20 juli-attentatet mot Hitler

Under nazitiden i Tyskland riktades tio verkligt allvarliga mordförsök mot Führern. Detta enligt säker hetspolisen Gestapos egna uppgifter. Flera av för...

17 juni 2004 av Folke Schimanski

Texten fortsätter under annonsen

Under nazitiden i Tyskland riktades tio verkligt allvarliga mordförsök mot Führern. Detta enligt säker hetspolisen Gestapos egna uppgifter. Flera av för söken gjordes av militärer, varav ett på Hitlers eget flygplan och ett vid en utställning av krigsbyten.

Claus Schenk von Stauffenbergs attentat 1944 var alltså inte det första. Men det var vid detta tillfälle som diktatorn var närmast att dödas.

Stauffenbergs attentat var ingen hastigt påkommen idé. Bland höga militärer grodde missnöjet redan 1938, då de befarade att Hitlers krigs- och erövringsplaner skulle innebära ett katastrofalt bakslag – en prognos som ju på sikt visade sig vara alldeles riktig, trots de gloriösa framgångarna i andra världskrigets inledningsskede.

Senare blev vissa officerare moraliskt upprörda över judeförföljelserna och terrorn i de ockuperade områdena. De var allvarligt oroade över förstörandet av den gamla tyska rättsstaten och nazisternas offensiva politik gentemot kyrkan.

Många av de missnöjda officerarna var adelsmän, som Stauffenberg själv, en del troende och några rentav besvikna medlemmar i nazistpartiet. Många officerare hade tidigare stött Hitler för att han ville rusta upp krigsmakten. De kände därför en ”delidentitet” med regimen. Men denna känsla av gemenskap minskade allt mer.

Stauffenbergs attentat var i teorin det bäst förberedda. Flera av de inblandade – som fanns i det militära högkvarteret Oberkommando der Wehrmacht (OKW) i Berlin, i Paris och i Prag – visste exakt vad de skulle göra om mordet lyckades. En ny antinazistisk regering skulle bildas. Det var bestämt i detalj vilka civila eller militära befattningshavare som skulle inta toppbefattningarna.

Det rådde enighet bland de sammansvurna om att den nazistiska statsapparaten skulle krossas, koncentrationslägren öppnas och fred sökas, i första hand med de allierade västmakterna. En ny demokratisk modell med långtgående decentralisering skissades upp.

Men när Stauffenberg och hans adjutant skulle aktivera tidrören till två sprängladdningar inför mötet med Hitler, blev de avbrutna i sina förehavanden av att en person som inte var med i konspirationen kom in i rummet. De blev genast kallade till Hitlers överläggning – varför de bara hann ta med en av sprängladdningarna. Denna räckte inte för att döda Hitler, allra helst som han stod för långt bort från bomben då den utlöstes.

Det misslyckade attentatet visade sig sakna folkligt stöd. Propagandaminister Joseph Goebbels hade inga svårigheter att efteråt samla befolkningen till trohetsförklaringar gentemot Führern, som ännu 1944 inte förlorat sin gudomliga nimbus.

Inte heller stöddes attentatet i fiendelägret. New York Times hånade attentatsmännen. Det fanns hos den politiska ledningen i Washington och London en inrotad aversion mot de preussiska aristokraterna.

De allierade ledarna utgick från att det militära attentatsförsöket bara berodde på att krigslyckan hade vänt för tyskarna. Men den brittiske premiärministern Winston Churchill och den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt hade å andra sidan i Casablanca i januari 1943 deklarerat, att Tyskland skulle tvingas att ge upp utan villkor.

Naturligtvis förstod de sammansvurna att förutsättningarna för en snabb fred då var små. Generalmajor von Tresckov myntade därför den kända satsen, att ”attentatet måste försökas, om inte annat så för att rehabilitera Tyskland moraliskt … låt vara att det inte leder till någon omedelbar förbättring för Tysklands utrikespolitiska chanser”.

Mycket hade vunnits om de västallierade inte bundit sig för Casablancalinjen. Den tog bort ett av incitamenten för att undanröja Führern. Och hade Schauffenbergs attentat lyckats och den nya regeringen kunnat sluta snabbt vapenstillestånd med fienden, så skulle det ha sparat hundratusentals liv, inte minst i förintelselägren.

Casablanca-deklarationen kan också ha förlängt kriget i onödan genom att den vidmakthöll tyskarnas krigsmoral. Vad hade de att förlora?

”Gläd er åt kriget, freden kommer att bli förskräcklig”, sade berlinarna.

Folke Schimanski är historiker, journalist och författare.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen