Abélards och Héloïse – ett medeltida kärleksdrama

Bland alla spännande tider i historien är högmedeltiden inte den minst spännande. De mörka århundraden som hade följt på den romerska centraladministrat

15 mars 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Bland alla spännande tider i historien är högmedeltiden inte den minst spännande. De mörka århundraden som hade följt på den romerska centraladministrationens sönderfall, med barbarinvasioner, fattigdom och allmän tillbakagång, såg här så sakteliga sitt slut och den nya enhetskulturen – den västeuropeiska kristendomen – hade efterhand börjat ge Europas folk en sammansvetsad identitet. Korstågen är det yttersta uttrycket för denna nya anda.

Korstågen satte faktiskt också goda spår. De bidrog till att bryta Europas isolering; nya idéer strömmade in från kulturerna i öst och handeln fick ett viktigt uppsving. Borgerskapet kunde nu hävda sin rätt gentemot feodaladeln och stadskulturen började blomstra. Det var också vid denna tid katedralskolorna fick sin stora betydelse som lärdomscentra. Till dem strömmade de bästa lärarna och de mest begåvade eleverna; de gamla klosterskolorna sjönk undan i lantlig ro.

Ro förresten? Striden mellan den gamla och den nya tidens män var ofta knivskarp. De gjorde efter bästa förmåga livet surt för varandra. Det kom hårda protester från den konservativa klostermiljöns ledare mot de undervisningsmetoder som hade börjat tillämpas vid katedralskolorna. Här hade disputationer ersatt den forna ensidiga föreläsningsformen, och den intellektuella livaktighet som blev deras resultat – skolastiken – sågs av traditionalisterna som ett hot mot all vedertagen auktoritetstro.

En sådan framträdande traditionalist var Bernhard av Clairvaux, cisterciensmunken och mystikern som också var en av tidens viljestarkaste kyrkopolitiker. Filosofen Pierre Abélard, Notre-Dameskolans främste dialektiker, var en av de viktigaste måltavlorna för Bernhards angrepp. I Bernhards ögon var Abélard en livsfarlig figur, som med sin makt över parisstudenterna spred tvivlets frön i deras sinnen.

För Bernhard var Bibeln och kyrkofäderna hans enda lektyr och rättesnöre, medan Abélards intellektuella aptit också omfattade de antika auktorerna. Abélards rent vetenskapliga metod för sanningssökande väckte Bernhards djupaste avsky. I sin bok Sic et non (Ja och nej) jämför Abélard de kristna auktoriteterna, visar hur de ibland motsäger varandra men försöker överbrygga dessa motsättningar genom bland annat språklig analys.

Bernhards fanatiska intrigspel lyckades till slut knäcka Abélard, men det var en seger på kort sikt. I längden var det Abélards dialektiska metod som tog hem spelet. Abélards exempellösa framgångar som lärare bidrog mycket starkt till Notre-Dameskolans växande rykte. Redan i 1100-talets mitt kan man tala om ett regelrätt universitet, fritt från kyrklig överhöghet och med studenter inströmmande från Europas alla hörn.

Abélard är alltså en av de allra viktigaste gestalterna i denna tids intellektuella liv.

Pierre Abélard föddes 1079 i en by nära Nantes i Bretagne som förste son i en förnäm familj. Sin smak för bokliga studier hade han fått av fadern, en riddare i hertigen av Bretagnes tjänst, som trots sitt barska krigarvärv hade bildningsintressen och uppmuntrade sina söner till läsning. I sin självbiografi berättar Abélard hur han tidigt bestämde sig för att avstå från sin förstfödslorätt, arv och krigarära, för att ställa sig i vishetens tjänst.

Det var logiken som fångade hans intresse – matematik blev denne typiske humanist aldrig vidare slängd i – och hans särskilda ämnen blev därför det som under medeltiden innefattades i begreppet trivium: grammatik, retorik och för Abélards del särskilt dialektik. Får man tro honom själv, blev han snart en sådan överdängare i dialektik att han överflyglade både lärare och äldre medstudenter och därmed väckte deras bestående avund.

Men man skall kanske ta hans utsaga med en nypa salt. Den begåvade Abélard var till en början ofta sina lärares favoritelev, men denne ungdomligt övermodige student var inte precis någon diplomat, han var lite för bra på att munhuggas, och för att demonstrera sin briljans tycks han utan misskund ha gått in för att sätta också sina överordnade på plats. Hur som helst – redan under denna ungdomsperiod inhöstade Abélard alltså både beundran och avsky från sin omgivning.

Den tilltagande turbulensen kring hans person gjorde att han en dag såg sig tvungen att avbryta sina studier och han grundade, ännu helt ung, en egen skola i Melun, som han dock för att komma närmare händelsernas centrum snart flyttade till Corbeil, närmare Paris. Skolan var uppenbarligen framgångsrik, men han fick åter nya fiender, eftersom han inte heller som lärare kunde låta bli att sturskt attackera alla sina konkurrenter på lärdomsfältet.

Det var kanske följdriktigt att hans många bataljer efter hand började inverka också på hans hälsa. Han tycks rentav en gång ha kollapsat av överansträngning och tillråddes härvid av sina läkare att avbryta skolverksamheten för någon tids vila.

Efter en flerårig konvalescens hemma i Bretagne återfinner vi Abélard i Paris. Möjligen under påverkan av sin mor Lucia, som följt sin mans exempel och enligt tidens melodi inrättat sig för en pensionärstillvaro i kloster, hade han nu gått in för att med liv och lust läsa teologi och tycktes inriktad på en kyrklig karriär. I allt han gjorde var han oerhört intensiv, och hans framgångar inom teologin lät snart tala om sig. På kort tid valdes han till lärare för en ständigt växande studentskara, ja rentav till ledare för hela Notre-Dameskolan. Han blev magister scholarum och upptogs som kanik vid domkapitlet, fick goda inkomster och blev dessutom, skulle man kunna säga, dubbelprofessor med både dialektik och teologi som sina speciella skötebarn. Han hade uppnått ett eftertraktat livsmål och var ännu en relativt ung man, 37 år gammal.

När katastrofen kom, kom den från oväntat håll. Ända till denna punkt i sitt liv hade den framgångsrike filosofen helt låtit sig uppslukas av sina karriärambitioner. Kvinnor hade inte haft någon plats i hans liv; så kallade lätta kvinnor hade han tillbakavisat med förakt. Men nu blev den lärde Abélard plötsligt hals över huvud förälskad. Hela hans liv förändrades.

Han beskriver i sina memoarer inledningen av förhållandet till den som skulle bli hans livsavgörande kärlek på ett sätt som inte är ägnat att inge läsaren några större sympatier för honom själv. Han framställer sig som den lede förföraren, en självsäker ung man helt viss om att i kraft av sina alla företräden utan prut kunna nedlägga varje intet ont anande byte.

Säkert är hans beskrivning till vissa delar sann. Men bara till vissa delar. För när han skriver sin självbiografi har det redan gått åtskilliga år efter det som sedan hände, och man får räkna med att det tillbakablickande perspektivet då gett honom anledning till självtukt.

Om den tillbedda Héloïses bakgrund vet vi inte mycket. Sannolikt var hon föräldralös, för hon uppfostrades av sin onkel Fulbert, en kanik vid Notre Dame, som alltså var Abélards kollega. Héloïse var Fulberts ögonsten, en vacker och begåvad flicka som fosterfadern slösat alla sina omsorger på.

Fulbert, som i många skildringar av historien brukar skildras som en besinninglös buse, måste i moderna ögon faktiskt framstå som en på många sätt tilltalande karaktär. Så hade han till exempel gett sin brorsdotter en remarkabelt emanciperad skolning, helt avvikande när det gäller kvinnor vid denna tid. Vid 19 års ålder ansågs Héloïse redan allmänt som ett veritabelt under av bildning och kunskap. Den negativa karakteristik Abélard av naturliga skäl består Fulbert, måste också den ses i ljuset av vad som sedan inträffade, vilket var följande:

Abélard försökte målmedvetet nästla sig in i Fulberts hus, helt besatt av begäret att få vara nära den vackra unga flicka han fått ögonen på. För en rundlig summa pengar lyckades han få hyra rum hos Fulbert, som till hans förtjusning bad honom att på sina lediga stunder undervisa Héloïse, med fria händer att också ”tukta” henne om hon inte var flitig i sina studier.

Abélard säger sig ha häpnat över farbroderns godtrogenhet, ”att överlåta ett spätt lamm i en hungrig vargs vård”, men förklarar det hela med att ”den girigbuken” var förblindad av sina två passioner – pengarna och sin niece – och med att Abélard själv ännu vid denna tid åtnjöt ett grundmurat rykte som renlevnadsman. Sannolikt är väl att den lärdomsinriktade Fulbert helt enkelt kände sig hedrad av att hysa den berömde filosofen i sitt hus och att han gladde sig åt att låta sin skyddsling dra fördel av hans kunnande.

Och Abélard fick som han ville. Under privatlektionernas täckmantel kunde han nu ostört ägna sig åt att bestorma den åtrådda, som mycket riktigt hänfört lät sig bestormas. Den oerfarna flickan kände sig helt naturligt smickrad av det berömda lärdomsljusets uppvaktning, det framgår av hennes efterlämnade brev.

Och den första passionen djupnade. Ingen övervakning hindrade de två. ”Först förenades våra kroppar”, säger Abélard, ”därefter våra själar ... Vi hängav oss ostört åt vår kärlek, och studierna gav oss tillgång till den ostördhet från andras blickar som älskogen förutsatte ... För att inte väcka misstankar slog jag henne ibland, inte av upprördhet, utan av kärlek, inte av vrede; det var en ömhet som överträffade alla salvors ljuvlighet.”

Renlevnadsmannen hade upphört att vara renlevnadsman. Från och med nu tänkte han inte på någonting annat än Héloïse. Han glömde sina böcker, han försummade sina studenter och sin undervisning, han började skriva kärleksdikter. Hans kärleksvisor sjöngs snart på Paris gator, och den ende som länge var ovetande om vad som försiggick var den närmast berörde, Héloïses fosterfar.

Det gick som det helt banalt brukar gå. Héloïse blev gravid. Flickan blev ”jublande glad” men Abélard fick kalla fötter. Skandalen var överhängande. En dag när Fulbert var bortrest, mer eller mindre kidnappade Abélard sin älskade och förde henne till sina släktingar i Bretagne där barnet, en pojke som gavs namnet Astrolabius, framföddes i största hemlighet och lämnades i hans familjs vård. Fulbert rasade när han förstod vad som hänt, men tycktes blidkad då Abélard sökte upp honom och erbjöd sig att släta över skandalen med äktenskap.

Intressant nog är det Héloïse som mest satte sig emot detta tilltänkta äktenskap. Abélards panikreaktion inför det barn hon så tillitsfullt berättat för honom om, hade väckt henne till en för många kvinnor i hennes situation blott alltför smärtsam insikt: kärleken är en sak, men dess frukt är inte alltid välkommen. I Abélards spikraka karriär hade varje tanke på äktenskap hållits fjärran och han stod vid ett svårt vägval. Det är troligt att han här ännu hyste vaga framtidstankar på en hägrande biskopsstol, och för en sådan var äktenskap helt enkelt inte tillåtet.

I sin självutgivande kärlek var det Héloïse som nu blev den starkare av de två. Hon var storslagen i sina enträgna försök att få honom att avstå från alla giftermålstankar. Du passar inte för sådant, sade hon till honom, hur skulle blöjor och barnskrik och hushållsgnat gå ihop med dig som är filosof och behöver ostörd ro! I ett tal späckat med lärda citat från Cicero och kyrkofadern Hieronymus – Abélards favoritförfattare – erbjöd hon sig så att fortsätta deras förbindelse som den börjat, som sin väns fria, kravlösa älskarinna.

Som läsare får man svårt att värja sig för intrycket att den tillgivna unga eleven för att verka riktigt övertygande här vände sin beundrade lärares lärda vapen mot honom själv.

Men Abélard kunde inte bestämma sig och hans beslut blev en halvmesyr. Han ville uppenbarligen både äta kakan och ha den kvar: det skulle bli giftermål, men hemligt.

En tidig morgon ägde så vigseln rum, i närvaro av Fulbert och några få utvalda vänner. Héloïse återvände till sin onkels hus. Men onkeln var inte nöjd. Han såg hela detta hemlighetsmakeri som ett sätt för Abélard att undandra sig sitt ansvar, och han började målmedvetet läcka ut nyheten om giftermålet. Héloïse dementerade. Fulbert rasade. Situationen blev ohållbar för Héloïse, och för andra gången bortförde Abélard sin brud, denna gång till Argenteuil, det kloster i Paris närhet där hon i sin barndom gått i skola.

Det var denna manöver som gjorde att Fulbert blev fullkomligt utom sina sinnen. För Abélard, som nu helt verkade att ha smusslat undan sin kärlek för världen, fortsatte inte desto mindre att besöka henne; bakom klostrets murar blommade passionen med oförminskad styrka.

Fulbert kände sig än en gång förd bakom ljuset. I stället för att öppet få gälla som den aktade filosofens hustru hade hans älskade niece degraderats till simpel slinka. I Fulberts ögon var Abélard en samvetslös horbock.

Fulbert började ruva på hämnd. Han mutade Abélards tjänare, som en vacker natt när Abélard intet ont anande låg och sov i sin säng släppte in två lejda gangstrar i hans sovrum. Med rakknivar i högsta hugg kastade de sig över honom och fullgjorde sitt uppdrag. Abélards avgrundsvrål väckte ingen misskund; han blev kastrerad. Horbocken var förhindrad att fortsätta sitt värv.

”Min kroppsliga smärta”, säger Abélard, ”betydde ingenting för mig bredvid den skam jag kände när mina vänner samlades kring mig för att beklaga min belägenhet.”

Att förövarna av stympningen togs fast och bestraffades med att själva få sina genitalier avskurna och dessutom ögonen utstuckna kommenteras inte vidare av Abélard. Ett fortsatt samliv med den älskade var nu omöjliggjort. Han var vanärad och skandalen hade antagit gigantiska proportioner. Det var slut med karriären. För att undgå alla menande blickar beslöt sig Abélard för att dra sig undan världen och gå i kloster.

Det var inget lätt beslut. För vad skulle hända med hans dyrkade Héloïse? Skulle hon glömma honom? Hon var ju bara 21 år, ung och attraktiv, och med Abélard ur leken skulle andra tillbedjare snart börja tävla om hennes gunst. Héloïse i andras armar?

Besatt av svartsjukans demoner såg Abélard nu bara en utväg: han övertalade sin älskade till att ta samma steg som han. Med också henne instängd i ett klosters avskildhet skulle han åtminstone hindra andra att närma sig henne.

Omgivningen försökte avråda Héloïse. Man fann det upprörande att den älskliga unga flickan skulle förpliktiga sig till en onaturlig livstidsisolering och man tyckte synd om henne; till skillnad från Abélard hade hon heller aldrig visat några djupare religiösa böjelser.

Men än en gång uppgav Héloïse alla tankar på ett normalt liv för att dela livsvillkor med den man hon älskade. Det skedde inte utan vånda. Klosterlöftet i Argenteuil blev samtidigt ett hjärtslitande avsked mellan de två. Under strömmande tårar och med sin älskade och några vänner som vittnen tog Héloïse på sig nunnedoket. I ett bittert brev till Abélard säger hon långt senare: ”Det var din befallning, inte kärleken till Gud, som fick mig att anlägga den heliga dräkten.”

Så var Héloïse installerad i Argenteuil. Abélard sökte själv inträde i benediktinklostret S:t Denis, i Paris närhet. Han var djupt deprimerad, hans liv var slaget i spillror, det gällde att plocka ihop de skärvor som kunde tänkas återstå. Botemedlet mot alla de olyckor som drabbat honom blev att helhjärtat gå in för arbetet i den nya miljön, och vi kan bara konstatera att hans nya engagemang återigen snabbt gjorde honom impopulär. Munkarna gillade inte hans angrepp på deras, som han såg det, alltför slappa klosterdisciplin. Det väckte därför deras missunnsamhet när den skola han grundade i klostret och till vilken studenter snart strömmade från när och fjärran blev alltför framgångsrik. En skrift som han för sina studenter skrev om Treenigheten gav hans fiender en konkret måltavla för deras avoghet. Den ansågs blasfemisk eftersom den gav sig till att på förnuftsmässiga grunder förklara vad det var en kristen människas plikt att utan förmätenhet tro. Gamla fiender sällade sig till de nyförvärvade och vapnen var långtifrån alla gånger rena. Det fanns de som inte drog sig för att överösa honom med hån för hans invaliditet.

År 1121 sammankallades ett koncilium i Soissons, som utan Abélards eget hörande bland annat dömde honom att bränna sin skrift.

Trakasserad från alla håll tvingades han till slut att mer eller mindre fly från sina munkkolleger i S:t Denis, men blev hjälpt av mäktiga kontakter vid det franska hovet som förmådde klostrets nye abbot, den inflytelserike Suger, att låta honom ordna sig en ny tillvaro, dock så att han tills vidare förbjöds att ansluta sig till något klostersamfund. I närheten av Troyes, vars biskop skänkte honom en bit mark, byggde han ett litet primitivt oratorium som han gav namnet Parakleten, Tröstaren, efter Johannesevangeliets namn på Den Helige Ande. Också här flockades det snart studenter kring honom, men också här hann hans fiender upp honom.

Än en gång fick han fly, denna gång hjälpt av hertigen av Bretagne till en ledig abbotsstol i det avlägsna klostret S:t Gildas. Under hela denna tid hade han hållit kontakten med Héloïse, som vid det här laget hade avancerat till abbedissa för systrarna i Argenteuil. Också i denna omständighet såg hans fiender en angreppspunkt, och 1128 blev det dags för ett avgörande tjuvnyp mot honom, då den mäktige Suger för egen del gjorde anspråk på Argenteuils klosteregendom och fördrev nunnorna därifrån. Abélards motdrag blev att på de hemlösa nunnorna överlåta sin egendom Parakleten i ett gåvobrev som tre år senare fick påvlig bekräftelse.

Organiseringen av Parakleten blev under åren i S:t Gildas Abélards enda ljuspunkt och tröst. Munkarna i det vanvårdade klostret S:t Gildas beskrivs av Abélard som råa och förvildade – efter ett regelrätt förgiftningsförsök fick han ständigt frukta för sitt liv – men han gjorde täta resor till Parakleten där han bistod Héloïse med råd, predikade för hennes nunnor och på allt sätt hjälpte dem till rätta. Han tycks ha börjat drömma om att till slut själv flytta till Parakleten för att i sin hustrus närhet få verka som själasörjare och predikant för det lilla klostret, men även för de här planerna satte hans fiender stopp.

Det var i förtvivlan över dessa nya motgångar som han nu satte sig ned i S:t Gildas och skrev sin självbiografi Historia Calamitatum (Mitt livs olyckor), egentligen ett långt tröstebrev till en olycklig vän som själv råkat i trångmål. Efter några år av bruten kontakt kom detta brev i Héloïses händer och föranledde en förnyad korrespondens mellan makarna. De breven har vi kvar, ett gripande vittnesbörd om två olyckliga människors pinande saknad. När korrespondensen återupptogs hade det gått 13 år sedan katastrofen, men minnet av deras förlorade lycka förföljde dem båda ännu.

Om fortsättningen av Abélards liv vet vi bara att han småningom lämnade S:t Gildas. År 1136 finner vi honom åter ledande en skola i M:t Geneviève i Paris. Trots alla fienders anslag hade hans rykte nu nått oanade höjder. Hans böcker cirkulerade över hela den lärda världen, från alla håll i Europa strömmade ungdomar till för att höra honom. Men det fanns en fiende han inte kunde rå på. Den mäktige munken Bernhard av Clairvaux blev den som slutgiltigt skulle fälla Pierre Abélard.

Det vore frestande att söka en förklaring till Bernhards hat i hans egen komplicerade psykologi. Här är dock knappast platsen att göra det. Vi kan bara konstatera att vi här har att göra med två oförenliga personlighetstyper, två konkurrenter om inflytandet över sinnena, där auktoritetstro står mot förnuftsprövning, blind tro mot vetenskaplig prövning och kanske inte minst – den fanatiske självspäkaren mot den man som när det gällde avhållsamhet bevisligen inte hållit måttet.

Hur det än må vara: det blev Abélards rationalistiska sätt att utlägga kyrkans trosfrågor som blev den konkreta anledningen till hans fall. Vid en veritabel lusläsning av hans böcker lyckades Bernhard få fram en rad förgripligheter som luktade kätteri. Efter ett omfattande intrigspel lyckades han tvinga fram ett koncilium i Sens (1140) som skulle ta ställning till dialektikerns skrifter. Abélard infann sig här full av stridslust och övertygad om att kunna tala för sin sak, men han blev inte hörd. Hans skrifter fördömdes. Personligt fördömande undgick han bara genom att förekomma de församlade biskoparna och direkt vädja till påven.

Den följande tiden tillbringade han hos vänner i klostret Cluny där han, i akt och mening att personligen bege sig till Rom för att få sin sak prövad, började arbeta på sin försvarsskrift. Till Héloïse skrev han i sin betryckthet några ord som sedan skulle bli berömda: ”Inte så vill jag vara filosof att jag skulle vända ryggen till Paulus, inte så vill jag vara en Aristoteles att jag skiljs från Kristus. Det finns nämligen inget annat namn under himlen genom vilket jag kan frälsas.”

Innan hans försvarsskrift hann sändas till Rom, nåddes han av påvens dom. Bernhards fortsatta aktioner hade haft framgång. Abélard dömdes som kättare till evig klosterförvaring och hans böcker skulle brännas. Inför detta hot bestämde han sig för att acceptera utslaget och böja sig. Han gick med på en försoning med Bernhard och upptogs som en kyrkans trogne son igen i dess hägn. Två år efter konciliet i Sens dog så Abélard.

Hans stoft fördes enligt hans hustrus önskan till Parakleten.

Tjugo år senare följde Héloïse sin älskade i döden. Enligt Abélards instruktioner sänktes hon till vila i samma grav som han.

Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist och medarbetare i Populär Historia. Hon skrev senast om Attila i nummer 6/95.

Kanske är du intresserad av...

Läs också