Överklassflickan Kata Dalström blev en tongivande agitator på vänsterkanten för Socialdemokraterna. 

© Stockholms stadsmuseum

Agitatorn som gick till vänster

Hon var överklassflickan som blev socialistisk agitator och den första kvinna som nådde toppen i ett svenskt parti. Men Kata Dalström var omstridd – hon sparkades ut från den socialdemokratiska partiledningen då hon var för revolutionär. Artikelförfattaren Gunnela Björk är aktuell med en ny bok om Kata Dalström.

18 mars 2017 av Gunnela Björk

Stämningen var tryckt i lägenheten på Valhallavägen i Stockholm där familjen Dalström bodde. Ruth, tonåring och äldst i syskonskaran, minns att fadern var rasande, modern sammanbiten, mormodern upprörd och förtvivlad. 

Barnen hölls utanför men hade dunkla aningar om stora olyckor som ruvade i bakgrunden. Att en mystisk tidning som kom in köksvägen om morgnarna hade något med saken att göra, så mycket förstod Ruth. Den fick absolut inte ligga framme och var något alldeles förskräckligt! ”Man visste knappast om man vågade ta i den ens, så förskräcklig förstod man att den var.”

Detta familjedrama utspelade sig i början av 1890-talet. Tidningen hette Social-Demokraten, organ för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti som hade bildats några år tidigare, 1889.
Prenumeranten hette Anna Maria Katarina Dalström, mor till de sex barnen och snart också till ett sjunde, och hustru till den gediget konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Fru Dalström hade länge varit liberal, vilket vid den här tiden betraktades som nog så radikalt i borgarklassen, men att närma sig socialdemokratin var oförlåtligt. Det hade en av partiets ledande män, Hjalmar Branting, redan fått erfara. 

”Klassförrädare” var ett av de mildare okvädnings­orden som han fick kastat efter sig och som en klassförrädare skulle också Kata Dalström komma att bli betraktad av släkt och vänner. Bland många arbetare skulle hon istället bli känd och älskad som en hängiven socialist, inspirerande talare och effektiv organisatör.

Från överklassen till agitator

Men låt oss ta det från början. Hur gick det till när överklassflickan Maria Carlberg blev ”fru Kata”, den svenska arbetarrörelsens flitigaste och mest efterfrågade agitator?
Anna Maria Katarina Carlberg kom till världen 1858, första barnet i vad vi i dag närmast skulle kalla för ett tvångsäktenskap. Modern var bara sjutton år och fadern, en framgångsrik företagare och forskare, över fyrtio.
Eftersom modern var sjuklig och fadern helt uppslukad av sitt arbete växte Maria, som ännu inte fått smeknamnet Kata, upp i stor frihet på familjens gård i Bångbro utanför Kopparberg. 

Hon umgicks mest med arbetarbarn och blev känd på bygden som en vild och obändig pojkflicka, enligt egen beskrivning ”ett säreget barn, ful, med stora bruna ögon och linvitt hår, egendomlig och tvär på samma gång som oförvägen och yster”.

I tolvårsåldern sattes hon i Emilie Risbergs elementarskola i Örebro, fick goda betyg men relegerades efter fyra år. Orsak: en olycklig kombination av uppstudsighet och intresse för pojkar. Officiell motivering: hon var en fara för den allmänna friden och moralen i skolan.

På Skvallertorget i Norrköping står Pye Engströms staty till minne över stadens textilarbeterskor. I mitten är Kata Dalström avbildad med knuten näve. 

© Bengt Oberger

Det ligger nära till hands att redan här se konturerna av den Kata som många år senare skulle bli rikskänd som agitator: begåvningen, energin, egensinnet och oviljan eller oförmågan att anpassa sig. Men dessförinnan skulle hon hinna gifta sig och flytta land och rike kring med sin växande familj.

Sex barn på tio år

Efter ännu en opassande förbindelse, den här gången med en arbetarpojke, inackorderades Kata i en familj i Stockholm. När hon efter ett par år återvände till hemmet i Bångbro lärde hon känna civilingenjören Gustaf Dalström. Hon bröt en hemlig förlovning, friade till honom och fick ja. 

Så småningom blev det bröllop i dagarna tre. Kata var ännu inte tjugo år fyllda, fästmannen mer än dubbelt så gammal och klänningen eftersänd från Paris.
Familjen växte i rask takt: sex barn på tio år och så småningom skulle det bli ett sjunde. Gustaf Dalströms arbete bestämde bostadsort och det blev sällan mer än ett par år på varje plats.

 Inspirerad av tidens nya pedagogiska idéer undervisade Kata själv barnen. Språk, historia och naturkunskap lade hon särskild vikt vid, medan Gustaf tog hand om matematiken. Men hon fortsatte också sin egen bildningsresa, förkovrade sig i konst, musik och litteratur och skrev flera böcker om nordiska och grekiska gudasagor för barn och ungdomar.

Det äldsta av de sex barnen var tretton år och det yngsta tre när familjen Dalström i början av 1890-talet bosatte sig för gott i Stockholm. Kata hade undan för undan kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 

Kamp för kvinnlig rösträtt

Det är här den ”förskräckliga” tidningen kommer in i bilden. 1894 bestämde hon sig. Kata Dalström blev medlem i den socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag i klubben under rubriken "Kvinnans rösträtt".

När Kata Dalström gav sig politiken i våld var det alltså inget hugskott. Hon var vid det här laget 36 år gammal, saknade rösträtt på grund av sitt kön och stod som alla gifta kvinnor under makens förmyndarskap. 

Men hon hade annat med sig i bagaget: god bildning, goda språkkunskaper och gedigna studier i den socialistiska läran. Den kända författaren och samhällsdebattören Ellen Key hade, till Gustaf Dalströms stora förtret, länge försett henne med aktuell litteratur på området.

Kata Dalström är två från höger på bilden från Kvinnornas fackförbund. Den är troligen tagen 1902, samma år som förbundet bildades.

© Arbetarrörelsens arkiv

Varför blev Kata socialdemokrat? Frågan har ständigt återkommit. Den unga Katas inblickar i arbetarklassens hårda liv, hennes oppositionslust, rättvisepatos och empati brukar åberopas. Men det handlade inte bara om personlighet och känslor, utan också om intellektuell övertygelse. 

I spåren av industrialiseringen och urbaniseringen följde arbetslöshet, trångboddhet, spritmissbruk och ohälsa. Kata Dalström levde i en brytningstid när nödvändigheten av genomgripande samhällsförändringar blev allt mer uppenbar, men hur skulle det gå till? På den frågan hade den unga socialistiska arbetarrörelsen, liberalerna och de konservativa helt olika svar.

Slitningar i familjen

En svår tid följde. Makarna var djupt oense. Katas mor fick hysteriska utbrott och släkt och många vänner markerade avstånd. Barnen drabbades också: ”Man mötte hån och förakt. Man var brännmärkt och visste icke hur det gått till”, skrev äldsta dottern Ruth senare i livet. 

Men hon berättar samtidigt om en kärleksfull, glad och inspirerande mamma som med sina berättelser gjorde de vardagligaste händelser till spännande äventyr.

En dålig affär ledde till stora problem, men tack vare Katas morsarv förbättrades ekonomin igen. Familjen kunde flytta till en stor våning på Sturegatan. Tjänstefolk skötte alla praktiska göromål och när det sjunde och sista barnet föddes 1896 innebar det inga större förändringar i Katas politiska verksamhet. 

Hon arbetade i partiorganisationen, höll föredrag, ofta om vikten av kvinnors fackliga organisering, översatte politiska skrifter och skrev artiklar för Social-Demokraten och andra arbetartidningar.

Verkställande utskottet

På kongressen år 1900 blev Kata Dalström invald i den socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott. Därmed var hon den första kvinna i Sverige att ta plats i ledningen för ett politiskt parti. Men bäst trivdes hon i det mer radikala ungdomsförbundet tillsammans med Zeth Höglund, Fredrik Ström och andra i kretsen runt tidningen Stormklockan; de som så småningom skulle komma att bryta med partiet.

Vid förra sekelskiftet var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fortfarande närmast en sekt – och en obskyr sådan, inte bara i överhetens utan också i många arbetares ögon. Nu gällde det att övertyga dem om vikten av facklig och politisk organisering. Det var här agitatorn hade sin stora uppgift.

Att Kata Dalström tidigt förstått betydelsen av goda berättelser hade ju inte minst barnen fått erfara. Denna talang skulle hon komma att utveckla till fulländning. Kata Dalström – eller ”Prata Dalström” som hon kallades i en populär visa – blev i början av 1900-talet en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer.

Affisch inför ett av Kata Dalströms föredrag i Stockholm.

Agiterade över hela landet

Klädd i praktiska och oömma kläder gav hon sig ut på vad hon kallade för ”uppviglarstråt” eller ”härjaretåg” – månadslånga resor till landets alla hörn. Det kunde bli upp till 170 möten på ett år. 

Färdmedlen var tåg, båt, släde, spark eller, när inget annat stod till buds, apostlahästarna. Login enkel. Väl på plats hände det att mötet förbjudits av ordningsmakten. Då fick Kata använda en sten i en skogsdunge som talarstol eller hålla sitt anförande under det att hon promenerade bygatan upp och ner med åhörarna som sällskap. 

Publiken kunde uppgå till flera hundra personer. För ryktet spred sig snabbt: fru Kata är i antågande. Allra helst talade hon för textilarbeterskor som hon kallade ”mina töser”, och för rallare, flottare och gruvarbetare: ”mina pojkar”.

Tonen var ofta moderlig eller uppfostrande. Kvinnliga åhörare läxades upp för att de inte förstod vikten av organisering. Manliga fick sig en åthutning för att de var ovilliga att dra med kvinnorna i fackligt och politiskt arbete. Men kvinno­agitator vägrade Kata att kalla sig: ”För mig står alltid människan i första hand – ej mannen eller kvinnan.”

Kata blev snart en levande legend. Berättelser om hur hon tog sig fram i ödemarker, trotsade snöstormar, snoppade av maktens män och umgicks med arbetare som en jämlike spreds via artiklar och broschyrer. Den ständiga uppvaktningen från ordningsmakten: arresteringar, åtal och rättegångar bidrog till att öka intresset för hennes person.

Avskydde statskyrkan

Men Kata var inte bara politisk agitator, hon var också folkbildare. Hon höll gärna föredrag om konst, litteratur och filosofi. Och om religion.
Det hör till saken att de tidiga socialdemokraternas inställning till religion var kluven. Ett opium för folket som måste bekämpas, tyckte somliga. En privatsak, tyckte Kata och det blev också partiets linje. 

Hon avskydde statskyrkan och ansåg prästerskapets inflytande över skola och samhälle för­ödande. En gång räknade hon ut att barn under sin skoltid fick tre gånger så många undervisningstimmar i kristendom som i naturkunskap.
Själv betraktade hon sig inte som kristen men som en religiös människa, intresserad av mystik, teosofi och indiska vishetsläror. 

Kata måste ha varit något av en pionjär i Sverige när hon mot slutet av sitt liv deklarerade sig som buddist. Men framförallt var det socialismens evangelium som hon predikade.

År 1915 gav sig Kata Dalström ut på en Norrlandsresa. Här poserar hon i resemunderingen.

© Arbetarrörelsens arkiv

När Gustaf Dalström avled 1906 stod Kata som ensam ansvarig för en stor familj där den yngste bara var tio år. Det innebar inte att hennes politiska engagemang minskade, snarast tvärtom. Agitationsresorna bidrog också till familjens försörjning. Om sitt äktenskap skrev hon senare:
”Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år.”

Sparkades från partitoppen

Också inom socialdemokratin förekom det ständiga strider. När Kata Dalström vid 1905 års kongress fick lämna partiledningen var det ett kvitto på att hon tillhörde vänsteroppositionen. Som den individualist hon i grunden var, värnade hon alltid om sin frihet, obundenhet och rätt att tycka vad hon ville om än det gick emot partilinjen. Sin kritik formulerade hon i brev efter brev till Hjalmar Branting: ”…jag ber Dig Hjalmar, sök hålla kursen åt venster – och gör inga försök ens att drifva åt höger…”

Kata slutade sitt liv som kommunist. Hur blev det så?
I det socialdemokratiska partiet bröts olika åsikter om parlamentarismen, försvaret, strejkvapnet, ryska revolutionen, om agitationens roll; undan för undan fördjupades sprickan mellan en antimilitaristisk och radikal vänster med Zeth Höglund i spetsen och en mer försvarsvänlig och reformistisk höger ledd av Hjalmar Branting.
Orosåret 1917 kommer det till en brytning. Kata Dalström hör till den grupp som då lämnar partiet för att så småningom vara med och bilda Sveriges Kommunistiska Parti.
Många av hennes vänner bland utbrytarna ska ganska snart återvända till socialdemokratin, men då är Kata redan död.

Ståtlig begravning

In i det sista är Kata Dalström politiskt aktiv, även om det allt oftare tar emot. Det är kroppen som inte längre orkar och det är utvecklingen mot ett allt mer dogmatiskt, religionsfientligt och sovjetstyrt kommunistiskt parti som plågar henne. Till råga på allt angrips hon offentligt av partikamraten Ture Nerman som anklagar henne för att ha en borgerlig kultursyn.
"Mitt hälsotillstånd är en ledsam historia", skriver hon i ett sista av hundratals brev till vännen och partikamraten Fredrik Ström: ”… och jag har varit ytterst missbelåten med fodralet som alldeles hotat att gå sönder i fogarna.”
Några månader senare brister fodralet. Kata Dalström avlider på Åsö sjukhus i Stockholm den 11 december 1923, en vecka innan hon ska fylla 65 år, och hedras med en storståtlig begravning. Katafalken med fanborg och förstämda trummor drar genom ett Stockholm i vinterskrud, vägen kantas av tusentals människor och i Folkets Hus hyllas Kata Dalström av representanter för både socialdemokratin och kommunismen och av fackliga företrädare från hela landet. 

Komminister David Grankvist och Kata Dalström avbildade i den satiriska tidskriften Karbasen inför "disputationen i Vansäter" – en uppmärksammad debatt om kristendomens förhållande till socialismen.

Kanske är du intresserad av...

Läs också