev de bärare av arvsynden och enligt Bibelns ord underställda sin man. Under medeltidens gång blev kyrkan också alltmer sexualfientlig.

Celibatet var i princip att föredra och äktenskapet sågs som ett nödvändigt ont. ”Det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå”, som aposteln Paulus resignerat suckar i första Korintierbrevet. Samtidigt var det märkligt nog möjligt för en man och en kvinna att bli giltigt gifta i hemlighet, utan vittnen. Allt de behövde göra var att ge varandra äktenskapslöften inför Gud, något som antagligen i vissa fall kunde sätta käppar i hjulet för släktens giftermålsstrategier.

Det här var något som gav anledning till split inom kyrkan. Fjärde Laterankonciliet år 1215 försökte sätta stopp för hemliga äktenskap, men en stark falang inom kyrkan vidhöll deras giltighet. Förmodligen krävdes det dock en hel del kurage av ett ungt par att viga sig i hemlighet och medvetet gå emot föräldrars och släkters uttalade vilja.

Det dröjde ganska länge innan kyrkan lyckades genomdriva sina krav på att ett brudpar skulle vigas. Inte förrän omkring år 1300 stadgas detta i Östgötalagen – och det skulle dröja ytter­ligare flera hundra år innan det blev allmän lag. Från början ägde själva vigseln rum utanför kyrkan. Framför dörren avlades löftena och sedan välsignades vigselringen som brudgummen först trädde på tummen, sedan på pekfingret och till sist på långfingret – ”i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”.

Först nu var det dags för brudparet att gå in i kyrkan för att bevista brudmässan. Vigsel framför altaret slog inte igenom förrän under 1400- och 1500-talen.Under den katolska tiden betraktades mycket av det som hade med sex att göra som ett hinder för människan att komma närmare Gud. Att leva som munk eller nunna var idealet. Präster skulle i princip inte gifta sig, vilket inte hindrade att många av dem skaffade sig ”hushållerskor” som också kunde dela säng med husbonden.

Paradoxalt nog såg inte kyrkan utomäktenskapligt sex som något som medförde evig fördömelse. Bikt, ånger och botgöring kunde räcka som kompensation, kanske i kombination med en gåva till församlingen. Tilläggas bör dock att otrohet medförde svåra straff enligt flera av landskapslagarna. Kravet på att bruden skulle vara oskuld på bröllopsnatten tillämpades sannolikt hårdast bland de rika och mäktiga, som ville hålla koll på att ingen tveksamhet rådde om eventuella arvingars härkomst.

Annat blev det efter reformationen. Dess upphovsman, Martin Luther, upphöjde äktenskapet till den enda godtagbara livsformen, även för präster. Att leva i celibat var meningslöst, ja till och med syndigt. Äktenskapet var inte längre ett sakrament, utan nu började kyrkan betrakta det som framförallt en sexuell relation mellan man och kvinna, som enligt Bibelns ord skulle förenas i ”ett kött”. Det betydde i sin tur att sex utanför äktenskapet blev strikt förbjudet. I princip gällde dödsstraff för hor, blodskam och tidelag (det vill säga otrohet, incest och samlag med djur), även om straffen ofta mildrades till böter eller kroppsstraff som att spöas med ris.

Samtidigt som sex alltså strängt begränsades till äktenskapet, steg den genomsnittliga giftermålsåldern markant till mellan tjugofem och trettio, i varje fall bland landsbygdens folk. En man måste ju ha möjlighet att försörja ett hushåll, och en kvinna var tvungen att få ihop en hemgift, det vill säga att med sina föräldrars hjälp skaffa fram den egendom som hon skulle behöva i sitt liv som bondhustru. Hemgiften var påbjuden i lag redan från medeltiden och fungerade egentligen som ett förskott på den unga kvinnans arv. Den kunde bestå av både möbler, redskap och djur. Ett minimikrav var att en säng med sänglinne skulle medföras i boet.

Den inbyggda motsättningen mellan hög giftermålsålder och förbud mot utomäktenskapligt sex ställde höga krav på ungdomarnas förmåga till självkontroll. Men den lutherska moralen tycks ha varit effektiv, eftersom antalet utomäktenskapliga barn sjönk under 1600-talet.

Inom de högre stånden gällde det fortfarande att välja sin livspartner strategiskt, med benäget bistånd av föräldragenerationen. Men på landet hade ungdomar större frihet, något som kom till uttryck genom den i norra Sverige utbredda och långlivade sed som kallas nattfrieri. Byns unga män drog runt på söndagsnätterna, hälsade på hos de unga kvinnorna och ställde till med små improviserade fester, som oftast slutade med att någon eller några gossar kröp ner i fållbänken hos sin respektive utvalda. Paret kunde sedan ligga tillsammans, fullt påklädda och vänslas – inom mycket bestämda gränser – för att utröna varandras lämplighet som äktenskapspartner. Man kan nog anta att det inte bara handlade om att vara erotiskt attraktiv. Äktenskapet var i hög grad en arbetsgemenskap, där bägge parter måste klara av att dra sin del av lasset.

När de unga tu väl bestämt sig för varandra, var vägen in i det äkta ståndet kantad av bestämda ritualer. Hos välbärgade bönder överläts gärna själva det formella frieriet åt en böneman. Det var ofta en person med god kännedom om bygdens invånare, kanske en gårdfarihandlare, byskomakare eller hemsömmerska. Huvudsaken var att vederbörande var en duktig förhandlare, som kunde hålla fram friarens fördelar för den tilltänktas föräldrar.

Bönemannens motpart var giftomannen, oftast flickans far, som var den ende som hade rätt att lova bort henne i äktenskap. Flickan hade själv inte mycket att säga till om. Om det första besöket utföll väl, fick bönemannen återkomma med friaren i sällskap. Långt in på 1800-talet gällde alltså i princip samma turer som skildras i de isländska sagorna.

Fortsatta förhandlingar gällde framförallt hemgiftens storlek, och när de var lyckligt avklarade kunde trolovningen, eller fästningen, äga rum. Ända in på 1700-talet betraktades denna ceremoni som viktigare än vigseln. Det viktigaste momentet var handslaget i vittnens närvaro mellan man och kvinna, ett handslag som bekräftade den ömsesidiga avsikten att bli man och hustru och som fortfarande lever kvar i talesättet ”ge någon handen”.

När trolovningen var avklarad och ringar växlats, var det i princip fritt fram för sex. 1686 års kyrkolag slår fast att fästning följd av samlag skulle gälla som äktenskap – även utan vigsel. Inte förrän i 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav. Men folkliga sedvänjor (och vanlig, mänsklig åtrå) är seglivade ting, och det var långt ifrån någon ovanlighet att se gravida kvinnor stå brud, även om det betydde att brudparet ända in på 1800-talet var tvunget att betala böter till kyrkan.

Intressant nog stadgade 1734 års lag också att en man som på bröllopsnatten upptäckte att hans hustru inte var oskuld, hade rätt att genast skilja sig. På det här området förelåg det uppenbarligen ett stort avstånd mellan lagstiftning och praxis.

Ända sedan medeltiden hade prästerna följt påvens påbud och ”lyst till äktenskap” under tre söndagar före ett bröllop. Avsikten med att offentligt meddela vilka som tänkte gifta sig var att ta reda på om det fanns något hinder för äktenskapet, till exempel ett alltför nära släktskap.

Enligt 1686 års kyrkolag måste lysningen också föregås av en kontroll av det blivande brudparets kristendomskunskaper. Den som inte kunde Luthers lilla katekes som ett rinnande vatten, fick förbli ogift. I varje fall i teorin. Tilläggas kan att prästen väntade sig en någorlunda rejäl belöning för att skriva ut den eftertraktade ”lysesedeln”.

Under senare delen av 1700-talet förändrades själva förut­sättningarna för äktenskapet – på flera sätt. Befolk­ningen ökade och på landsbygden växte antalet obesuttna som inte ägde någon jord: torpare, backstugusittare, bruksarbetare, pigor och drängar. För dem hade äktenskapet mindre betydelse eftersom de inte var tvungna att bilda par för att ha en arbetskamrat att driva ett ärvt jordbruk med. De hade heller ingen egendom att förvalta genom strategiska giftermål.

Äktenskapet började övergå till att mer och mer bli en fråga om individens fria val. Det var upp till den som kunde försörja sig själv att gifta sig, eller låta bli. Antalet äktenskap sjönk också gradvis under denna period och nu började män och kvinnor av enkelt ursprung som fattat tycke för varandra att helt sonika flytta ihop. De hårda skamstraffen för ”lönskaläge”, sex utom äktenskapet, mildrades gradvis. Nu behövde man inte längre stå på ”horpallen” och skämmas mitt i kyrkan. Det räckte med en enskild tillrättavisning av prästen.

Samtidigt växte det fram en helt ny syn på den känslomässiga grunden för äktenskapet. Kärleken började för förs­ta gången göra sig gällande på allvar. Man brukar säga att den känslan ”uppfanns” av 1100-talets provencalska trubadurer, men då handlade det om den ädle riddarens dyrkan av en ouppnåelig hjärtas dam – som helst skulle vara gift. Under åtskilliga hundra år betraktades kärlek som ganska sekundärt vid val av äktenskapspartner, i bästa fall infann den sig med tiden. Men på 1700-talet började upplysningens idéer slå igenom. Det kungliga enväldet ifrågasattes, liksom det rimliga i husbönders makt att gifta bort sina barn utan att ta hänsyn till de närmast inblandades känslor.

Föreställningen om den romantiska kärlekens betydelse som en viktig grund för äktenskap spreds genom populära romaner som Pamela av Samuel Richardson och La Nouvelle Hélouïse av Jean Jacques Rousseau. Men sådana idéer blev i huvudsak en angelägenhet för medelklassen. Inom överklassen levde de strategiska äktenskapen kvar som ett medel att förmera och förmedla tillgångar och makt.

En kort period i början av 1800-talet verkade det som att synen på äktenskapet höll på att genomgå en stor förändring under inflytande av de nya tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som kom till ett så påtagligt uttryck i Frankrike under revolutionen. Där, och i några andra länder, blev skilsmässa under en tid möjlig.

I Sverige stadgade visserligen 1734 års lag att staten istället för kyrkan skulle besluta i sådana ärenden, men det förblev ändå länge nästan ogörligt att upplösa ett äktenskap. Däremot förändrades vigselformuläret i 1811 års kyrkohandbok på ett intressant sätt; kvinnan skulle inte längre vara ”undergiven” sin man, utan ”tillgiven”. Man och kvinna skulle inte längre bli till ”ett kött”, utan förbli två individer, även i det äkta ståndet. Tilläggas kan att den ursprungliga formuleringen återtogs inom kort.

Det gamla samhällets patriarkala husbondevälde var i gungning, trots att det visserligen kom en reaktionär motreaktion i hela Europa efter Napoleonkrigen. Revolutionen var krossad, men idéerna hade gjort verkan. Det gick inte att återgå till den invanda bibliska modellen för att rättfärdiga mannens självklara övertag. Men det dröjde inte länge innan det växte fram ett nytt synsätt på mäns och kvinnors roller och uppgifter inom äktenskapet, ett synsätt som fyllde ungefär samma funktion. Nu skapades bilden av kvinnan som ”det svaga könet”.

Hennes plats var i hemmet, där hon skulle skapa en vilsam fristad för mannen, som måste ut i den hårda världen för att slita ihop till familjens uppehälle. Detta var, kan man säga, avigsidan av synen på äktenskapet som ett kontrakt mellan två självständiga individer. Deras egenskaper skulle renodlas och komplettera varandra och alltså betonades olikheterna mellan man och kvinna.

Under 1800-talet förändrades äktenskapet, med början hos den växande borgarklassen, från att vara en producerande arbetsgemenskap till att bli en konsumerande relation grundad på romantisk kärlek. Det skedde samtidigt som hushållet, som ju kunde omfatta långt fler personer än själva familjen, förvandlades till ett hem för mamma, pappa och barn. Mannen var inte längre hushållsföreståndare, utan familjeförsörjare. Kvinnans uppgift var att sköta hem och barn, punkt. Hon var fortfarande ekonomiskt beroende av mannen och de facto omyndig. Hemmet blev ett kärlekens näste, slutet mot omvärlden.

Den borgerliga familjekulten lade stor vikt vid kvinnans ”renhet”. Döttrarnas oskuld bevakades noggrant och borgarklassens unga män och kvinnor fick finna sig i att aldrig lämnas ensamma utan förkläde. En kvinna skulle vara orörd när hon ingick äktenskap, men i linje med den förhärskande dubbelmoralen var det inga problem för mannen att skaffa sig sexuell erfarenhet, eftersom prostitutionen var vida spridd och till och med reglerad enligt lagens bokstav.

Som ett tidens tecken fick själva bröllopet en allt större betydelse under 1800-talet. En verklig trendsättare var Storbritanniens drottning Victoria. När hon gifte sig med sin Albert år 1840, vandrade hon uppför altargången till musik, iförd oskuldsfull vit klänning med slöja istället för den stela silverbrokad som kungligheter hittills uppvisat. Nu började det också bli vanligt att brudparet reste bort tillsammans istället för att som tidigare gå på visiter under dagarna efter bröllopet. Tvåsamheten och avskildheten i den romantiska kärlekens tecken blev allt viktigare.

1800-talet innebar alltså höjdpunkten för det borgerliga äktenskapet, men det dröjde inte länge innan det började knaka i idyllens fogar. Undersysselsatta kvinnor i högre samhällsklasser utvecklade i oroväckande hög grad nervösa symptom, som gärna betecknades som ”hysteri” enligt en diagnos på modet hos tidens läkarkår. I sin bok Den mörka kontinenten kallar Karin Johannisson perioden mellan 1870 och första världskriget för ”hysterins guld­ålder”.

Det borgerliga äktenskapet utsattes för hård kritik också av unga arga skribenter som gick till angrepp mot vad de uppfattade som förljugenhet och förtryck. Henrik Ibsen lät Nora bryta upp från sitt Dockhem med buller och bång och August Strindberg beskrev familjen som ”bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!”.

För arbetarklassens kvinnor gällde att de också måste ta fullt ansvar för hem och barn, men att de oftast samtidigt måste yrkesarbeta, eftersom mannens lön inte räckte till. Detta blev ett argument för den tidiga fackföreningsrörelsen gentemot arbetsgivarna: en karl måste ju tjäna så pass att han kan försörja sin familj. Inom de lägre samhällsklasserna hörde inte heller bröllop till vanligheterna. Vid förra sekelskiftet flyttade de flesta ihop utan vigsel, en samlevnadsform som var så vanlig i huvudstaden att den kallades ”Stockholmsäktenskap”. Det innebar förstås också en påtaglig ökning av antalet utomäktenskapliga barn.

Det tidiga 1900-talets kvinnorörelse som kämpade för att ge kvinnan medborgerliga rättigheter fick naturligtvis också betydelse för hur synen på äktenskapet förändrades. Ett av rörelsens krav handlade om att ge kvinnan en möjlighet att lämna sin man. Att skiljas hade i teorin varit möjligt, men krångligt och ovanligt. Ofta var någondera parten i så fall tvungen att ”förlöpa hemmet”, det vill säga resa sin väg, för att bevisa att ”osämja” rådde. År 1915 kom lagstiftningen i kapp och nu blev det möjligt att hänvisa till ”djup och varaktig söndring”, något som ledde till en snabb ökning av upplösta äktenskap.

År 1920 avskaffades den lagstadgade morgongåvan, som hade hängt med i stort sett sedan forntiden som en ekonomisk försäkring till kvinnan. Det var för övrigt året innan en gift kvinna förklarades myndig och ett år före den kvinnliga rösträtten.

En bit in på det nya seklet hade kvinnan börjat komma ut på arbetsmarknaden, och under 1920-talet formades ett nytt kvinnoideal som bröt radikalt med det pryda, påbyltade 1800-talet. Modet föreskrev korta kjolar och shinglat hår. Stela umgängesformer luckrades upp, nu kunde för varandra obekanta unga män och kvinnor träffas på offentlig lokal och dansa till jazzorkestrar eller gå på bio och låta sig inspireras av amerikanska filmkyssar. Sexuell attraktion blev allt mer öppet erkänd som en viktig grundval för det goda eller till och med ”Det fulländade äktenskapet”, som titeln lyder på en av samtidens handböcker i sexuell samlevnad.

Men efter smekmånadens kärleksrus vidtog äktenskapets vardag, och den rullade länge på i ungefär samma banor som på 1800-talet. Könsuppdelningen bibehölls; normen var att maken gick till jobbet med hemlagad lunch i sin unicabox medan frun stannade hemma och skötte hem och snöt barn som aldrig hade hört talas om dagis.

Så såg det ut, i princip, ända till 1950-talet. Äktenskapet hade inte förändrats så värst mycket på hundra år, mer än i det avseendet att sammanboende blivit en sällsynthet. Nu prydde ett bröllopsfoto det övervägande flertalet av rikets byråar och bokhyllor och dammtorkades i stor utsträckning av en hemarbetande kvinna.

I dag, drygt femtio år senare, är hemmafrun en i det närmaste utdöd yrkeskategori. De första stegen mot denna samhällsförändring togs på 1960-talet, då debatten om familj och äktenskap exploderade. En tändande gnista var författaren Eva Mobergs essä Kvinnans villkorliga frigivning från 1961. Hennes kollega Barbro Backberger gav år 1966 ut boken Det förkrympta kvinnoidealet där hon bland annat ifrågasatte veckopressens förhärligande av äktenskapet som ”kvinnans lyckobringande bur dit man så snabbt som möjligt bör släpa mannen”.

Under det närmast följande decenniet hopades argumenten mot den traditionella samlevnadsformen, något som satte sina spår i giftermålsstatistiken. Samboliv blev regel inom vissa kretsar, och det romantiska kärleksidealet fick konkurrens av ”samlag för vänskaps skull”.

I början av 1970-talet avskaffades lagen om sambeskattning, något som definitivt gjorde hemmafruns existens svår att rättfärdiga med ekonomiska argument. Nu har trenden angående vigslar vänt, med besked. Att gifta sig är helt okej, och bröllopet kan gärna vara påkostat på gränsen till det spektakulära. Det finns en blomstrande ”bröllopsindustri” och i Pressbyrån kan man hitta ett flertal publikationer enbart ägnade detta ämne. Själva äktenskapen kan förstås se olika ut, beroende på individernas grad av jämställdhet – och kanske också inom en snar framtid beroende på deras kön.

Tomas Blom

Äktenskapligt skrock

Ge aldrig en kniv eller sax som gåva till din utvalda – den sticker sönder kärleken!

Ge aldrig skor som gåva – de trampar ut kärleken!

Inför altaret måste brud och brudgum ha slantar i skorna – annars blir de fattiga.

Om prästen läser fel när han lyser, går äktenskapet på tok.

Bruden ska se sin brudgum först, inte tvärtom, det betyder otur.

Den av de två som först sätter sin fot på kyrkogolvet ska ha makten i hemmet.

Om en av dem tappar ringen, betyder det att vederbörande snart ska dö.

Den som först faller på knä framför prästen, ska vara den förste att dö.

Risgryn eller ärtor över brudparet betyder rikedom i hemmet.

Den som stiger upp först på morgonen efter bröllopsnatten, tar makten i hemmet.

Och  så  levde  de  lyckliga...

Wilhelmina Kempe trivdes aldrig på balerna, där societetens unga möttes under reglerade former. Kärleken fann hon utomlands.

Porträtten av greveparet Wilhelmina och Walther von Hallwyl, målade under bröllopsresan i Schweiz 1865, visar ett nygift par som hade allt: titel, pengar och kärlek. Men Wilhelmina, född Kempe, var själv förvånad över att hon vågat opponera sig mot sin far för att få gifta sig med den unge greven.

Wilhelmina föddes i Stockholm 1844 som enda barn till Wilhelm och Johanna Kempe. Familjen hade gjort en klassresa. Fadern var en av Sveriges största träpatroner och grundade familjeföretaget Ljusne-Woxna AB.

Att makarna Kempe hade ambitioner att komma upp sig i samhället visar inte minst valet av guvernant till dottern. Genom att anförtro Wilhelminas uppfostran till fröken Pflaum, som tidigare tjänstgjort i en av Schweiz mest framstående familjer, hoppades föräldrarna att det skulle bli en fin dam av den enkla köpmannadottern.

Graden av bildning var ett klasstecken och överhetens döttrar drillades i språk, broderi, pianospel och dans. Målet var att höja kvinnornas värde på äktenskapsmarknaden. Fröken Pflaum implementerade också moral och sedlighet, samt ordning och reda, hos Wilhelmina, liksom en stark självkontroll i röst, skratt och rörelser. De sociala koderna måste läras in!

Wilhelmina fick nu inte längre leka med andra barn, utan lämnades ensam när hon inte var i den stränga frökens sällskap. Wilhelmina har själv antecknat, att den dag den tyska guvernanten kom in i hennes liv, försvann all hennes barndoms lust och glädje.

Mellan 14 och 16 års ålder var det dags för konfirmationen, som var en inträdesbiljett till vuxenlivet. För överklassens kvinnor började en ny livsfas – de skulle förkovra sig i hushållets alla plikter. Detta var ett led i att uppfostra dem till dugliga hustrur; även om de inte själva skulle delta rent faktiskt i göromålen skulle de vara bekanta med sysslorna för att kunna administrera arbetet.

De skulle också introduceras i societeten och nu påbörjades ett intensivt umgängesliv med visiter och baler, allt i syfte att finna en lämplig make. Efter den första nattvardsgången fick flickorna lägga sig till med den vuxna kvinnans attribut: fotsid klänning och uppsatt hår. De skulle nu också tituleras fröken (eller mamsell). 16 år gammal konfirmerades Wilhelmina i S:t Gertruds kyrka. På konfirmationsfotot syns en allvarlig flicka i svart sidenklänning med familjebibeln i handen.

Borgar- och överklassen bedrev en aktiv giftermålspolitik för barnens räkning. Äktenskapet var i mångt och mycket en rent praktisk angelägenhet. Balerna var en marknadsplats för ogifta damer och herrar där föräldrarna visste att endast acceptabla familjer hade tillträde.

Wilhelmina kom att avsky dessa tillställ­ningar. Under en intensiv period om några hektiska månader slogs man varje år om de mest attraktiva männen och kvinnorna. Männen var gångbara under en längre period, medan kvinnorna var passé redan efter ett par år. Omgivningen höll noga reda på hur många säsonger en ung kvinna dansade på bal.

Wilhelmina kände få jämnåriga när hon debuterade i sällskapslivet. På sin första bal i börshuset i Gamla stan 1862 fick hon därför inte dansa, men istället en god inblick i hur äktenskapsmarknaden fungerade. Hon såg hur kavaljererna svärmade kring en ung och förmögen kvinna, men gjorde narr av henne så fort de hade vänt ryggen till. Erfarenheten satte djupa spår.

De följande åren bevistade Wilhelmina minst 50 baler och dansnöjen per säsong. Som enda barn till en av Sveriges mäktigaste industriidkare rönte hon stor uppmärksamhet. ”För min fars pengar var jag en uppburen dansdocka”, noterade hon. Wilhelmina, som absolut inte ville bli sedd som en handelsvara, blev djupt misstänksam så fort en herre visade henne någon större artighet. Till slut bad hon sina föräldrar att få slippa balerna.

Sin blivande make, löjtnanten Walther von Hallwyl, träffade hon i stället på kurorten Homburg vor der Höhe i närheten av Frankfurt i Tyskland hösten 1864. Efter bara två veckors bekantskap friade Walther och Wilhelmina insisterade på att föräldrarna skulle säga ja. Walthers naturliga sätt och hans utländska härkomst hade övertygat henne om att hans känslor för henne var äkta. Han kunde ju omöjligtvis veta hur förmögen familjen Kempe var, resonerade hon. Walther, som var andre son till ett schweiziskt grevepar (och därmed i behov av pengar eftersom arvet efter hans föräldrar skulle tillfalla den äldre brodern) hade dock sannolikt kunskaper om familjen Kempes ekonomiska situation.

Hans titel imponerade på Wilhelm Kempe som, trots att han var tveksam i början, till slut lät Wilhelmina få sin vilja fram. Såväl föräldrarna som Wilhelmina själv var chockerade över att hon vågade sätta sig upp mot föräldramakten och hävda sin vilja så starkt.

Den 18 december 1864 firade Walther och Wilhelmina sin förlovning med en middag för närmsta släkten. Förlovningsringarna från juveleraren Gustaf Möllenborg finns bevarade, liksom ett berlockarmband med Walthers fotografi som Wilhelmina fick. Enligt egen utsago var hon helt förbi under förlovningsdagen och fick inte ner en bit av middagen, trots att hon var så lycklig.

Walther tillbringade sedan vintern och våren i Stockholm. Förlovningen var en prövotid för de unga under vilken de kunde känna sig för. Nu var också ömhetsbetygelser som att gå arm i arm och kyssas offentligt tillåtna. Wilhelmina och Walther, som innan förlovningen bara umgåtts i tio dagar, använde tiden till att promenera, rida, åka skridskor, gå på visiter samt besöka ett fåtal baler. Enligt tidens romantiska ideal brevväxlade de flitigt och lät buden springa i skytteltrafik med svärmiska biljetter. Samtidigt lystes det för paret.

Lördagen den 10 juni 1865 vigdes Walther och Wilhelmina i stora salongen i hennes föräldrahem. Bruden var klädd i vitt från topp till tå: spetsförsedda kalsonger och snörliv, linne, underkjol, strumpor och strumpeband. Överst bar hon en brudklänning i benvit sidenmoaré och en slöja i vitt silkestyll i två lager. Huvudet kröntes av en myrtenkrona och en krans. Närvarande var släkt och vänner.

Giftet var lyckligt, men livet som ung hustru på den lantligt belägna Eriks­lunds herrgård, som paret hade fått i gåva av Wilhelm Kempe, passade inte Wilhelmina. Trots att paret fick fyra döttrar kände hon sig ensam och led av tystnaden under de perioder Walther var bortrest. Den privata sfären med plikterna som maka, mor och administratör av ett större hushåll intresserade henne inte. I stället började hon spinna, väva och brodera. Barnens omvårdnad överlämnade hon till barnflickor. Under denna tid klagade Wilhelmina mycket över ”klena nerver” och svag hälsa. Hennes diffusa sjukdomssymtom kan dock sannolikt härledas till frustration och vanmakt över en sysselsättning som hon fann meningslös.

1878 utökades familjen med en tysk fröken, Ida Uhse, som skulle hålla Wilhelmina sällskap. Ida tog över ansvaret för hushållet och blev extramor för greveparets döttrar. Nu hann Wilhelmina utveckla den egna identiteten och sin stora passion: samlandet, som så småningom skulle leda till Hallwylska museet.

Wilhelmina och Walther von Hallwyl levde tillsammans i 55 år. Mot slutet av sitt liv noterade Wilhelmina, som blev 85 år, att hon aldrig behövt ångra sitt val av make, ”ty ännu efter så många år håller jag lika mycket af honom, och det vill säga mycket”.

Jessica Söderqvist och Anna Maria Erling

Fotnot Utställningen »Wilhelminas bröllop», som speglar hur ett bröllop kunde gå till inom högborgerligheten för över hundra år sedan, pågick på Hallwylska museet i Stockholm till och med 22 juni 2008.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa