Agrart Pompeji på norra Öland

Man tror sig vandra runt i en by som övergivits i nyare tid. Här finns husgrunder och gärdsgårdar i sten som på sina håll når en meters höjd. Men det

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Man tror sig vandra runt i en by som övergivits i nyare tid. Här finns husgrunder och gärdsgårdar i sten som på sina håll når en meters höjd. Men det var mer än 1 300 år sedan invånarna lämnade sina hus, här i Rosendal på norra Öland.

Sedan fyra år har järnåldersbyn varit föremål för arkeologiska undersökningar. Och utgrävningsledare Jan﷓Henrik Fallgren tvekar inte att beteckna de märkliga fornlämningarna som “ett agrart Pompeji”.

Byn ligger inbäddad mitt i den öländska barrskogen. Under höga furor som bara släpper igenom ett sparsamt ljus, avtecknar sig fjorton husgrunder. Ett oöverskådligt system av gärdsgårdar slingrar sig fram över markerna. I utkanten av området ligger begravningsplatsen med sina rösen.

Guldgruva för forskare

När uppsalaarkeologen Jan﷓Henrik Fallgren besökte Rosendal för första gången insåg han snart att han snubblat på en guldgruva för forntidsforskningen. Att arkeologer hittar husgrunder och gravar från järnåldern är ingen nyhet, men att en hel by konserverats på detta sätt är ytterst ovanligt.

– Jag vågar påstå att det inte finns några motsvarigheter till dessa fornlämningar i hela Europa, säger Fallgren. Och han borde veta. Som bebyggelsearkeolog har han sett en mängd järnåldersboplatser i Norden och på Kontinenten – i Norge, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Tjeckoslovakien.

Efter fyra års utgrävningar börjar bilden av livet i den öländska järnåldersbyn att klarna. Det var under 300﷓talet e Kr som de första nybyggarna slog ner sina bopålar i Rosendal. Kanske var det befolkningsökningen som tvingade människorna hit, till de torftiga jordarna på den norra delen av ön. Nya invånare rotade sig och som mest fanns åtta gårdar, och ett hundratal personer, i byn.

Stora byggnader

Nyligen avslutades undersökningen av ett hus med en boyta på mer än hundra kvadratmeter. Ändå har familjen som levt där haft ett av de mindre husen i Rosendal. Det handlar med andra ord inte om några små hyddor, utan om hallliknande byggnader som en gång haft tak av vass eller torv uppburna av två inre stolprader.

Medan takets utseende är nästan omöjligt att rekonstruera, kan man genom mörkfärgningar i jorden avgöra var stolparna stått. Allt som varit av trä har naturligtvis försvunnit för länge sedan.

Till skillnad från järnåldershusen på det svenska fastlandet, har ölänningarna använt sten till väggkonstruktionen. På den södra delen av ön har kalkstenen varit ett behändigt byggmaterial, i Rosendal har man använt stora block som transporterats från en ändmorän i närheten.

Tidigare har arkeologerna ansett att lera och dynga använts för att täta stenmurarna. Men här har man funnit spår efter innerväggar av trä, något som man aldrig tidigare sett i järnåldershusen. Att stoppa fukt och drag under vinterhalvåret har nog varit en svår uppgift. Benmaterial från andra utgrävningar har visat att många människor vid den här tiden plågats av gikt.

Huset var städat

Tyvärr hade bostadshuset, som byggts någon gång för 1 600 år sedan, städats ut omsorgsfullt innan det övergavs. Fyndfloran var ganska mager och föremål av järn lyste med sin frånvaro. Dessutom har det mesta benmaterialet förstörts i den kalkfattiga och sura jorden. I en eldgrop hittade dock arkeologerna smält brons och slagg vilket betyder att en bronsgjutare en gång haft sitt hem här.

En cirkelrund och kolrik yta visade sig vara en öppen eldstad, den självklara centralpunkten i huset. I ett samhälle som saknade el var det härden som skänkte ljus och framförallt värme. Men röken då? Experiment som genomförts i Eketorp på södra Öland, har visat att det måste varit outhärdligt att vistas i det kombinerade köket och vardagsrummet, om det inte funnits någon typ av rökfång. Från tidigare utgrävningar har man registrerat fynd av bränd lera kring eldstaden som skulle kunna vara rester efter en enkel skorsten. Arkeologerna tvistar.

Eldstaden fungerade alltså som element, ljuskälla och spis. I robusta keramikkärl kokade man gröt och soppor. Men en del av matlagningen skedde utomhus. Strax utanför byggnaden finns en så kallad kokgrop som var fylld med sten och sot.

Grästorvor som lock

I en halvmeterdjup grop varvades upphettade stenar med kött eller fisk inlindat i näver. För att hindra värmen från att slippa ut, lade man ett lager av grästorvor som “lock”. Efter en timme var maträtten färdig. På det här viset kunde järnåldersmänniskan få fram saftiga stekar utan att gå miste om de viktiga näringsämnena.

Strax intill ligger det något mindre fähuset. Oftast hade nötkreaturen sin plats i en avgränsad del av boningshuset, medan fåren hölls i den separata byggnaden bredvid.

Vid tröskeln fann man en stenyxa som troligen offrats i samband med att grunden lagts. Allt för att bringa välgång och blidka de högre makterna. En parallell långt in i modern tid här på Öland, är att man grävt ner hundar då ladugårdar uppförts.

Till de mest imponerande lämningarna i Rosendal hör de stenmurar som kringgärdat åkermarken och ängarna. Dessutom finns långa så kallade fägator i vilka man har lett ut boskapen till betesmarkerna. Vitsen var att hålla får och kor borta från odlingar och foderängar. På sina håll når murarna på båda sidor om den två–tre meter breda fägatan manshöjd, och det är lätt att föreställa sig hur kreaturen trängts på väg ut till betet, påmanade av vallpojken.

Fossila åkrar

Boskapsskötseln var den viktigaste näringen under den här tiden, vilket även gäller övriga delar av Skandinavien. Men visst ägnade man sig åt jordbruk. Vid de noggranna undersökningar som Jan﷓Henrik Fallgren gjort i Rosendal har en mängd fossila åkrar hittats. Det är alltså jordplättar som brukats under järnåldern och senare ödelagts och funnits kvar helt orörda fram till idag.

Att det verkligen är åkrar det handlar om kan man konstatera genom att marken är fri från sten. Men växtligheten ger också en indikation på hur arealen använts. Eftersom järnåldersbonden hävde på kodynga på sina åkrar så höjdes näringshalten i jorden betydligt. Det märkliga är att gödseleffekten fortfarande finns kvar i marken. Så mitt ute i den knastertorra barrskogen finns här och där oaser av prunkande växtlighet som markerar de forntida åkrarna. Till och med brännässlan, som är en mycket känslig kulturväxt, finns kvar i stora kolonier.

Några stenkast utanför bebyggelsen, i sydväst, ligger gravplatsen som fortfarande är helt oundersökt. Här finns sammanlagt ett dussin rösen av olika storlek. I det största röset, som är tio meter i diameter, har med all sannolikhet en framträdande person, kanske en storman eller hövding, fått sin sista vila. Resta stenar och flatmarksgravar som är svåra att upptäcka under mossa och gräs visar att flera begravningsformer existerat parallellt.

Sandflykt ett problem

Någon gång kring 600 e Kr övergavs Rosendal. Eftersom arkeologerna inte har funnit något brandlager och med tanke på att befolkningen tycks ha fått med sig sitt pick och pack, verkar det inte ha varit någon häftig katastrof som drabbade byn. Istället antyder en sandvall som ligger några hundra meter bort, vad som tvingat människorna därifrån. Sandflykten.

Ännu idag sopar man på den norra delen av ön förgäves sina källartrappor och farstukvistar. Under en tid då stormarna bitit sig fast är det inte svårt att förstå den ödesdigra följden. Åker och ängsmark förstörs. Sanden hotar att begrava husen.

Befolkningen återvände aldrig till Rosendal. Senare tiders kolonisatörer valde bördigare delar av Öland istället för de magra jordarna i det här området. Men om byn hörde till de fattigare på ön under järnåldern, så är den nu en viktig källa för arkeologerna.

Sedan Jan﷓Henrik Fallgren började undersöka området, har han tillbringat åtskilliga timmar med att leta efter fornlämningar som inte prickats in på de arkeologiska kartorna. Och resultatet har blivit en mängd oupptäckta husgrunder, gärdsgårdar och gravrösen från järnåldern.

Flera byar bevarade

Det finns flera välbevarade järnåldersbyar i närheten av Rosendal. Genom att bara gå några hundra meter söderut, förbi den sankmark som tidigare varit en sjö, kommer man till grannbebyggelsen. Ytterligare någon kilometer i samma riktning ligger Skäftekärr som också är föremål för utgrävningar. Med arkeologens ögon kan man på denna del av Öland skapa sig en föreställning om hur nejden sett ut för 1 500 år sedan.

Jan﷓Henrik Fallgren skisserar en bild av hur Rosendal kunde göras lättillgängligt även för mindre initierade besökare. Röjning av skogen, försiktiga rekonstruktioner av husgrunderna, får som betar och tar fram det gamla kulturlandskapet, samt vägledande informationsskyltar. Så kunde det bli liv i järnåldersbyn igen efter den långa törnrosasömnen.

Men det är en bit kvar till dess. Fortfarande har bara en liten del av fornlämningarna undersökts. Och det har mestadels skett i form av seminarieutgrävningar med studenter från Uppsala universitet. Att gräva intensivt med en stab av utbildade arkeologer står högt upp på önskelistan, men det hela är naturligtvis en fråga om pengar. Och geografi. Öland ligger som bekant långt ifrån beslutsfattarna i Stockholm.

Stefan Seidel är arkeolog och journalist, bosatt i Uppsala.

1 500 år av järnålder

Järnåldern omfattar tidsavsnittet från 500 f Kr till vikingatidens slut, 1050 e Kr. För att epoken ska bli mer lätthanterlig delar arkeologerna in den i följande perioder:

Förromersk Järnålder 500 f Kr– Kr f

Romersk järnålder Kr f– 400 e Kr

Folkvandringstid 400– 550 e Kr

Vendeltid 550– 800 e Kr

Vikingatid 800– 1050 e Kr

Under romersk järnålder, då Rosendal och Skäftekärr befolkades, kan man naturligtvis inte tala i termer av riken och länder. Man får istället tänka sig mindre enheter, hövdingadömen. Genom ett komplicerat gåvosystem kunde en hövding knyta till sig stormän från olika byar.

Att tänka strikt i form av regioner kan också vara missvisande. En ledare på norra Öland kunde mycket väl ha lojala stormän på andra sidan sundet, samtidigt som han hade fiender på den södra delen av ön.

Mot slutet av den romerska järnåldern ökade befolkningen på Öland drastiskt. Med tanke på den mängd fornlämningar som finns på ön, med bland annat ett tusental husgrunder, är det troligt att fler människor bott där för 1 500 år sedan än idag.

Att järnåldersbebyggelsen på Öland, liksom på Gotland, är så välbevarad, hänger i första hand ihop med att husgrunder och gärdsgårdar uppfördes i sten. På det svenska fastlandet var det förgängliga träet det främsta byggmaterialet.

Under århundradena har en stor mängd fornlämningar i Sverige förstörts genom nyodling och skogsröjning. Men det faktum att Öland från medeltiden fram till 1800﷓talet var kunglig jaktmark, har gjort att resterna från förhistorien fått stå ganska orörda. Skogen tillhörde kungen och det var svårt att få tillstånd att bryta ny åkermark.

I samband med att restriktionerna hävdes under det förra århundradet, instiftades på norra Öland, just där Rosendal och Skäftekärr ligger, Böda Kronopark. På så sätt har järnåldersbyarna klarat sig undan även senare tids exploatering.

Stormannen i Skäftekärr

Ett par kilometer söder om Rosendal ligger järnåldersbyn Skäftekärr som också varit bebodd från 300﷓talet e Kr. Med sina tio gårdar var den något större än grannen i norr.

I de flesta byar från den här tiden finns en gård som varit större och mäktigare än de andra. Det framgår tydligt i Skäftekärr. Medan de övriga gårdarna i byn bestått av ett bostads﷓ och ett fähus, finns här en anhopning av fyra långsträckta byggnader. Det är naturligtvis stormannens residens. I brist på skriftliga källor är det svårt att måla upp en exakt bild av samhällsstrukturen vid mitten av järnåldern. Men byarnas utseende och gravskicket skvallrar om en sträng hierarki där stormän och hövdingar befunnit sig längst upp och slavar utgjort bottenskrapet.

Att idka jordbruk och boskapsskötsel var inte tillräckligt för att skapa sig de rikedomar som skänkte stormansstatus. Genom plundringsfärder mot balter och germaner på andra sidan Östersjön, roffade man åt sig skatter och tog krigsfångar.

Stormansgården i Skäftekärr har för andra säsongen i rad undersökts av arkeologer. Ett av målen är att kartlägga byggnadernas funktion. I öster har fähuset med sin öppna gavel legat. Bostadshuset i mitten har med sina imponerande mått, 30 gånger 10 meter, varit det största i byn. Det är fortfarande för tidigt att säga vad de andra byggnaderna använts till. Har de varit hantverkshus? Lador? Eller har det rent av, vilket paralleller på Kontinenten visar, funnits en gästabudshall på gården?

Stefan Seidel

Kanske är du intresserad av...

Läs också